1940, årgång XIII:
Viken
Av Bror Tellström
Viken nämnes i gamla handlingar från 1200–talet. Hur gammalt fiskläget är, kan inte med säkra bevis fastställas. Dess första bebyggare voro väl fiskare, som byggde på de strandmalsjordar eller strandrättigheter, som tillhörde nästan alla socknar i Kullabygden.
Namnet Viken har väl platsen fått efter den vik, som havet här gör, och som gått ännu längre in i landet.
De äldsta husen i byn förskriva sig från 1700–talets mitt.
Ifrån att ha varit en av Norra Luggude minsta församlingar har Viken genom inkorporeringen den 1 jan. 1927 av delar från Jonstorp, Väsby, Brunnby, Farhult och Allerum ökat arealen till 9,26 kvkm.
Viken erhöll från Allerums strandmal 15 tunnland, från Farhult det s.k. Klappetäppet med 188 tunnland, Farhultsdelen av Brännan 40 tunnland, Jonstorps och Brunnby delar av Brännan resp. 186 och 185 tl., Väsby strandmal c:a 15 tunnland samt Rödmossen tillhörande Brunnby 678 tunnland.
Folkmängden var 1929: 1,190 och 1939: 1,104 personer.
Viken var förr i tiden endast en kapellförsamling – först till Brunnby, senare till Väsby.
År 1690 erhöll Viken rätt till gudstjänst var söndag, men sist mässa, med undantag för var 3:e eller 4:e söndag, ”enär den stora Vikens församling då räknade 100 personer med barn och tjenare”. Viken skulle för denna förmån betala 30 daler och laga prästvägen.
Kapellet var då välbyggt och bättre än mången kyrka, heter det.
I mitten av 1600–talet synes ej mässa hållits i Viken utom juldagen, annandag jul, påsk och pingst. Och detta även sedan ett nytt kapell invigts 1683.
Prästen i Väsby var villig hålla gudstjänst i Viken oftare, om han fick 50 daler, var 20:e fisk och en lott i strandningsinkomsterna.
1732 klagade väsbyborna på deras präst Nils Ringberg, för att han höll först mässa i Viken, som ej ansågs vara någon församling. Som man ser, var Viken särskilt styvmoderligt behandlat i kyrkligt avseende den tiden.
Såväl kapellet som en äldre kyrka lära efter varandra ha legat, där gamla kyrkogården är belägen, vilken på 1856–talet utvidgades och invigdes under stora högtidligheter, varvid bl.a. Höganäs musikkår medverkade. Den nya begravningsplatsen söder om byn invigdes 1918.
Vid gravgrävning för cirka 20 år sedan påträffades på gamla kyrkogården delar av grundmurar av gråsten och munktegel. Under själva hörnstenen voro placerade 4 st. huvudskallar med ansiktena mot varandra och tillsammans med arm– och lårben. Det blev alltsammans lagt tillbaka i graven. Där skulle alltså platsen vara för den gamla kyrkan eller kapellet.
Det senast byggda kapellet, 1683, låg längre borta vid kyrkogårdsmuren. Av kapellet finnes ännu enstaka fragment kvar, t. ex. bjälkar från detsamma, vilka använts i senare restaurerade fastigheter, såsom i n:r 78 samt i Klärs gård, där bjälkarna i salen hade förgyllda bibeltexter. Tyvärr ödelades Klärsgården 1936 av vådeld, då allt förstördes.
I ett annat hus i Viken sitter kapelldörren med sitt stora konstskickligt utförda lås.
Nuvarande kyrkan är liksom tornet uppförd 1825 av väldiga granitmurar, med rundbågigt tunnvalv av grovhyvlade bräder, nu dolt av pärlad panel.
Kyrkan har under årens lopp undergått flera förändringar både till ex– och interiör.
Fönstren, som förr bestodo av små blyinfattade rutor i träkarmar, ha nu storrutiga järnbågar.
Tornspiran har flera gånger ändrat form och ter sig nu i en ganska enkel arkitektur.
Den gamla altartavlan med Kristus på korset och de sörjande kvinnorna är utförd i träskulptur och omgiven av målat och förgyllt bladverk samt girlander i träsnideri. Den lär härstamma från den äldre kyrkan och har pietetsfullt bevarats i sitt gamla skick.
Korskranket, ett vitmålat pinnstaket, passar inte så bra till den övriga interiören.
Dopfunten av trä har inte kunnat motstå tidens och trämaskens tand, utan hotar den, trots kärleksfull omvårdnad, att helt förintas.
På stora dörren mot väster sitter ett stort lås med årtalet 1752; antagligen har det suttit i gamla kapellet. Den nya orgeln byggdes 1900. Av den gamla finnes ännu fasaden kvar.
Vid bäcken, som rinner ut söder om hamnen, har legat en sågmölla samt strax bredvid en kalkugn.
Då Råå fiskläge brändes av ryssarna, emedan rååborna ej ville ge dem färskvatten, undgick Viken samma öde genom en lyckad ”krigslist”. Enär kusten saknade militärt försvar, måste vikenborna klara sig själva. De samlade då ihop sina ”ålakyvor” och placerade dessa på skansvallarna vid stranden med mynningen mot havet. Detta skrämde ryssarna som togo ålakyvorna för kanoner, och i tron att bakom dem låg militär lämnade de läget i fred. Detta hände i sept. 1788.
En gammal båtbyggare, som ännu levde 1880, hade fått denna berättelse av sin fader, vilken mindes händelsen från sin barndom.
Av de nämnda skansarna finnas ännu spår nere vid sjön norr om kyrkan. Något ovanför desamma ligger en gravhög, ännu ej undersökt. Vid skansarna är en plats benämnd ”skudehaget”, emedan där fordom bedrivits skeppsbygge. Men också många stolta seglare ha här gått sin förintelse till mötes. De blevo efter att först i Vikens hamn ha berövats rigg och bordläggning samt upphuggits ända till vattenlinjen, bogserade ut här till Skudehaget, där sjön snart slog dem sönder.
Något söder därom låg för något över 100 år sedan ett för vår ort enastående industriverk, nämligen ett saltkokeri.
En tysk, kallad ”Saltherren”, byggde dammar vid stranden, där salt skulle utvinnas ur havsvattnet med hjälp av solvärmen. Men både salthalten och solvärmen voro otillräckliga, så det var mindre lönande. Då inredde han i ett gammalt hus ett ”laboratorium” med grytor och ugnar m.m., där havsvatten kokades för utkristallisering av koksalt. Detta tycks ha gått bättre. Folk sade, att han köpte salt och slog i grytorna. En vacker dag reste saltherren till Tyskland för att hämta kapital, men han kom aldrig mer igen, lämnande sina fordringsägare med lång näsa.
Vid Svanebäck, som förr hetat Svinnebäck efter bäcken, som försvinner i sanden, skall den danske amiralen Thordenskiöld hava nedgrävt danska krigskassan i de därstädes liggande sandklitterna. Många ha sökt efter skatten men troligtvis inte hittat något. Så sent som 1926 sökte en ingenjör Kurseman efter penningkistorna med elektrisk slagruta och var naturligtvis övertygad om skattens befintlighet, då han med stora kostnader lät gräva ett djupt schakt från toppen av klitterna ner till den ursprungliga strandbädden. Han fann ingenting; det pratades för mycket och skrevs i tidningarna: ”Skall man leta skatter, bör man hålla käft”, sade de gamla.
För cirka 15 år sedan fann en lantbrukare i Klappe vid dikesgrävning en kista eller låda av grova bräder, vari låg liket av en kvinna.
Enligt hans egen berättelse såg hon bra ut, hade långt svart hår, såg ut som om hon blivit begraven dagen innan hon hittades. Kistan blev förd hem till gården, men genom luftens inverkan gick liket fort till förvandling. En expert från Lund kunde konstatera, att den döda legat i jorden i 200 år. Leran och vattnet hade så konserverat liket, att det ej förändrats under dessa många år.
Var det månne Potta Långhaka?
Tillbaka