1959, årgång XXXII:


Släktgårdar, släkter och släktforskning i Kullabygden

Av Kurt Bengtsson

Vid Kullens Hembygdsförenings årsmöte 1958 dryftades frågan om utdelning av släktgårdsdiplom inom föreningens verksamhetsområde. Frågan är inte ny. Den har ventilerats förut. Några gårdar har redan fått diplom, fastän då genom de av J. U. F. anordnade riksomfattande utdelningarna. Dessa gårdar äro dock endast en bråkdel av dem, som äro berättigade till diplom. Orsakerna, att inte fler voro med, vid dessa utdelningar, äro många. Kanske största orsaken var, att många inte visste eller vet hur länge deras gård varit i släktens ägo. Man känner kanske till ett par generationer, men sedan sträcker sig inte kunskapen längre. Många har kanske gamla, gulnade handlingar om gården, men eftersom de inte själva kan läsa dem, vet de inget om gårdens öden. I stort sett kan man säga, att har gården varit i släktens ägo i 100 år, så har den i de flesta fall varit det betydligt längre också. Detta påstående grundar sig därpå, att det var gott om barn förr, så det alltid var någon, som ville ta fatt efter de gamle. Kommer man sedan längre tillbaka i tiden, var man dessutom tvungen att först hembjuda gården till någon inom släkten, innan man sålde den till någon ”otydd”. Denna bördsrätt avskaffades i sin helhet inte förrän 1863 men hade i sin senaste tid ej gällt så strängt som förut.
Ser vi på de gamla släktgårdarnas historia finner vi, att det inte var så många egendomsöverlåtelser, som man skulle ha trott, vid Skånes övergång från Danmark 1658. Bonden satt kvar på sin gård. Att han fick en annan kung, till vilken han skulle betala sin skatt, ändrade inte så mycket på hans tillvaro. Senare inkom en del soldater från övriga Sverige, speciellt Småland, som övertog gårdar, och ännu finnes ättlingar till dem, som brukar dessa gårdar. Pesten 1711 betydde mera för ägobytena. Många gårdar blevo öde eller, som det ofta står i jordeböckerna, ”manlösa”. Hela 1700–talet var i övrigt rätt lugnt. När gårdarna bytte ägare, var det oftast från far till son eller dotter. Kom en gård in i annan släkt, var det i regel genom omgifte. I början på 1800–talet kom skiftena, och dessa kom också att betyda mycket. Det var inte bara gammal, hävdvunnen boplats man fick göra uppbrott ifrån, utan det kom att betyda revolution på många andra sätt. Det blev många, som inte ville finna sig i detta, utan sålde sina gårdar. De flesta stannade dock kvar vid sina gårdar och odlade upp de nya åkrarna och förstorade på så sätt arealen. Gårdarna blevo därigenom ofta så stora, att de tålde en delning vid arvskiftena, och på så sätt kom i en del fall att bildas flera släktgårdar av en. I en del fall däremot gick denna delning för långt, så att jordbruken inte blevo bärkraftiga och kom sedan att gå i handeln från den ene till den andre, men dessa gårdar äro nu i regel lagda till andra jordbruk. Nästa stora problem för jordbruken var jordbrukskrisen på 1870– och 1880–talen. Många hade tjänat bra pengar vid den högkonjunktur, som blev samtidigt med de större skördarna på grund av skiftena och märglingen. De efter den tidens förhållanden stora skördarna gick att sälja till England till bra priser, varför en del människor fick lite för dyra vanor. När sedan krisen kom, fick många gå ifrån sina gamla släktgårdar. Nästa kris kom efter första världskriget, då samma situation upprepades. Som väl är, har ännu inte någon kris uppkommit efter senaste kriget, men jordbruket, i likhet med andra näringsgrenar, går mot ett hårdare klimat. I de fall gårdarna nu går ifrån släkten, är det oftast så, att det är ogifta eller barnlösa ägare till gårdarna, och då blir följden den att det blir en ny släkt, som tar gården i besittning.
Det är inte alltid en gård övergår från far till son eller dotter, utan ibland kan det vara till syskon eller syskonbarn etc. Ofta har det hänt, att en ägare dött och änkan sedan gift om sig. I det senare äktenskapet har så fötts ett barn, som sedan fått övertaga gården. I detta fall räknas släktgårdsinnehavet endast från den tid den nye ägarens släkt kom till gården. Det måste alltså alltid vara blodsband bakåt emellan de olika generationerna på gården, för att gården skall få kallas släktgård.
Som synes är det många olika saker, som griper in i en gårds historia och inverkar på om en gård får kvarstå i samma släkt, och man skulle därför förmoda, att det inte skulle vara många gårdar, som varit i samma släkt i ett par hundra år. Det har emellertid tvärtom visat sig, att det är betydligt flera än man tänkt sig. Bara i Väsby socken finnes ca 25 st., som varit i samma släkt i minst 200 år, ja flera av dessa i över 300 år. Av detta kan man sluta sig till, att det i Kullabygden finnes många gårdar, som skulle vara berättigade till släktgårdsdiplom.
I vårt södra grannland Danmark beräknar man, att det finnes minst 18.000 gårdar, som varit i samma släkt i minst 100 år. En del av dessa har sammanslutit sig till en släktgårdsförening omfattande hela landet. Att man satt gränsen så lågt som, 100 år, är för att man redan från början ville ha med så många som möjligt. På så sätt fick man en stor förening, och denna hade många bakom sig. När det sedan gällde att resonera med statliga myndigheter, gick det lättare att få sina krav beaktade, än om man endast haft en liten förening. Föreningens motto är: ”Værn jorden, styrk slækten, hævd arven”. Detta är ett motto, som även bör passa oss vid denna sidan Sundet. Men det är många problem, som dyker upp för jordbruket inte minst nu i rationaliseringens tidevarv, och vi bör tänka oss för och inte rationalisera bort oss själva och arvet från våra förfäder.
I Danmark har man det så ordnat, att om en innehavare av en gammal släktgård vill överlåta den på t.ex. sin son, kan han få infört en bestämmelse i köpebrevet, att denne inte får sälja gården till andra utan att först ha hört med sina närmaste släktingar, om de vill övertaga den till förhållandevis samma pris han själv gett och givetvis då med samma förbehåll. Detta kanske många anser som ett intrång i den fria besittningsrätten, men granskar man saken närmare, ligger det egentligen rätt till. I regel låter en far alltid det av barnen, som skall övertaga gården, få denna till ett förmånspris med tanke på att han skall klara sig. De andra syskonen får då mindre, men detta har ju inte så stor betydelse, om gården därigenom stannar i släkten, ty då blir gården den naturliga samlingspunkten. Om nu däremot den, som fått gården, säljer denna till andra och då får ut ett toppris, får han ju på så sätt mer än sina syskon och det var ju inte meningen. Den danska bestämmelsen har ju som synes ingen betydelse vid fullt normal försäljning utan vill endast hindra att någon skor sig på sina syskons bekostnad. En släktgård bör ju inte vara en allmän handelsvara, ty det är inte en generation, som skapat gården som den är, utan det är flera generationers svett och möda, som ligger bakom. En av de ledande i den danska Släktgårdsföreningen har en gång yttrat: ”När jag hänger upp ett sådant diplom i mitt hem, känner jag det som en avbetalning på en skuld till släkten. Om jag inte är skyldig mina förfäder annat, så är jag i varje fall skyldig att bevara deras minne”.
När nu Kullens Hembygdsförening går i författning om att utdela diplom till släktgårdar i Kullabygden, är det vår förhoppning, att så många som möjligt vill ha detta diplom. För att erhålla ett dylikt diplom måste ju en del forskning företagas och för att få det så enhetligt och samtidigt så billigt som möjligt, har vi vidtalat en av Skånes erkänt bästa arkivforskare, nämligen J. Agri, Arrie. Hans mer än 40–åriga erfarenhet som arkivforskare borgar för att arbetet blir rätt och väl utfört. Om han sedan kan forska samtidigt för flera, underlättas arbetet, ty det är ofta samma böcker, som skall fram för samtliga. Då ju Hembygdsföreningen själv ej har möjlighet att bekosta denna forskning, får var och en sökande själv svara för denna utgift. Förutom diplom får då varje berättigad även en kort historik över gården och dess ägare eller brukare under årens lopp. Då det sannolikt är många gårdar, som kan vara berättigade till diplom, är förslaget att vid denna första utdelning sätta gränsen vid 200 år för att sedan eventuellt kunna sänka denna gräns vid senare utdelningar. Berättigade till diplom är ägare eller arrendator, som kan bevisa släktskap med en ägare eller arrendator på samma gård för, som förut nämnts, minst 200 år sedan. Det behöver inte hela tiden ha varit från far till son eller dotter, huvudsaken är att gården inte varit ur släkten på hela tiden.
Kullabygden har i många andra sammanhang räknats som en föregångsbygd. Låt oss även visa, att det är på gammal grund denna framåtanda vilar, och allmänt gå in för erhållandet av släktgårdsdiplom till alla berättigade gårdar!
När det gäller släktgårdsdiplom är det ju helt naturligt, att det inte kan bli alla Hembygdsföreningens medlemmar, som kan erhålla dylikt, men flertalet har säkert sina rötter från en eller flera gamla släktgårdar. Kunskapen om släkten var mer allmän förr än nu. Släkten var det allmänna samtalsämnet under de långa vinterkvällarna. Barnen, om än de inte voro så värst intresserade, hörde på och de fick omedvetet inpräntat sambandet med gångna släktled. Vid skiftena splittrades byarna, och sedan kom industrialismen, och mycket av det gamla hävdvunna ödelades. Nu har bladet åter vänt sig. Aldrig förut har väl släktforskningen trängt så djupt ner i alla lager i samhället som nu. Förr var det, förutom adeln, endast de förmögna, som lät utforska sin släkt. Dessa forskade inte själva utan hade yrkesforskare att utföra arbetet. Nu är forskningen inte bara några få privilegierades syssla, utan den utföres av alla samhällsklasser och ännu flera hade säkert velat ägna sig däråt, men kan på grund av sitt dagliga arbete inte anslå någon tid därtill. Då har förut endast återstått den utvägen att låta andra göra denna forskning. Om någon vill ha en dylik forskning utförd, vill jag här uttala en varning, att man bör vara mycket försiktig och endast vända sig till forskare man känner eller också vända sig direkt till Landsarkivet och låta någon tjänsteman där utföra den eller be om rekommendation på någon vederhäftig forskare. Det har nämligen visat sig, att här, så väl som i alla andra fall när en sak blir på modet, det har dykt upp en del skumma firmor. Dessa åtager sig genom ”dörrknackare” att uppgöra antavlor. De anför olika motiv varför de far runt. Ibland hänvisas till någon slags lottning, och lotten skall då ha fallit på den de besöker. Ibland säger de, att det är en forskare, som skall skriva en avhandling om en gammal släkt, och så har lotten fallit på den besökte o.s.v. Nu är det inte firmornas innehavare, som själv gör denna forskning, utan de har andra till hjälp och många av dessa har ingen vana, och så blir resultatet därefter. Det har funnits fall, där dylika skumma firmor inte bara tagit betalt i överkant, utan vad värre är, de har lämnat direkt felaktiga uppgifter. På så sätt har den, som velat ha sin släkt utredd, fått uppgift om att han härstammar från helt andra än vad han i verkligheten gör.
Det bästa är givetvis, om var och en själv kunde utforska sin släkt, men det har ju, som förut nämnts, varit omöjligt för många. Numera har det öppnats en möjlighet, och det är genom framställning av fotografiska kopior av de gamla kyrkoböckerna. Samtliga dessa, som äro förvarade i Landsarkiven, äro fotograferade genom mormonernas försorg. Om vi nu tänkte oss, att samtliga församlingar i Kullabygden skaffade sig kopior av dessa filmer, och dessa kopior sammanfördes på en central plats inom området, kunde intresserade där forska på fritid. Detta borde då ske genom studiecirklar, så att någon var ansvarig för att filmer och övrigt material ej skadades. Det har ju förut inte varit möjligt att arbeta som en studiecirkel i detta ämne med någon framgång, då själva grundmaterialet, nämligen kyrkoböckerna, ej stått till cirkelns förfogande. Kyrkoböckerna får ju helt naturligt inte föras bort från arkiven. Det räcker inte med att t.ex. endast en församling skaffar sig kopior, utan det bör vara en hel bygd, som traditionsmässigt hört tillsamman, i detta fall Kullabygden. Man flyttade visserligen inte så långa sträckor förr som nu, men förutom inom församlingen stod man i släktskap med personer i grannförsamlingarna. Som jämförelse kan nämnas att av över 300 anfamiljer i min egen släkt, inte mer än c:a 50 kommer från församlingar utanför Kullabygden. Förhållandet komme säkert i stort sett bli så för alla, som kommer från de gamla bofasta bondesläkterna, men det ligger givetvis annorlunda till för inflyttade familjer. Om anskaffande av kopior emellertid bredde ut sig, kunde det öppnas möjlighet att få kontakter med studiecirklar från andra områden och kanske genom byte av forskningsmaterial komma rätt långt på den egna släkten. Redan nu har ett par Kullaförsamlingar, nämligen Fleninge och Väsby, skaffat sig fotografiska kopior på de äldre kyrkoböckerna, men om något effektivt cirkelarbete skulle kunna utföras måste samtliga församlingar i Kullabygden skaffa kopior och då på samtliga böcker. Att låta uppforstora och binda in samtliga böcker kom säkerligen att ställa sig för dyrt, men om man gick en medelväg och lät binda kopior av födelseböckerna, i varje fall de äldsta, samt hade mikrofilm på alla de andra böckerna, så kom kostnaden inte att vara på något sätt betungande för någon pastoratskassa. Detta är en sak, som våra kyrkoråds– och kyrkofullmäktigeledamöter borde ha i åtanke. Genom denna åtgärd kom de gamla kyrkoböckerna åter till den bygd, där de rätteligen hör hemma, låt vara bara i kopia. Samtidigt blir originalen inte utsatta för så stark förslitning, om en del arbete kom att avlastas från arkiven. Dessutom, och det är det inte minst viktiga, bygdens folk fick själv möjlighet att få reda på sina förfäder och genom en del knapphändiga uppgifter i kyrkoböckerna få en liten föreställning om hur de levde och verkade.
Förutom i de gamla handskrivna arkivalierna finnes en del släkter redan utforskade och utgivna i tryck. En som utfört ett dylikt forskningsarbete, är mångfrestaren Nils Månsson Mandelgren. Anledningen härtill var troligen ett upprop i Stockholms–pressen omkr. år 1870 av J. G. Anrep, med förfrågan om några intresserade ville ha sin släkt införd i den av honom året därpå utgivna Svenska Släktboken. Mandelgren skickade då ut förfrågan till en massa äldre personer i Kullabygden och ville ha reda på sin släkt. Sedan gjorde han med ledning av dessa svar upp frågeformulär, vilka han sände ut till prästerna i de olika kullasocknarna. Detta arbete drog ut på tiden, och det blev inte förrän 1894 det utkom i tryck, men inte i Svenska Släktboken utan i årg. X av Örnbergs Svenska Ättartal. Här har Mandelgren kommit till den slutsatsen, att han tillhör den av honom så kallade ”Kullasläkten”. Nu är detta tyvärr fel. Här har Mandelgren gjort det man absolut inte får göra i släktforskning, nämligen ändrat på årtal för att få det att stämma. Nils Trulsson på Kulla har han gjort 13 år äldre, än han enligt alla tillgängliga uppgifter rätteligen bort vara. Detta gjordes troligen för att få åldern till att passa, så att han skulle vara far till den i verkligheten endast 10 år yngre Gudmund Nilsson i Ingelsträde, vilken i sin tur var Mandelgrens anfader, Härigenom kom dennes efterkommande, varibland kan förutom Mandelgren nämnas den kända prästsläkten Olin, att föras till Kullasläkten, då de rätteligen tillhör den inte mindre betydande och utbredda släkten från Ingelsträde 4. Denna ändring är så mycket mera förvånande, när man i Mandelgrens efterlämnade papper finner, att en gammal Ingelsträde–bo påpekat, att Gudmund Nilsson och Truls Nilsson efter vad han visste inte voro släkt. Ett annat fel, som begåtts i denna släktuppgift, är, att Truls Nilssons 2:a äktenskap satts ca 10 år för tidigt, för att på så sätt få Nils Trulsson Kullenberg till att vara son till Truls Nilsson inom äktenskapet, trots att det på samtliga av de efterlämnade anteckningarna står ”styvson”. I en av anteckningarna står det dessutom, att han skulle vara Truls Nilssons son med andra hustrun men under hans första äktenskap. Detta går inte att kontrollera, ty i hennes hemförsamling, Välinge, där sonen föddes, står endast moderns namn upptaget. Det förefaller likväl vara troligt att ovannämnda anteckningar är riktiga.
En annan stor släkt, som står upptagen i samma årgång av Svenska Ättartal, är den s. k. Ausås–Ågårdssläkten. Det var den kände riksdagsmannen Anders Olsson från Ornakärr, som antagligen utfört denna forskning. Han var själv en intresserad forskare och tillbringade många stunder på arkiven såväl i Sverige som i Danmark. Mot denna släktutredning kan endast den invändningen göras, att antagandet, att Jöns Nilsson var son till Nils Svensson i Starby, ej stämmer. Han var nämligen, enligt en anteckning i Strövelstorps äldsta kyrkobok, son till Nils Gudmundsson och Johanna Tuesdotter i Strövelstorps Ågård. Förutom Anders Olsson upptager denna släkt som mest kände person Starke Tufve i Duvestubbe. Släkten är mycket utbredd, och de flesta äldre Kullasläkter kommer med någon gren in i denna släkt. Före Anders Olsson hade Ola Jönsson i Kungshult varit riksdagsman, och hans släkt finnes också upptagen i samma årgång av ”Ättartal”. Denna släkt är inte så stor, därför att uppgifterna börjar först 1760. Bland senare tryckta släktböcker från Kullabygden kan nämnas den av Gustaf Stenson 1917 utgivna ”Släkttafla öfver några Kattarpssläkter” samt komplement till densamma utgiven år 1949.
Förutom de släktforskningar, som utgetts i tryck, finnes otaliga utförda från Kullabygden av såväl rena amatörer som mera avancerade forskare. En av de största släktforskarna från Kullabygden var framlidne teknikern Johan Roslund, Strandbaden. Han började sin hobby som så många andra med sin egen släkt, men hans forskning kom med tiden att omfatta hela Kullabygden. Han införde sina uppgifter enligt ett löskortsystem, där varje familj fick sitt nummer och där det även lämnades uppgift på vilket familjenummer vederbörande kom ifrån eller vilken familj han sedan själv bildade. Detta system hade, som alla andra system, både för– och nackdelar. Den största nackdelen var, att man inte så lätt kunde se hur stora resp. släkter var utan att plocka ut alla kort tillhörande viss släkt. Vid sitt frånfälle hade han utforskat material till och registrerat ca 10.000 sådana familjekort. När man diskuterar släktforskning i våra dagar, kommer man förr eller senare in på namnet Birger Parmfelt, Stockholm. Han började också med sin egen släkt från Fleninge men fann, att den spridde sig över de flesta Kullasocknarna. Han har därför forskat i alla socknar runt Fleninge, och när det gäller denna församling har han alla dess invånare för åren 1690–1850 registrerade, såväl var de kommit ifrån som vart de flyttat samt vilka gårdar de bebott. Han är också initiativtagaren och den drivande kraften i Fleninge Släktförening. Många, såväl Fleningebor som andra, har fått sin släkt utredd genom honom. Parmfelt har ett system med familjeblad, där varje familj finnes upptagen sockenvis och inom socknen i alfabetisk ordning. Dessutom upptages på varje blad avskrifter av samtliga attester vid såväl vigsel, dop som begravningar. Då ju dopattesterna även upptager samtliga faddrar är detta system bra, då man därigenom, sedan man har materialet, kan utföra mycket arbete hemma genom kombination av de olika släkterna inbördes. Det fordrar emellertid lång tid vid införandet av samtliga dessa uppgifter på resp. familjeblad. De flesta, som börjar sin släktforskning, börjar i regel med att forska ut sina anor. När man då kommit så långt bakåt man anser lämpligt, kan man fortsätta med att från en eller flera av dessa äldre anfäder ta alla som härstammar från dem och på så sätt få en släktbok eller stamträd eller hur man vill lägga upp det. En, som kommit mycket långt i detta fall, är bankkassör Artur Norrlöw, Hälsingborg. Han sammanförde alla uppgifter, som står att få om resp. släktmedlemmar i släktböcker. I dessa finnes, förutom alla data om varje familj, även avskrifter, fotografier eller fotostatkopior på handlingar, som rört släkten t.ex. bouppteckningar, intressanta handlingar i olika arkiv m.m. samt givetvis fotografier av många släktmedlemmar. För närvarande finnes fyra stora böcker färdiga men flera är påtänkta, ty det har visat sig att praktiskt taget alla Kullabygdens invånare är släkt med varandra. Detta arbete kan sättas som föredöme för hur en släktforskning bör bedrivas. Det blir på så sätt lite liv i de kanske annars rätt torra data, som kommer fram, om man endast tar med uppgifterna i kyrkoböckerna.


Red:s anm.: Ännu en ivrig och framgångsrik släktforskare är Kurt Bengtsson, som skrivit denna artikel.


Tillbaka