1999, årgång LXXII:


Redaktörsminnen och notiser från flydda tidningsår

Av Gösta Wikell

Under sammanlagt drygt hundra tjänsteår var vi tre lokalredaktörer som samtidigt skötte nyhetsbevakningen på de tre tidningarna i Höganäs. Ett stycke tidningshistoria från tiden strax före mitten av 1900–talet och tre–fyra decennier framåt. Det var en tid då mycket hände och mycket förändrades i Höganäs. Här några minnen och episoder från dessa många tidningsår.
Vi skrev om att flyget kom till Höganäs i form av ett lokalt flygfält, att järnvägen successivt försvann och att Övre och Nedre, Bruket och Ryd, växte samman till ett nytt kommunalt och kommersiellt centrum. Det gamla Brorsbacke raderades ut och ersattes av ett nytt med 7–våningshus.
Kolgruveepoken upphörde 1961 och Höganäsbolagets industristruktur förändrades efter hand till nästan enbart järnpulverproduktion. I det gamla Höganäs gällde att männen arbetade på Höganäsbolaget och kvinnorna på Arnbergs Corsettfabrik. Även den ordningen förändrades. Arnbergs fabriker upphörde i början av 70–talet.
Vi upplevde och beskrev hur de sex gamla småkommunerna på Kullahalvön slogs samman och hur Höganäs storkommun startade 1971. Vi var bokstavligen med om hur telefonväsendet automatiserades 1958 och hur petmojen gjorde entré. Vi fick bevittna hur Höganäs, inte utan motstånd, fick en ny infart från söder och att den gamla båthamnen byggdes ut till storleken av i dag.
Höganäsdebatternas tid på 40–talet då Höganäsbolagets chef dir. P Eg Gummeson inbjöd sina anställda till en rad stora diskussionskvällar sitter ännu i minnet. Det var då bolagschefen bl.a. frågade arbetarna: ”Önskar ni Höganäsbolaget socialiserat, i så fall varför och hur tänker ni er resultatet?”
Och vi som möttes i nyhetsjakten år efter år och decennium efter decennium var Ragnar Jönsson på NST–Höganäs Tidning i 25 år, Åke Aldgård på Helsingborgs Dagblad i 37 år och jag själv Gösta Wikell 40 år på Arbetet och dess föregångare Skånska Social–Demokraten (SSD) och Nyheterna.

En rad av blad
Höganäs Tidning hade startats av Hilmer Arvidsson med sitt provnummer 1887. Underrubriken var ”Organ för Höganäs, Höganäs Ryd och kringliggande orter”. Utgivare och ägare var sedan i många år folkskollärare Karl Brodin, lärare i Väsby och samtidigt redaktör för tidningen. Han hade övertagit tidningen 1891 och det var han som byggde det stora huset Storgatan 72 i Höganäs 1905, där tidningen sedan i många år (fram till 1949) hade redaktion, kontor och bostad för redaktören.



Tre lokalredaktörer som samtidigt under sammanlagt drygt 100 tjänsteår skötte nyhetsbevakningen på tidningarna i Höganäs. Fr v Ragnar Jönsson, NST, Åke Aldgård, HD, och Gösta Wikell, Arbetet. Bilden är från 1956.


Först vid 57 års ålder lämnade Brodin lärartjänsten och blev redaktör på heltid. Huset finns kvar i sitt ursprungliga skick. Sonen Richard Brodin övertog 1927 redaktörskapet och skötte tidningen tillsammans med sin maka Ingeborg tills han lämnade branschen och övergick till reseverksamhet. Richard Brodin var mycket kulturellt aktiv och konstintresserad och en originell journalist som ofta överraskade. Han var med om att starta ”KullaKonst” och tillhörde bl.a. ”Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet”. Sådan minns jag honom när vi möttes i mitten på 40–talet.
Höganäs Tidning (som senare uppgick i NST) blev den tidning, som kom att leva vidare och fick en dominerande ställning. Men försök till konkurrerande blad förekom både tidigare och senare. Enligt vad Gunnar Jarring berättar i ”Kullabygd” 1990, startades redan i december 1885 en tidning, som kallades ”Höganäs & Kullens tidning”, men den blev bara några månader gammal.
I Ängelholm utgavs 1899 en tidning som hette ”Höganäs–Posten, en tidning för Höganäs och Kullabygden”. Den upphörde redan 1901. Ytterligare en tidning, ”Kullabygden”, startade 1911 och utkom i 15 år med lokal på Höganäs Övre.



Den veterligen första tidningen som kom ut i Höganäs hette ”Höganäs & Kullens Tidning” och den startade den 19 december 1885. Men den blev bara drygt fyra månader gammal. (Se ”Kullabygd” 1990 sid. 113).


Den i dag upplagemässigt största tidningen i Höganäs, Helsingborgs Dagblad, grundades 1867 och kunde 125–årsjubilera 1992. Länge var den ortens minsta tidning, men har skickligt arbetat sig upp. En avläggare till HD var ”Höganäs Dagblad, organ för Kullabygden” som utgavs i Höganäs från 1924 till nära utgången av 1930. Redaktör var den legendariske Mauritz (Moje) Mandahl, som bl.a. spelade en stor roll för Höganäsutställningen 1928 och skrev dess eftermäle.
Helsingborgs Dagblad utgav också under bl.a. 50–talet den något sensationsinriktade eftermiddagstidningen Kvälls–Nytt – en moderniserad version av gamla Helsingborgs–Posten som HD inköpt.

En arbetartidning
Arbetartidningen Skånska Social–Demokraten (SSD) startade 1907 med huvudredaktion och tryckeri i Helsingborg och efter hand med flera lokalredaktioner i det nordvästskånska gruvdistriktet, bl.a. i Höganäs. Tidningen var andra tidning i Höganäs efter NST–Höganäs Tidning när jag kom med i bilden 1945. Redaktör i Höganäs för ”Sossen”, som tidningen ofta kallades i vardagslag, var då riksdagsman Åke Olofsson, som också var framstående kommunalman (s) och stadsfullmäktiges ordförande. Han skrev riksdagsbrev till tidningen varje vecka.
Hans engagemang i riksdagen blev efter hand allt mer omfattande och därför behövdes vikarier på lokalredaktionen i Höganäs. Det var som sådan jag började min 40–åriga journalistbana på hösten 1945. Strax efter började Åke Aldgård som lokalredaktör på Helsingborgs Dagblad med lokal vid Sundstorget.
På den här tiden hade tidningarna ofta rapportörer och ”radskrivare” ute i bygderna till sin hjälp. I de flesta fall var lokalredaktören annars ensam på sin redaktion.

Polemiska redaktörer
Situationen på tidningsfronten, och sättet att arbeta, var då i flera hänseenden ganska olika mot i dag. Presskonferenser förekom knappast då och vi fick inga handlingar alls från kommunerna.
Sex kommunalfullmäktige, tre municipalsamhällen, fyra olika sparbanker och lokala poliser i kommunerna fanns att bevaka. Den kommunala bevakningen var betydligt mindre än nu – men det hände heller inte så mycket i de små kommunerna.
Det var inte ovanligt att de lokala tidningarna låg i polemik mot varandra. Lokalredaktörerna hade ofta egna kommenterande och kåserande ”spalter” – populära inslag vid sidan om lokalnyheterna. Sedan Ragnar Jönsson kom till NST–Höganäs Tidning 1949, skrev han dagligen i många år, även som pensionär, en sådan ”spalt” underrubriken ”För dagen”. Och kollegan Åke Aldgård på Helsingborgs Dagblad hade en ”spalt” kallad ”Sedan sist” där han skrev under signaturen ”Å:et”.
Själv hade jag också från och till liknande avdelningar med smånotiser och kommentarer, bl.a. under vinjetten ”Från Övre till Nedre”.

Det härskna smöret
De gamla redaktörerna Richard Brodin och Åke Olofsson låg inte så sällan i luven på varandra, och här finns det anledning berätta historien om det härskna smöret från senare hälften av 40–talet.
Vid den tiden hade det pratats lite ”på stan” om att maten för de gamla på Ljunghaga ålderdomshem hade försämrats. Det sas t.o.m. att pensionärerna vid något tillfälle hade fått härsket smör. Richard Brodin fångade upp dessa rykten och skrev om det i sin tidning.
Åke Olofsson reagerade förstås, särskilt som han ju själv var en framstående kommunal företrädare, och han skrev ett genmäle i sin tidning där han ifrågasatte att kritiken var berättigad. Därmed var polemiken mellan de båda tidningarna i full gång, och den drog ut på tiden. Och ju längre och hetare debatten blev, desto härsknare blev också smöret!
Själv blev jag också så smått inblandad då jag ryckte in som vikarie på SSD–redaktionen, när Åke Olofsson återgick till riksdagen. Om det verkligen fanns fog för kritiken kan jag naturligtvis inte i dag ha någon uppfattning om. Det var nog mest en storm i ett vattenglas.

En storkommun föddes
Diskussionerna om en kommunsammanläggning i Kullabygden pågick i många år. En sådan sammanläggning av landets många små kommuner till större och bärkraftiga enheter var ju inspirerad och påbjuden av statsmakterna. Redan på 50–talet gick Viken upp i Väsby kommun, men sedan dröjde det till 1961, innan man tog upp en diskussion i Höganäs om bildandet av bara en storkommun i Kullabygden. Redan då sågs det nog som geografiskt naturligt att hela Kullahalvön blev en kommun om det skulle bli en sammanläggning.



På dessa tre olika tidningar arbetade artikelförfattaren Gösta Wikell. Men hela tiden på samma lokalredaktion.


Efter många utredningar förelåg 1966 ett förslag om en sammanslagning av Höganäs och Väsby kommuner från 1 januari 1967, och det blev också beslutat. Först 1969 kom det slutliga beslutet om en sammanläggning av Kullabygdens alla kommuner från den 1 januari 1971, och då startade storkommunen Höganäs. Snart 30 år har gått sedan dess, men vägen dit var lång och det här var naturligtvis viktiga frågor, som vi på tidningarna intensivt bevakade.
Dramatiken fanns också med när Väsby kommunalfullmäktige en kväll 1966 sammanträdde i kommunalhuset för att ta ställning till förslaget att Väsby skulle läggas samman med Höganäs. Vi pressmän fanns på plats – det här var en viktig nyhetsgrej.

Kamp mot klockan
Sammanträdet började kl 19, och det låg spänning i luften. Dagordningen omfattade ett tiotal ärenden och naturligtvis (!) hade man lagt det enda viktiga ärendet om kommunsammanläggningen allra sist. Tidigare på dagen hade jag varskott redigeraren på Arbetets länsredaktion i Malmö att jag skulle komma ganska sent med en grej om detta och att hon fick hålla öppet för denna viktiga nyhet. Vi hade manusstopp kl 10 på kvällen, men jag räknade med att kunna lämna mitt referat innan.
Men sammanträdet drog ut på tiden och klockan gick. Väsbyfullmäktige hade då en känd lantbrukare, Eric Larsson som ordförande, och han hade den inställningen att ett ärende inte var riktigt behandlat om det inte hade pratats en hel del om det. Om ingen annan sade något pratade han själv. Därför kunde även bagatellfrågor dra utpå tiden. Klockan blev åtta och gick mot halv nio innan frågan om kommunsammanläggningen kom upp till behandling, och då blev det naturligtvis en lång debatt.
Vi pressmän – och inte minst jag med min stopptid – började oroligt titta på klockan och undrade hur länge beslutet skulle dröja. Skulle jag över huvud taget få med en rad i tidningen? När beslutet om ja till sammanläggningen äntligen klubbades hotande nära kl 10, rusade vi journalister på dörren och tog oss på snabbast möjliga sätt ner till våra redaktioner.
Klockan var någon minut över 10 när jag steg in på redaktionen. Det stod klart att det inte gick att på vanligt sätt via skrivmaskin och telefon–mottagning lämna manus. I stället ringde jag genast upp den otåligt väntande redigeraren.
Direkt efter mina anteckningar dikterade jag in mitt manus till redigeraren, som med hörlurar på öronen skrev ner det på maskin. En kvart senare förelåg ett färdigt manuskript, som direkt kunde gå ner till sätteriet.
Jodå, artikeln kom med i tidningen nästa dags morgon, prydligt uppslagen överst på lokalsidan under fyra spalters rubrik. Den var inte lång, men allt väsentligt fanns med.
Då var det härligt att vara journalist!

En fnurra på tråden
Den första stora om– och tillbyggnaden av Ljunghaga ålderdomshem i Höganäs ägde rum i mitten av 50–talet, och det var ett stort byggnadsföretag efter dåtida förhållanden. Ordförande i byggnadskommittén var den då välkände kommunalmannen Edvin Carlström. När byggnadskommittén en kväll skulle ha sammanträde för att antaga entreprenörer för bygget och besluta om andra viktiga frågor i samband därmed, så ville vi på tidningarna naturligtvis bevaka detta möte för att kunna skriva om bygget.
Det var Carlström som kunde lämna uppgifter om bygget och tidigare på dagen före sammanträdet ringde jag honom och bestämde om telefonkontakt på kvällen. På bl.a. NST var man naturligtvis också ute efter dessa uppgifter, men nu råkade det förhålla sig så att redaktören Ragnar Jönsson just då hade kommit i onåd hos Carlström. NST hade väl skrivit något som retat upp Carlström, och han hade låtit förstå, att han inte tänkte lämna några som helst nyheter till NST.
Den här kvällen satt Ragnar Jönsson på sin redaktion vid Köpmansgatan och skulle ringa ett samtal i ett annat ärende och då hände det märkliga att han på grund av något slags tekniskt överslag plötsligt kom in i ett annat samtal. Han kände igen rösterna – det var Edvin Carlström som samtalade med mig och just skulle informera om besluten på byggmötet.
Ragnar Jönsson var inte sen att rafsa till sig penna och papper och sedan kunde han i lugn och ro anteckna alla de uppgifter om bygget som Carlström lämnade. Och följaktligen kunde han morgonen därpå i sin tidning presentera alla nyheter om bygget medan jag först senare på dagen kom med samma nyheter i eftermiddagstidningen.
Det var förmodligen en något snopen Carlström som den morgonen läste NST. Först många år senare berättade Ragnar Jönsson om denna något märkliga händelse, och han försäkrade att den var absolut sann. Det finns ingen anledning att betvivla detta.

Den stora kulturfejden
1960– och 70–talen var händelserika år för Höganäs. Då inföll också den stora kulturfejden och det hände intressanta saker inom näringslivet.
I början av 70–talet kom författaren och socialisten Karl H. Bolay till Höganäs som ny biblioteks– och kulturchef. Redan i den första intervjun med honom sade han rent ut: ”Jag ska röra om i ankdammen!” Och det gjorde han också. Det visade sig snart att det uppstod motsättningar mellan honom och den nya borgerliga kommunledning som trätt till från 1971. Över huvud taget var det politiska klimatet hårt i Höganäs efter regimskiftet. Affären med de anonyma breven gjorde inte saken bättre.
Bolay var en framstående kulturpersonlighet med internationella kontakter och han var också pådrivande på biblioteksområdet. Han startade bl.a. artotek, d.v.s. utlåning av konst från biblioteket. På det kulturella området presenterade han många nya, men också kontroversiella inslag, och det var inte allt som föll i god jord.
Fejden på det kulturella området tilltog med åren, nämndordförandena kom och gick och striden förde så småningom fram till så drastiska inslag som att det flera gånger byttes lås till bibliotekets chefsrum. Först när Bolay gick i pension lugnade det ner sig.
Men det hände också ovanliga saker på det näringspolitiska området. 1958 fick Höganäs ett varv som byggde ganska så stora kustfartyg och sysselsatte ett 30–tal anställda. Och bara några år senare kom det stora färjeäventyret, då Höganäs fick en reguljär färjeförbindelse med Gilleleje på danska sidan. Tyvärr fick dessa storstilade projekt inte någon lång varaktighet – efter bara några år var allt förbi... Bättre gick det med bokförlaget Bra Böcker som etablerade sig i Höganäs och vars första förlagshus stod klart 1969.

IOGT–möte i gruvort
Höganäsbolaget med gruvan var på den här tiden en stor nyhetskälla. Särskilt blev detta markant, när gamle koncernchefen P Eg Gummeson avgick och en ny ledning trädde till som var mycket PR– och samhällsinriktad. I det här sammanhanget bör särskilt nämnas den administrative direktören K G Paulson.
Den smått legendariske informationschefen Bertil Wallgren hade årliga träffar med lokalpressen, och det var han som 1943 hade startat personaltidningen ”Brännpunkten”. Dessutom duggade det tätt med informationer om vad som hände vid företaget. Det var intressanta nyheter när gruvarbetarna började cykla nere i gruvgångarna till sina arbetsplatser. Gruvarbetarna i Höganäs var också bland de första, som fick lediga lördagar och 5–dagarsvecka.
Att vi på tidningarna så villigt ställde upp kan bl.a. förklaras av att Höganäsbolaget då hade så avgörande betydelse för samhället Höganäs, och att de flesta hushåll hade någon eller några medlemmar, som arbetade vid bolaget.
Gruvan hade stor lockelse på både turister, föreningar och andra besöksgrupper som fick åka ner 100 meter i underjorden i schakt Prins Gustaf Adolf. Det väckte stor uppmärksamhet, även i rikspressen, när IOGT–logen i Höganäs den 5 augusti 1952 under ledning av sin ordförande Gunnar Blomqvist förlade ett ordensmöte nere i en ort i gruvan. En grej, som vi på de lokala tidningarna bevakade i text och bild.
Gruvan i Höganäs blev ännu mer en ”turistgruva”, när Bertil Wallgren 1954 skapade den omtalade Gruvbion 100 meter ner i schaktet – en riktig bio, där man visade film om Höganäsbolaget och dess produktion, men där man också kunde visa annan film.

Ett riktigt scoop
Jag hade goda kontakter bland gruvarbetarna, främst genom den gamle gruvveteranen Gustav Westerholm som brukade ringa mig om vad som hände i gruvan. Och just 1954 kom han med täta rapporter om att något särskilt var på gång i gruvan och att det var mycket hemligt. Det sades att man höll på att inreda en riktig bio 100 meter ner i gruvan i ett rum intill schaktbottnen. En biograf i underjorden – det lät ju sensationellt!
Jag rapporterade till redaktionsledningen i Helsingborg vad som var på gång, och det beslöts att vi skulle skriva om denna nyhet så snart som möjligt. Jag fick i uppdrag att skaffa fram alla möjliga uppgifter om projektet utan att gå direkt till Wallgren – då skulle det bli tvärstopp och hänvisning till kommande pressvisning.
Så småningom kunde jag skriva ut en artikel om gruvbion och den slogs upp stort på ”ettan” illustrerad med en arkivbild från gruvan. Dagen när publiceringen skedde väntade jag på samtalet som skulle komma. Bertil Wallgren hade sett artikeln och han var inte glad när han ringde. Han förebrådde oss denna tidiga publicering och kunde peka på att en del mindre detaljer inte var helt korrekta. Jag hänvisade till redaktionsledningen.
Där tog man anmärkningarna med ro – vi hade ju fått vårt scoop, vi var först och ensamma om en bra nyhet!
Det bör bara tilläggas att gruvdriften i schakt Prins Gustaf Adolf lades ner 1961 och att en autentisk modell av gruvbion sedan byggdes upp i Höganäs museum.

En vanlig lokalredaktör
Lokalredaktören från mitten av 1900–talet hade sällan eller aldrig gått på journalisthögskola eller liknande utbildning utan ofta mera av en slump ”halkat in” på journalistyrket. Han (eller hon) hade kanske börjat som sportnotisskrivare eller allmän ”radskrivare” till ortstidningen, hade hygglig allmänbildning, ett visst mått av samhällsorientering, en naturlig nyfikenhet samt en stor lust att skriva. Vederbörande kunde komma från vilket yrkesområde som helst. Om personen befanns nyttig och användbar för tidningen kunde det leda till fast engagemang.
Lokalredaktören och kollegan Gustav Thelander i Bjuv (död 1964) hade en sådan bakgrund. Han var en f.d. gruvarbetare, som så småningom allt mer kommit att arbeta för Skånska Social–Demokraten och Nyheterna och sedan blivit känd och etablerad redaktör i Bjuv. Han var en till både kropp och själ stor och kraftfull karl som var känd av alla i Bjuv och som väl kände bjuvs–borna.
Thelander var allmänt respekterad, och det han skrev i sin tidning blev sällan emotsagt. Han hade god kontakt runtom i samhället och bygden. Sitt material i form av artiklar, notiser och annonser fick han alltid infört på ”sin” sida i tidningen, och på söndagarna skrev han en populär kåserispalt, som hette ”Oss bjuvsingar emellan”.

På första sidan
Tidigt en morgon inträffade en svår olycka i Bjuvs gruva. Det dröjde inte länge förrän Thelander hade fått besked om olyckan och han ringde upp tidningen i Helsingborg och rapporterade vad som hänt. På redaktionen noterade man att nu skulle tidningen kunna komma med en färsk nyhet när den kom ut på eftermiddagen.
Thelander fick i uppdrag att under en timmes tid skaffa fram alla uppgifter om olyckan, skriva ut en artikel och ringa in den till redaktionen i Helsingborg. Det var inga svårigheter för honom att med sina fina kontakter med bl.a. gruvledningen snabbt få fram uppgifter. Han ringde in artikeln till redaktionen och kompletterade med en del muntliga uppgifter.
När tidningen vid 2–tiden på eftermiddagen kom till Bjuv var Thelander snabbt framme och plockade till sig en tidning från en av buntarna för att se vad där stod om gruvolyckan. Inne på sin redaktion slog han snabbt upp Bjuvs–sidan och började söka efter artikeln. Han tittade spalt upp och spalt ner, och flera gånger, men hittade ingenting. Det fanns inte en rad, inte en bokstav, om den svåra olyckan.
Då blev Gustav Thelander arg. Han formligen kastade sig över telefonen och ringde upp redaktionen i Helsingborg och begärde rasande att få tala med den ansvarige redaktionssekreteraren.
Efter en knapp minut var denne i telefon och med ett röstläge som kunde möjliggjort att han hörts i Helsingborg utan telefonledning talade Thelander om vad han tyckte om redaktionen och undrade varför det inte fanns något i tidningen om gruvolyckan? Trots att han lagt ner ett par timmars arbete på olyckan på morgonen fanns det inte en rad på sidan om vad som hänt. Vad menade de egentligen med det här?
Först efter en dryg minut kunde Thelander stanna upp, och det blev en chans för redaktören i andra änden av telefonen att komma till tals.
– Men Gustav, har du inte sett att vi har din gruvolycka stort uppslagen under kraftig rubrik på första sidan? Det är den viktigaste nyheten i dag och den dominerar helt vår förstasida.
Några sekunders tystnad och Gustav Thelander kom igen:
– Första sidan – vem f–n tittar på första sidan!?


Redaktörens anteckningar
Gösta Wikell är sedan 1975 en av våra trognaste medarbetare. Han har bl.a. skrivit initierade artiklar om olika gårdars i bygden öde, om bygdens Folkets hus, höganäsindustrin, historiskt och mänskligt och om Höganäs museum. I år är hans årskrönika med för elfte gången.


Tillbaka