1936, årgång IX:


Präster i Farhult och Jonstorp

Av Yngve Lindström

Omkring år 1050, då kristendomen slutgiltigt segrade i Skåne, torde det ha funnits små kyrkor i både Farhult och Jonstorp. Katolska präster läste där mässor; under jämförelsevis stor yttre glans firades gudstjänst, och prästerna förrättade kyrkliga handlingar. De erhöllo betalning för dem, men hade dessutom jord att leva av. Omkring år 1100 infördes tiondet, av vilket en tredjedel tillföll biskopen, en tredjedel sockenprästen och en tredjedel slutligen församlingens kyrka.
De flesta annexförsamlingar i Skåne ha från början varit självständiga församlingar, och annexhemmanen voro deras prästgårdar. Sannolikt hade också Farhult sin präst och Jonstorp sin. År 1370 bestämde Danmarks konung, att varje präst skulle ha det bästa hemmanet i socknen till sitt säte. När Farhult och Jonstorp förenades till ett pastorat är okänt, men åtminstone år 1561 var sammanslagningen genomförd, att döma av en handling i domkapitlets arkiv.
Med tämligen stor säkerhet kan man påstå, att när pastoratsbildningen skedde, blev Jonstorp moderförsamling och Farhult annex. När förhållandet blev omvänt är oss obekant, och ej heller är orsaken till prästens flyttning från Jonstorp till Farhult fullt klar. Prosten Caspar Schönbeck i Välinge uppger år 1725, att Jonstorp är ”hållit för hufvudsoknen, hvarest Presten forne tijder boed, men förtij han af de resande til Kullen i fisketijden, såvel som ok af de fartijg som kommit med passagerare och siöfolch, hafft mijkken besökelse och gästning så har han bijtt med annexebonden och flött til Fahrhult”, medan däremot S. Cawallin, författaren av det berömda herdaminnet, vet berätta, att prästen flyttade till Farhult ”dels därför att prästgårdarna på förra stället voro spridda, dels därför, att bönderna i Farhult lovade årligen betala pastor en tunna smör, om pastor bodde där. En tunna plägade sättas i vapenhuset och fylldes de första åren ordentligt med smör, men benägenheten för att utgöra denna prestation minskades sedan”.
Cawallins herdaminne, på vars framställning denna uppsats till stor del är byggd, omtalar icke någon enda av de katolska präster, som varit Ordets förkunnare i Farhult–Jonstorp. I de handlingar från medeltiden och 1500–talet, som jag hittills varit i tillfälle studera, finnes icke heller någon prästman i Farhult–Jonstorp namngiven. Detta betyder givetvis icke, att upptäckter i detta avseende äro uteslutna.
1) Med Johannes börjar prästserien i Farhult–Jonstorp i Cawallins herdaminne, som blott vet berätta, att ”Johannes var pastor här 1561, då en vid namn Lars Ingelsson prästvigdes till hans medhjälpare i Fagerholt et Jonstorp”. Johannes torde ha varit den förste eller andre lutherske prästen här.
2) Med Alde Jensen befinna vi oss på något säkrare mark. Han torde ha varit pastor här 1566, och säkert var han det 1584 och 1594, säger ovannämnda källa. Uppgiften är utan tvivel riktig. Ännu i dag synes Alde Jensens namn på det vackra altaret i Jonstorps kyrka. ”Aldus Jonæ Pastor Loci”, står det under årtalet 1594. Sannolikt byggdes Jonstorps kyrka under detta år. C 4 å predikstolen ger oss ju anledning tro, att helgedomen uppförts under Christian IV:s regeringstid (1588–1648). Om denne Alde Jensen vet Cawallin intet annat än att han hade två söner, som blevo präster, nämligen Lauritz (i Arrie) och Nils (i Bunkeflo). Lauritz var komminister i Farhult i omkring tio år.
3) Johannes placeras av Cawallin som den tredje i serien. Hans verksamhetstid i pastoratet infaller någon gång mellan åren 1594 och 1610; eljest är om honom intet bekant.
4) Anders Ericksen var kyrkoherde här åren 1610–1629. På den gamla predikstolen i Jonstorps kyrka stod hans namn jämte bl.a. de äldsta kyrkovärdar i församlingen, vilkas namn äro kända, nämligen Tores Trued Christensen och Peder Nielsen. Vid en visitation skall Ericksen ha klagat bl.a. över att en del av folket tredskades med att betala smör till honom. Han var ”en hederlig men enfaldig man, predikade bra, men ägde intet anseende”. I vad mån dessa omdömen äro berättigade är omöjligt att avgöra. Ericksens familjeförhållanden äro okända. Han avled år 1629.
5) Rasmus Salomonsen Leth (enligt annan uppgift Rasmus Leth) var den siste prästen under danska tiden. Åren 1629 och 1658 beteckna gränslinjerna för hans verksamhet här. Omkring år 1630 byggde han en ny prästgård, som brann ned enligt uppgift den 4 augusti 1655. Om hans familj är intet annat bekant än att dottern Karin blev gift först med efterträdaren och sedan med den närmast efterföljande kyrkoherden i pastoratet, och att en annan dotter, Kirstine, ingick äktenskap med prosten Anders Gemzæus i Hälsingborg. Leth hade dessutom söner.
6) Knud Hansen de Fine prästvigdes till pastoratet samma år som Skåne blev svenskt, närmare angivet den 3 november 1658. Hälsingborg var hans barndomsstad, där fadern var prosten Hans Arnoldsson. (Denne var son av danske kapellmästaren Arnold de Fine. Släkten var från Brabant med namnet von Enten, men kallade sig sedan de Fine.) Enligt uppgift i Cawallins herdaminne var de Fine ”sjuklig och enfaldig”. För övrigt torde han ha haft att dragas med de svårigheter i olika avseenden, som vållades av övergången från danskt till svenskt. Hans namnteckning finnes bevarad i Jonstorps kyrkas äldsta räkenskapsbok. De Fine avled den 24 december 1684, och om Cawallins uppgifter äro riktiga, inträffade det ganska egendomliga, att efterträdaren avled på samma dag 33 år senare. De Fine var som ovan sagts gift med företrädarens dotter Karin Leth, som också blev gift med efterträdaren. I sitt äktenskap hade de Fine sonen Hans, lärare i Hälsingborg, dottern Margareta, gift med Per Hägerman, först pastorsadjunkt i Farhult–Jonstorp, sedermera pastor i Tving, Katrina Christina, gift med hospitalspastorn Carl Tvetovius i Kristianstad, samt Barbara gift år 1709 med klockaren i Vinslöv Bengt Flintzberg. I dennes hem avled Karin Leth vid hög ålder, överlevande sin andra make, nämligen
7) Mårten Nilsson Holtzbro (Martinus Holtzbroe eller, Morten Holssbro). Denne prästman, som skulle kunna betecknas som det svarta fåret i den långa raden högt förtjänta herdar i pastoratet, var född i Hälsingborg 1654. Omkring år 1675 blev han informator i Farhults prästgård och förlovad med en av de Fines döttrar. Då han ”i nio år tjenat för Rachel” blev pastoratet ledigt, och han rekommenderades hos biskopen att ”vid detsammas återbesättande komma i höggunstig åtanka”. Anhållan blev också bifallen. Men herr Mårten måste, heter det i Cawallins herdaminne, försaka sin Rachel och i stället taga hennes mor till äkta. I ett tacksägelsebrev till biskopen i Lund skrev den prost, som rekommenderat Holtzbro till pastoratet, bl.a. följande: ”Emedan Modersyster, hustru Karin salig herr Knuts gierna sielf åstundade blifva uti Pastoratet, på det hon samtlige barnen sin moderliga kärlek kunne påskina låta, hvarmed ock herr Mårten sielf tillfreds är, dy länder till H. H. Biskopen min ödmjuka begäran honom täcktes gunstigst disponera enkian sielf med pastoratets bibehållande måtte hugnad och tröstad warda”. Biskopen svarade, att ehuru prästänkans och herr Mårtens ålder vore mycket olika, ”ville han icke hindra förslaget, om de sjelfwe resolverade det antaga”. Efter ett halvt års änkestånd var Karin salig herr Knuts trolovad med sin dotters förre fästman, som snart prästvigdes till pastor härstädes, nämligen den 18 juli 1685.
Holtzbro hade fallenhet för dryckenskap. På grund härav erhöll han ett biträde, Thomas Langh från Kristianstad, som år 1703 prästvigdes till komminister i Farhult. Denne bodde på annexhemmanet i Jonstorp ”för att slippa bo i det ruskiga prästhuset”, men prästfamiljen fordrade, att han skulle bo och ha sitt uppehälle uti prästgården och ville därtill tvinga honom till äktenskap med en av prästdöttrarna, som ”icke voro så uppfostrade eller artade, att man i framtiden kunde hafva någon förnöjelse”. Den 19 april 1705 framkommo, heter det i domkapitlets protokoll, ”personligen Mårten Holtzbro och comminister Langh. Consist. förmante kyrckioherden Holtzbro at bättra sig, afhålla sig ifrån dryck och brännwin, herr Mårten låfwade at aldrig härefter dricka brännwin och låfwade för sant efterlefwa alt hwad högwyrdige herr Biskopen honom anbefaller”. Han synes emellertid icke ha hållit detta löfte, och med Psaltaren 120 klagade Langh hos domkapitlet, att det blev hans själ långt att bo bland dem, som friden hatade, och han bad att bli befriad därifrån.
Sedermera fick Holtzbro till medhjälpare ovannämnde Per Hägerman; de skola ha levat i sådan oenighet, att slagsmål dem emellan stundom uppstodo. Hägerman påstod, att hans förman ofta drack sig drucken och i sådant tillstånd lätt råkade i gräl såväl med sin egen familj som med de officerare, vilka voro inkvarterade i prästgården. Häradsprosten Owenius (kyrkoherde i Väsby 1703–1723) yttrade till domkapitlet, att ”herr Mårten wäl hade sina swagheter, dock icke så stora som förut, och att herr Per icke wore från sådana fri och swår för den gamle att dragas med”. För övrigt har Cawallin en hel del ej alls uppbyggliga ting att berätta om denne prästämbetet ovärdige man.
Enligt uppgift av prosten Schönbeck skall Holtzbro till Jonstorps kyrka ha skänkt ett krucifix, vilket förr prytt templet; möjligen just det, som för några år sedan restaurerades och nu finnes i bårhuset.
Pesten härjade svårt i pastoratet under Holtzbros ämbetstid; fruktansvärda voro också de sår, som de ständiga krigen slogo. Häradsprosten klagade år 1702 över mycket självsvåld i flera av kontraktets församlingar, särdeles över sabbatsbrott och svordom; trolldom förövades också på flera ställen (!). Från Jonstorps socken hade, säger han, vid en visitation blott en äldre person infunnit sig.
Holtzbro avled 24 dec. 1717.
8) Olaus Swenbergh hade studerat i Greifswald och där förvärvat sig magistergrad samt tjänat vid något regemente, innan han 1718 blev kyrkoherde i Farhult–Jonstorp, vilken befattning han tillträdde 1720, säger Cawallins herdaminne. Prosten Schönbeck uppger, att hans namn var Olof Svenberg, att han varit garnisonspräst i Stralsund och att han tillträdde kyrkoherdetjänsten 1719. En uppgift, även av Schönbeck, att han var smålänning till börden, torde vara felaktig. På en böndag år 1720 bestraffade Swenbergh i en predikan trolldom och signeri, som han påstod mycket övades i Farhults by. Med anledning härav samlades byamännen och, ”utan att visa någon särdeles utwärtes arghet”, fordrade besked om vad kyrkoherden yttrat i sin predikan. Häradsprosten anmälde saken för domkapitlet med förfrågan om byamännen borde anklagas och avhållas från nattvardsgång, tills saken blivit avgjord. Domkapitlet anmodade prosten att underrätta sig om ”huruvida kyrkoherden tilltrodde sig att överbevisa några personer om trolldom. Förmodligen har S. icke haft några bevismedel, ty saken omnämndes icke vidare”.
Om Swenberghs ämbetsutövning är intet närmare bekant. Han avled enligt uppgift av Cawallin den 16 februari 1727, efterlämnande änka vid namn Helena Granbeck, som ”lärer varit uppe från landet”. Prosten Schönbeck angiver hans dödsdag till 1726 vid februari månads slut.
9) Christian S. Karström var kyrkoherdeson från Alstad (farfadern var bonde i Lommaryd i Småland). Han prästvigdes till tjänstgöring i Äspö 1720 och blev kyrkoherde här 1727. Om hans verksamhet har Cawallin intet annat att berätta, än att vederbörande prost vid visitation år 1729 ”yttrade belåtenhet med såväl de gamles som de unges kristendomskunskap”. I början av år 1747 avled Karström. Enligt uppgift i Carl Sjöströms ”Skånska nationen före afdelningarnes tid” var kyrkoherde Karström gift med rådmansdottern Brita Göding från Stockholm (död två år efter sin make), med vilken han hade sonen Sven Erik, stadsskolmästare i Landskrona.
10) Lars Darin var prästson från Norra Vram, född 1708. Efter lärareverksamhet i Malmö blev han den 23 september 1747 kyrkoherde i Farhult–Jonstorp och tillträdde följande år. I blott fyra år fick han verka här; han avled nämligen den 22 april 1752. Ingen kyrkoherde i pastoratet har haft så kort tjänstetid som han. I sina bästa år skördades han av döden. Hans initialer finnas på Farhults kyrkas torn. Ända in i våra dagar har hans namn, låt vara i förvanskad form, fått leva på farhultsbors läppar. Undertecknad har nämligen av trovärdig person fått uppgift om att fiskare kallade en liten stenbrygga vid stranden, rakt nedanför Farhults kvarn, för ”Darelts bro”, sägande, att en präst för många år sedan lagt densamma. Sammanhanget är uppenbart.
Kyrkoherde Darin var två gånger gift. I sitt första äktenskap, med Juliana Wetter, dotter till klockaren N. Wetter i Norra Vram, hade han dottern Maria Juliana, som avled i späd ålder år 1735; äktenskapet upplöstes genom makans död följande år. I andra äktenskapet, med Lovisa Katrina Aulin (som även blev gift med efterträdaren), föddes barnen Bernt Julius, död i späd ålder, Lovisa Juliana, död treårig 1743, Magnus, notarie i bergskollegium, Bernt, prost i Övraby, Juliana, gift med kyrkoherde Adrian, Farhult, Casten, död 1772, 26 år gammal, handelsbokhållare i Malmö, Johan, död tvåårig 1749, Swen, död 1828 som borgmästare i Marstrand, Andreas, tullinspektor i Sölvesborg, samt Lars, postmästare i Kristinehamn, död ogift i Farhult den 5 april 1815.
11) Friedrich Hanssonius var skomakareson från Landskrona, född 1717. År 1734 blev han student men kunde för sin fattigdoms skull icke längre fortsätta studierna. Efter prästvigning innehade han hospitalspastorstjänsten i Landskrona och kallades samma år som kyrkoherde Darin avled till fjärde provpredikant i Farhult–Jonstorp. Följande år, 1753, utnämndes han till kyrkoherde här. Cawallins uppgift, att han avled i augusti 1774, är delvis oriktig. I dödboken för Farhult inhämtas följande: ”Anno 1774 den 23 sept. begrofs kyrkjoherden, wid Farhults, och Jonstorps församl:r ärewördige och höglärde, herr Fried. Hanssonius uti prestgården, som blef död af hittsig–feber den 15 hujus kl. ½12, war 57 åhr gammal. Gud förläne honom frögdefull upståndelse, på then store tillkommelses dag”. Cawallin uppger, att Hanssonius ligger begraven inne i Jonstorps kyrka. Huruvida denna uppgift är riktig eller ej, har undertecknad ej kunnat kontrollera, men jag påpekar, att någon anteckning om gravsättning i kyrkan icke förekommer i Jonstorps död– och begravningsbok.
Hanssonius synes ha varit mycket omtyckt i sina församlingar. Ett av bevisen härpå skulle möjligen kunna vara den omständigheten, att hans porträtt i olja strax efter hans död placerades i koret i Jonstorps kyrka, där det ännu finnes. På Farhults kyrkas torn ser man hans initialer.
Strax efter sin utnämning till kyrkoherdetjänsten här ingick Hanssonius äktenskap med sin företrädares änka, Lovisa Katrina Aulin. Av deras fyra barn levde endast ett efter fadern, nämligen dottern Christina, gift med kronobefallningsmannen Werlin i Farhult. Hon blev änka år 1811 och vistades under hela änketiden i doktor Wåhlins hus.
12) Samuel Adrian, hantverkareson från Kristianstad, var född 1729 och prästvigdes 1759. Efter lärareverksamhet i Landskrona valdes han år 1776 till kyrkoherde här och tillträdde följande år. Han avled den 2 januari 1804. I likpredikan vid hans jordfästning (stoftet vilar å Farhults kyrkogård) skildrade prosten L. A. Palm honom såsom en ”from och gladlynt man, god ekonom och lycklig i affärer, vän av ritning och musik, varigenom han kunde allmängöra nöjet bland församlade gäster”.
Adrian var gift med företrädarens styvdotter Juliana Darin och hade fyra barn: Carl, prost i Kyrkheddinge, Lars Samuel, advokatfiskal i Göta hovrätt, Johan Magnus, rådman i Malmö, och Lovisa Christina Johanna, gift med faderns efterträdare.
13) Lars Peter Wåhlin och P. G. Ahnfelt äro utan tvivel de namnkunnigaste av Farhult–Jonstorps kyrkoherdar. Wåhlin var född år 1772 i Glimåkra, son av e.o. regementspredikanten Peter Wåhlin och hans maka. Han blev fil, mag. 1790 samt ingick följande år som e.o. kanslist i utrikesdepartementet. Sedan han ett år idkat studier i Uppsala utnämndes han år 1793 till docent i litteraturhistoria vid Lunds universitet. Prästvigd år 1800, avlade han samma år teol. kand.–examen och följande år teol. lic.–examen. Därpå utnämndes han till adjunkt i historia och latinsk vältalighet. Till kyrkoherde i Farhult utsågs Wåhlin 1805. Fyra år senare blev han teol. d:r och utnämndes till prost 1810. År 1819 erhöll han kyrkoherdetjänsten i Norrvidinge, vilken han innehade till sin död 1834. Fastän sedan 25 år tillbaka avlägsnad från det akademiska livet, sökte han 1829 den efter farbrodern lediga förste teol. professuren och domprosttjänsten i Lund, men erhöll den ej. Vad som under befordringsstriden kanske mest motarbetade honom var hans egen, ofta och kraftigt uttalade men obestridligen berättigade övertygelse om sin överlägsenhet emot de övriga sökande.
Wåhlin var en lärd prästman. Med en ovanligt stor teologisk och humanistisk bildning förenade han praktisk duglighet i församlingsarbetet. Om hans verksamhet i Farhult–Jonstorp kan i korthet sägas, att den präglades av rastlös iver, initiativkraft, brinnande nit för prästens kall, det senare i mera vidsträckt bemärkelse. För sina församlingars bästa arbetade han oförtrutet. Skolan och fattigvården lågo honom särskilt om hjärtat. Härom vittna de långa protokollen från stämmorna, vid vilka han hade mången hård dust att utkämpa. Ty liksom alla kraftnaturer kom han lätt i strid. Men hans syfte var alltid rent, pastoratsbornas bästa hans ledstjärna. För krogarnas avskaffande låg han hela sitt liv i hård kamp.
Egendomligt nog synes Wåhlin ha varit i viss mån avogt stämd mot folket i Jonstorp. I sin ämbetsberättelse till visitationen år 1812 säger han bl.a.: ”Allmogens Caracter i Farhults sockn är mera enkel, böjelig till det goda och närmar sig mera intill den redlighet och ärbarhet, för hwilken svenske bonden i äldre tider gjort sig känd, än i Jonstorp, hwaräst synes råda mera öfverdåd, yppighet, öfverflöd, benägenhet till sjelfrådighet och hog att lyssna till otillbörliga inflytelser. Såsom något för denna Sockn lika beklageligt som skadeligt kan icke förtigas den förtröstan, som finnes vara nog allmän, att, då något laglöst utöfvas, är tillträdet lätt till den, som både kan och vill skydda och försvara för tilltal.” Än vidare: ”Flere finnas i Jonstorps Sockn allmänt kände för grofva och uppenbara synder såsom svordom, fylleri, tyrannisk medfart af hustru och barn, men ingen i Farhult”. När det vid stämma 1821 i Jonstorps kyrka var fråga om anskaffande av en orgel till kyrkan, motsatte sig Wåhlin i en inlämnad skrift detta och förklarade, ”att han för sina tvenne hemmansdelar i Jonstorp och Stora Görslöf icke i något afseende wille bidraga till blifwande organistens lön och underhåll”. ”Församlingen ansåg detta Doctor Wåhlins yttrande så mycket mera besynnerligt, som han, under den tid, han war Kyrkoherde vid dessa Församlingar ofta yttrade sin innerliga och hjerteliga önskan att få Orgelverk i Jonstorps kyrka”, heter det i protokollet.
En del andra citat skulle kunna anföras, som styrka ovannämnda omdöme om Wåhlins inställning till folket i Jonstorp. En erinran om ordspråket: ”Det är ej ens fel, att två träta”, är dock lämplig.
Wåhlin var som ovan sagts gift med företrädarens dotter, Lovisa Christina Johanna Adrian. Med henne hade han fyra söner och fem döttrar. Sönerna nådde bemärkta ställningar. Peter Samuel blev kyrkoherde i Ingelstorp, Otto Christian rådman i Hälsingborg, Carl Ludvig rektor vid Malmö h. allm. läroverk, känd som en dugande skolman, och Lars Johan telegrafassistent i Hälsingborg.
14) Anders Borg var född i Lund 1785 och son till färgaren Fredrik Borg. År 1800 blev han student, fil, mag. 1805, lärare i Malmö 1810 och prästvigdes samma år. Sedan han verkat som stadskomminister i Hälsingborg åren 1812–1820, valdes han till kyrkoherde här den 14 juni 1820 och tillträdde samma år. Hans dödsdag var den 25 mars 1849. År 1817 hade han utnämnts till hovpredikant och erhöll prosttiteln 1828.
I 29 år fick han alltså verka i Jonstorp–Farhult. Icke minst barnundervisningen låg honom varmt om hjärtat, men även för andra kulturella och humanitära strävanden hyste han intresse. Härom kunna sockenstämmoprotokollen vittna. I begåvning och lärdom kan han visserligen icke jämföras vare sig med sin företrädare eller närmaste efterträdare, men hans arbete blev till stor fromma för församlingarna. Hans efterträdare, P. G. Ahnfelt, säger om honom, att ”prosten Borg var en särdeles godmodig gammal man, hade i sina yngre dagar varit mycket lefnadsglad”. Hans stoft vilar å Farhults kyrkogård.
Borg var gift med Nicolina Rudolfina Braune, dotter av regementsskrivaren Emanuel Braune i Ystad. I äktenskapet föddes två söner, Fredrik Emanuel, rektor i Malmö, och Wilhelm Georg, handlande, samt tre döttrar.
15) Paul Gabriel Ahnfelt är den namnkunnigaste av de herdar, som verkat i pastoratet. Han var född i Gullarp, son till prosten Jonas Ahnfelt, blev fil, magister 1823, docent i praktisk filosofi 1826, prästvigdes 1830 och var under åren 1833–1850 kyrkoherde i Bosarp. Prosttiteln erhöll han 1837. 1849 hade han utnämnts till kyrkoherde i Farhult, och tjänsten tillträdde han följande år.
När befattningen genom prosten Borgs frånfälle blivit ledig, söktes den utom av Ahnfelt även av kyrkoherdarna J. A. Asping i Görslöv (Bara härad) och N. P. Müller i Hörröd, varjämte som extra sökande anmälde sig rektor Wåhlin i Ystad. ”Farhult lockade ej synnerligen min hog”, skriver Ahnfelt i sina berömda ”Studentminnen”. Blott för det skulle så vara predikade jag prov. Församlingarne sågo mig ej heller an för att duga till prest i Kullen. De hade anspråk på en kraftfullare man, och kyrkoherde Asping, förste mannen på förslaget, erhöll nära dubbelt så många röster som jag vid pastoratet. Asping var något besläktad i gamla presthuset, och Kullens allmoge är mycket familjert sinnad, även i det kyrkliga.”
P. G. Ahnfelt, som alltid frimodigt uttalade sig övertygelse i tidens religiösa frågor, var outtröttlig i det nyligen av Wieselgren började nykterhetsarbetet och en ivrig stridsman för ett folkligare kyrkoväsende. Han var kunnig, kvick och satirisk och mycket flitig som författare och översättare. ”Studentminnen” är hans mest bekanta arbete, i vilket han ger livliga och intressanta skildringar ur det dåtida skol–, universitets– och prästlivet. Som bekant led han svårt av gikt, och under en stor del av sin tjänstetid i Farhult–Jonstorp var han tjänstledig på grund av denna sjukdom. ”Om söndagarna släpade han sig upp i predikstolen”, säger Fredrik Böök, ”om vardagarna låg han till sängs, förvriden av gikt, orörlig likt en giftig tarantel, och bryggde droppe för droppe av det lömska och fina ettret i sina ”Studentminnen”.
Traditionen säger, att Ahnfelts dräng bar sin husbonde på sin rygg upp på predikstolarna.
Ahnfelt var enligt uppgift nära att omkomma vid den eldsvåda, som på 1860–talet härjade Farhults prästgård. Han fick bäras ut, och sittande i en vagn såg han sitt hem förintas och med det sin värdefulla, väldiga boksamling och manuskript. Även en del av kyrkoböckerna förstördes.
P. G. Ahnfelts storhet ligger icke på det rent pastorala området. Hans ohälsa gjorde också, att han blott föga kunde utöva en prästmans åligganden. Under flera år måste han ha ämbetsbiträde, bl.a. den vida kände Frans Kock, som under åren 1858–1866 var pastorsadjunkt eller vice pastor. P. G. Ahnfelt avled den 11 oktober 1863 i Hälsingborg, där han de sista åren bodde.
Ahnfelt var gift med Hedvig Sofia Ekstrand, dotter till grosshandlaren Sven Ekstrand, Karlshamn. I äktenskapet föddes döttrarna Emilia Heliodora, Josephina Theophila, Alma Sophia Ottilia, Hedwig Victoria och Johanna Lamartina samt sonen Arvid Wolfgang Nathanael, fil. d:r, skriftställare, flitig samlare och författare på litteraturhistoriens och memoarlitteraturens fält. – Bröder till Paul Gabriel Ahnfelt voro botanisten och teologen N. O. Ahnfelt, den kände resepredikanten och sångaren Oskar Ahnfelt, vice häradshövding A. H. Ahnfelt, arrendatorn av Farhults prästgård Lars Vilhelm Ahnfelt samt kyrkoherden och jubeldoktorn Carl Niclas Ahnfelt.
16) Hans Daniel Johan (Janne) Wallengren var född i Lund 1823, son till kyrkoherden i V. Ljungby, prosten Olof Peter Wallengren och hans maka Petronella Agritz, som dock bar morbroderns namn Lundell. Till kyrkoherde i Farhult–Jonstorp utnämndes Wallengren år 1864 och tillträdde den i maj 1866. Han avled den 25 oktober 1894. Stoftet vilar å Farhults kyrkogård.
Av fadern, som var ivrig botanist, riktades hans håg tidigt till naturens studium. Särskilt behandlade han Skandinaviens fjärilar, över vilka han författade ett stort antal avhandlingar, varjämte han beskrev de av J. Wahlberg i Sydafrika insamlade och de under fregatten ”Eugenies” världsomsegling 1861 insamlade fjärilarna. Även andra grupper, t.ex. nattsländor och harkrankar, behandlades av Wallengren under hans senare år.
För övrigt må anföras vad minnestecknaren vid Lunds stifts prästmöte år 1900 yttrade om kyrkoherde Wallengren: ”Hela den sakförståndiga världen dömer enhälligt, att han var inom sin vetenskap en storman, som både förskaffat åt densamma nya landvinningar och på förtjänstfullt sätt djupodlat gamla. Helt visst är Wallengrens namn det bland de i afton nämnda, som är i fjärran länder mest känt. Han har genom sin vetenskapliga livsgärning hedrat sitt land i hela den vida världen, och därför skall i hans land hans namn hedras.
Givet är, att Wallengrens prästerliga intresse var och förblev något tillbakaskjutet av hans naturvetenskapliga. Men han var ingalunda så ointresserad av sin uppgift som präst, som man skulle kunna tro. Han predikade rätt ofta ända in i ålderdomen och, sades det, väl. Hans predikoutkast voro goda, stundom förträffliga. Hans religiösa övertygelse var ärlig, fast och utan pjunk och småaktighet, ådagaläggande, att kristen tro och modern vetenskap icke äro så ”uensartede”, som många förmena. I det enskilda livet visade han sig utrustad med en beundransvärd sinnesjämvikt. Han var en redbar, okonstlad natur, fördragsam och hjärtlig, en helgjuten, harmoniskt utvecklad personlighet, tillsammans med vilken människor väl trivdes, icke minst för hans stora anspråkslöshets skull. Det var även i all anspråkslöshet, som han gärna såg människor omkring sig i sitt hem och var lika mot hög och låg.”
Kyrkoherde Wallengren var tre gånger uppförd på förslag till zoologi–professuren vid universitetet i Lund och var ledamot av flera utländska vetenskapliga sällskap.
Han ingick d. 23 okt. 1860 äktenskap med Maria Magdalena Sjöström, dotter till kantorn i Karlshamn K. O. Sjöström och h. h. Barn: Ragnhild, gift med stadskomministern P. Nyman, Hälsingborg, Ragnar O. I., apotekare, Hans, professor, Lund, Yngvar, död i späd ålder, Thorborg, gift med kronolänsman A. Bolin, Höganäs, Yngvar, sjökapten, Einar, död vid 3 års ålder, Astrid, telefonist, Höganäs, Audur och Heidi, tvillingsystrar, den senare föreståndarinna för Hälsingborgs barnasyl.
17) Jonas Gustaf Oscar Högstedt var född i Ystad 1848, där fadern var skomakaremästare. År 1874 prästvigdes han och missiverades 1876 till Hälsingborg, där han verkade i många år som pastorsadjunkt och regementspastor. Till kyrkoherde här utnämndes han år 1895, tillträdde den 1 maj 1898 och installerades i ämbetet i Jonstorps kyrka den 28 augusti samma år av kontraktsprosten P. Sörenson. Hans dödsdag var den 14 oktober 1927.
År 1880 gift med Anna Ekberg, dotter till godsägaren Otto Ekberg. Barn: Otto, född i Hälsingborg 1881, fil, lic., jur. kand., rådman i Karlskrona.
I Helsingborgs Dagblad skrev kontraktsprosten Cl. Caroli vid Gustaf Högstedts frånfälle bl.a. följande till hans minne:
”Gustaf Högstedt hörde till dem, som helst gå för sig själva, åtminstone var han så de sista tjugofem åren. Mången, även inom kamratkretsen, ansåg honom vara människoskygg t.o.m. Men lärde man känna honom litet närmare, fann man hos honom intresse både för andra människor, likaväl som för dagshändelserna, och för glatt samspråk och oskyldigt skämt. Det var troligen missräkningar i befordran, vilka han tog onödigt hårt, samt sjukdom i hemmet, som gjort honom till en tidvis rent av rnisstänksam enstöring. Men märkte han hos någon kamrat vänlighet och uppriktigt deltagande, så var han en av de allra mest tacksamme, som man kunde visa sin vänlighet. Då var han barnsligt glad och minnesgod som få.
Hans församlingsbor tyckas ha förstått hans svårigheter och lidanden, ty de fördrogo tåligt hans egenheter. Han talade på sista tiden med rörelse och tacksamhet om dem och om deras vänlighet mot honom.
Glädjande nog blevo Högstedts allra sista år ovanligt ljusa. Den förr så väl tillåsta prästgården stod nu öppen för alla, och Högstedt gick där, blid och harmonisk. En förstående husföreståndarinna och en ovanligt hjälpsam och lämplig vice pastor ha synbarligen mycket väl fyllt sina platser i hans hem.”
Till slut må följande citeras ur kontraktsprosten Albert Lysanders minnesteckning vid prästmötet i Lund 1932:
”Gustaf Högstedt, som nära åttioårig slutade sina dagar i Farhults bekanta prästgård uppe i den vackra Kullabygden, var hantverkareson från Ystad. En from moder synes i detta som i de flesta fall ha varit den närmaste orsaken till valet av den prästerliga banan. – – – Under tre år, före och efter studentexamen, hade han kondition hos konsul Robert Lundgren å Stora Herrestad. Den gamla svenska herrgårdskulturen där präglade för livet Gustaf Högstedts umgängessätt, älskvärt och litet gammaldags sirligt.
Examina tog han så raskt som möjligt. Hans håg stod till praktiskt prästerligt och kulturellt arbete, och han kom snart till den plats, där detta skulle komma till rik användning: Hälsingborg. I nära tjugotvå år var han adjunkt eller vice pastor i den livaktiga och raskt växande staden, i jämnt tjugo dessutom regementspastor vid Norra Skåningarna.
Vad som synes ha särskilt utmärkt denna period av hans liv är de många och delvis framsynta initiativen. Han började redan tidigt att verka för den stora församlingens delning och insamlade medel till uppförande av en ny kyrka. Han arbetade ivrigt för barnsjukhus och vanföreanstalt och grundade tre stora självhjälpsföreningar, ”501”, ”502” och ”503”. Att arrangera föreläsningar i allmänbildande ämnen, inleda offentliga diskussioner och anordna folkkonserter med billiga inträdesavgifter, allt sådant var icke så vanligt på 1880–talet som nu och i alla händelser mycket ovanligt och i mångas ögon litet opassande för en präst. Men Högstedts tid och kraft räckte till, utan att han därför försummade den egentliga prästerliga gärningen. Han passade utmärkt väl in i denna period av Hälsingborgs utveckling. Att han icke själv fick skörda den frukt av eller den belöning för sitt arbete, som kyrkoherdetjänsten skulle varit, var en missräkning, som han behövde många år att övervinna. Han fick två tredjedelar av de avgivna rösterna, men en extrasökande docent från Uppsala blev utnämnd. Hälsingborg soulagerade honom genom att välja honom till riksdagsman i andra kammaren.
I Farhult – där en gång P. G. Ahnfelt enligt sina egna ord beskådat världen i den konvexa spegeln, som ställer allting på huvudet – hade under de närmaste trettio åren en lärd entomolog med professorskompetens i zoologi varit kyrkoherde. Där behövdes nu någon som såg till icke blott fjärilarna utan också människorna. Och den redan femtioårige Högstedt fick även här ett rikt arbetsfält med alltmera fördjupad kyrklig inriktning. Han var fortfarande en initiativets man och i flera avseenden före sin tid. Han torde ha varit en av de första, som i vardera av sina församlingar bildade en kyrklig ungdomsförening. Redan 1900 grundade han den högre folkskolan i Jonstorp och föreläsningsföreningen i Mjöhult. Församlingarna lärde sig alltmer uppskatta hans ärliga vilja och rastlösa arbete. Själv växte han så småningom fast i sin landsbygd och längtade icke längre tillbaka till Hälsingborg. En viss misstrogenhet mot människor övervann han slutligen fullständigt. Det sista årtiondet av de tre, som han fick uppleva i Farhult, var hans hälsa försvagad. Makans bortgång, den tilltagande åldern och dövhet gjorde honom mera sluten än förr. Men både ämbetsbröderna i kontraktet och församlingarna ärade honom och tackade honom uppriktigt vid hans bortgång.
Högstedts predikan, liksom hans hem och hela hans uppträdande, hade en prägel av förfining och kultur. Detta yttrade sig också i hans val av litteratur, varmed han mest sysselsatte sig vid sidan av sitt myckna arbete. Av danskt kyrkoliv hade han som student fått bestående intryck och läste gärna dansk–norsk teologisk och uppbygglig litteratur. Från religionshistoria och religionsfilosofi, som under olika perioder intresserade honom, kunna nämnas namnen Sabatier, Höffding, Söderblom och – efter makans bortgång Swedenborg. En annan litterär linje i hans myckna läsning var: Viktor Rydberg–Wikner–Heidenstam. – – Gustaf Högstedts enda barn, rådman Otto H. i Karlskrona för vilken han varit ”icke blott en god och förstående fader, utan även och framför allt en god äldre kamrat och vän” berättar för mig, att fadern varje dag i sträng avskildhet förrättade sin enskilda andakt framför ett krucifix, som han en gång fått av en katolik, vilken han haft tillfälle giva vår kyrkas hjälp i ett avgörande ögonblick.”
Att gå in på en redogörelse för de vice pastorer eller komministrar, som verkat i Farhult–Jonstorp, skulle föra för långt. Här skall endast erinras om tvenne, nämligen Lars Moderus och Frans Kock.
Den förstnämnde var klockareson från Nöbbelöv och prästvigdes till Reslöv 1805. Han var under flera år biträde åt prosten Borg. Moderus reproducerade årligen pastor Gunerii predikningar, av vilka Moderus efter hand tillbytte sig flere årgångar eller ”fjerdingar” mot lika många fjerdingar Kullasill, skriver den giftige P. G. Ahnfelt i sina Studentminnen.
Moderus, som bodde i Tunneberga by, där han avled den i jan. 1841, var gift med Catarina Långren från Långaröd i Väsby.
Frans Kock var som ovan nämnts vice pastor eller adjunkt åren 1858–1866. År 1863 kallades han till kyrkoherde i Munka Ljungby och Ängelholms församlingars pastorat, en tjänst, som han år 1889 utbytte mot kyrkoherdebefattningen i Hjärnarp–Tostarp.
Frans Kocks minne lever ännu kvar i nordvästra Skåne. Till den väldige väckelsepredikantens förkunnelse strömmade folket i stora skaror; under den tid han verkade i Farhult–Jonstorp även från Välinge, Kattarp, Väsby, Brunnby, Viken o.s.v. I sina församlingar förde den eldige prästen en väldig fejd mot krogarna och annat elände, fullständigt obekant med vad människofruktan ville säga. Var han kom tände han den heliga elden. Bland senare tiders prästmän lyser hans namn som en stjärna med sällsam glans. Ända in i våra dagar har en legendbildning pågått kring hans namn. Det lönar mödan att stifta närmare bekantskap med denne märklige man; det kan ske genom studium av H. B. Hammars bok ”Frans Kock, en kämpe för Gud”.
Härmed må denna anspråkslösa krönika vara avslutad. Om många av de herdar, som verkat i Farhult–Jonstorp, veta vi blott föga. Bilderna av dem bli allt mera diffusa, ju längre tillbaka i tiden vi gå. Ett är säkert: till välsignelse och framåtskridande ha de syftat. Till dels ha de också lyckats. En svår strid ha prästerna fått föra mot fördomar och hårdhjärtenhet. Intrycket av deras kamp för barnaundervisning, för kärleksfull behandling av fattiga och förkomna o.s.v. blir, när de gulnade protokollen få vittna, starkt, stundom överväldigande. Men det är ett faktum, att vad svenska kyrkans herdar gjort till vårt folks lyftning, förbises av många och förnekas av några. Ty den okunnige är alltid säker på sin sak.


Källor:
S. Cawallin: Herdaminne över Lunds stift.
Carl Sjöström: Skånska nationen före afdelningarnes tid.
Nordisk Familjebok.
Sture Bolin: Skånelands historia.
P. G. Ahnfelt: Studentminnen.
Albert Lysander: Minnesteckning över präster i Lunds stift.
Sockenstämmo– och visitationsprotokoll m.m.


Tillbaka