1935, årgång VIII:


Vad lära oss ortnamnen i Kullen?

(Referat av föredrag, hållet av amanuensen Ingemar Ingers vid Kullens Hembygdsförenings årsmöte i Viken den 4 aug. 1934.)

Föredragshållaren framhöll inledningsvis, att ortnamnsforskningen ären en gren av den nordiska språkvetenskapen. Ortnamnen kunna ge mycket av upplysning om ett bebyggelseområde, då namnet alltid tillkommit av en viss orsak.
Vissa namn, såsom Viken, Höganäs, Lerberget och Lerhamn, kunna förklaras utan vidare. Många andra namn däremot, såsom Gördslöv, Väsby, Halmstad, Ramlösa, Pålsjö, Krapparp (och Krapperup), Buskeröd, Farhult, Döshult, Allerum, Hustofta, Bräcke o.s.v., kunna endast av forskningen göras begripliga. Ett viktigt hjälpmedel vid fastställandet av dylika ortnamns betydelse är inbyggarnas uttal – dialekt – på vederbörande ort, ävensom ortnamnens äldsta skriftformer. Genom statligt understöd pågår för närvarande över hela landet utforskning av ortnamnens dialektformer.
Den vetenskapliga ortnamnsforskningen påbörjades på 1700–talet av Andreas Stobæus i Lund. I vår tid få Adolf Noreen, Uppsala, Elof Hellquist, Lund, och Jöran Sahlgren, Uppsala, anses som de förnämsta forskarna på området.
De äldsta ortnamnen äro vanligen bildade av två delar: ena delen betecknar ett personnamn (nästan alltid ett mansnamn) eller en naturföreteelse och andra delen ett natur– eller bebyggelseområde, t.ex. Halmstad, Ramlösa, Gördslöv, Bölsåkra o.s.v. I Skåne finnes av dylika mycket gamla ortnamn endast Sireköpinge, vari ett kvinnonamn ingår.
Mycket gamla äro häradsnamnen. Häradet har vanligen fått namn efter någon by eller offerplats inom området. Härader finnas endast inom de förhållandevis tidigt befolkade delarna av vårt land, sålunda icke i Norrland. Som exempel kan tagas Ingelstads härad, som fått namn efter nuvarande Ingelstads by. Ingel – personnamnet, stad – en plats. Märk det gamla uttrycket: ”ingen varaktig stad”.
Namnet Luggude skiljer sig från de flesta häradsnamnen däruti, att här icke är med något bynamn. Luggude skulle sålunda, enligt Sahlgren, vara ett rent territoriellt namn och kunna översättas med ”fruktbarhetsgudinnans härad”.
Mycket gamla – kanske 1500 år – äro t.ex. Välinge (uppkallat efter släktet ”Välingarna”) och Fleninge (efter ”Fleningarna”), vari släktnamn ingå. Språkvetenskapen har beträffande Fleninge kunnat avgöra, att namnet måste stavas med enkelt n, ej dubbelt – Flenninge – som namnet en tid blivit stavat.
Bland de allra äldsta ortnamnen äro de, som sluta på löv (luv), på danska lev, t.ex. Gördslöv, Svalöv (i Kullen Svaluv), där första delen är ett mansnamn och sista delen – löv – ett ord, som betecknar arvegods. Dylika namn påträffas i vårt land endast i Skåne och i Halland samt i vissa delar av Småland. Förekomsten av namn på –löv antyder en mycket tidig bebyggelse.
Ortnamn, som sluta på –by, –stad och –lösa, beteckna bebyggelse från 600–700–talen. Ex.: Brunnby, Halmstad, Ramlösa. –lösa betecknar ängsmark eller gräsmark. Ramn (korp) kan vara ett mansnamn (fornnordiskt). Ramlösa skulle sålunda kunna översättas med ”Ramns ängsmark”.
Från 1000–talet eller senare härstamma namn, som sluta på –åkra (pl. till åker), Rågåkra, Bölsåkra (Böle – ett mansnamn) och på –arp eller –rup, som är = ett ursprungligt –torp, t.ex. Krapparp och Krapperup. Riklig förekomst av ”nällor” (nässlor) kan vara upphovet till Nällåkra. Ödåkra: åker, som legat öde.
Namn på –köp finnas inom två områden, i Luggude härad samt i trakten öster om Ringsjön. Viaköp – Vives köp – av Vive köpt område. Pålsjö är en förändring av ”Pauls köp”.
Mansnamn, såsom Erik, Sven, Harald, Åke, Truls, Ola, förekommo redan under hednatiden. Med kristendomens införande blev ex. namnet Johannes eller Jonas (Jon) vanligt. Jonstorp är sålunda ett ortnamn, som tillkommit efter hednatidens slut, måhända redan på 1000–talet. Av –torp ha uppstått –arp eller –rup. Namn, som sluta på –röd (Skåne), –red (Halland) och –ryd (Småland), beteckna röjning eller nyodling i skogen. Björkeröd (nyodling, där björkskog funnits), Buskeröd (innehåller ordet buske). –hult betecknar skog: Farhult (Fagers hult), Mjöhult (den trånga skogen), Danhult (Dans hult), Döshult (dös – grav). –rum – boningsplats, eller möligen röjning i skogen: Allerum – Alles boningsplats; jf. ”Alles hög” i Allerum. –tofta (innehåller toft – äldre odling) utgörande åkerjord nära gården; jf. ”toftaporten”, som var belägen vid gårdens ena och och ”gadeporten” vid gårdens andra sida. Hustofta – hustomter.
Kullen är området Kullaberg med Kullaslätten. Ordet har akut accent till skillnad från kullen, best. formen av kulle – mindre höjd, som är en yngre ordform. (Se Mandelgrens ”Julen hos allmogen i Kullen på 1820–talet”.)
Bräcke – dativform av bräcka – brant, sluttning. Arild, egentligen Arilds läge. Arild är fortfarande mansnamn i Frosta och Torna härader.
Endast ensamt liggande gårdar och torp i Skåne ha sedan gammalt särskilda namn. De olika gårdarna i byalaget erhöllo nummer på Karl XI:s tid av en då tillsatt kommission.
Föredragshållaren ville varna för att utbyta ett gammalt bra ortnamn mot ett nykonstruerat och sämre sådant samt tog som exempel Apelryd, som fått ersätta det ursprungliga Lilla Båstad. Båstad – Båtstad – en plats, där man kunde lägga till med en båt. Platsen, där nu Sofiero slott ligger, har ursprungligen hetat Skabelycke. Om slottet blivit uppfört i våra dagar, skulle det troligen fått behålla platsens ursprungliga namn.

Sekreteraren.


Tillbaka