Kullens hembygdsförenings årsskrift Kullabygd

1994, årgång LXVII:

En kolgruvearbetares minnen
Del I (av tre)

Av Gustav Westerholm

Förord
Gruvdriften i nordvästra Skåne hör sedan 1960–talet till historien. Gruvorna i de sex kolfälten i Höganäs, Billesholm, Bjuv, Skromberga, Nyvång och Gunnarstorp har vattenfyllts och uppfordringsschakten förhoppningsvis igensatts med avfallsberg för att undvika olyckor. En och annan s.k. bergbunke påminner ännu om den stora industri från slutet av 1700–talet som givit tusentals gruvkarlar och deras familjer livsuppehälle.
Men ännu finns det en som var med där nere och kan berätta om det dagliga livet och knoget under jord, nämligen den flitige författaren av följande och många andra berättelser om Höganäs i gången tid: Gustav Westerholm.
Själv har jag med författarens tillstånd och med största varsamhet bidragit med några små förklaringar och redigeringar för att skriften skall bli lättläst även för icke sakkunniga och för att gruvspråket i Höganäs icke skall försvinna alltför fort.

Mauritz Ahlstrand
Överingenjör för f.d. gruvavdelningen
vid Höganäs–Billesholms aktiebolag.

A. Handhuggningen i Höganäsgruvorna

Gamspojken
Det är en gruvarbetarfamilj, då klockan närmar sig halv fem på morgonen, där både fadern och sonen arbetar i en av gruvorna. Mor i huset är uppe först. Innan hon kallar på de som skall arbeta, skall hon laga kaffe, bre smörgåsar och hälla på de två flaskorna med svagdricka, drickablandning¹eller i bästa fall mjölk.
När hon så fått allt färdigt, säger hon: ”Nu är det tid att gå upp.” Far kommer nog upp genast. Men det är svårare att få pojken ur sängen. Långt om länge sitter de vid bordet och får sitt kaffe med var sin smörgås utan något pålägg. Det kan hända, att mor strött lite socker eller sirap på matarna.²
Det är Gustaf Adolfs schakt vi skall till, och då cyklar man, om man har en cykel. Annars får man åka med tåget, som går ut från Bruket. Men där är inte många med. De kommer på vid bommarna vid Fiskargatan eller vid Hults bageri. Det tåget har tre öppna vagnar och en som är täckt. På sommaren kan man ju gott sitta i en öppen vagn. Men på vintern eller när det regnar, försöker en ju komma in i en som inte är öppen.
På vintern, när snön kommer, är det inte alltid man kommer fram. Jag har varit med om mer än en gång att få traska i snön, när tåget kört fast.
Då var det ju skönt att komma in i torkboden, där vi bytte om kläder. Här stod träställningar med islagna spikar att hänga våra kläder på. Det är klart, att när vi var så många, som bytte om där, så samlades ohyra av alla slag. Det var svårt att hålla rent i de trånga bostäder, som man fick hyra av bolaget till ett billigt pris.
När jag började på gamsen³hade jag arbetskläder, som far hade kasserat och som mor hade ändrat. När jag sedan kom ner, blev det andra kläder, även denna gång ett av fars sätt. Man behövde alltid två par, ty de behövde ju tas hem till tvätt och lagning. De bestod av en mössa med styv skärm och en läderbit med två hål att fästa karbidlampan på, som jag måste köpa, en bussarong⁴och ett par byxor, som jag höll uppe med ett snöre, som man fick av fogden. I bussarongen skulle finnas två lommer⁵, en till tändstickor och en till snusdosan för dem som gagnade snus. Fanns där inte två lommer, var den halvfärdig.
Dessa två plagg var av ett särskilt slitstarkt tyg, som kunde få köpas i bolagets förråd eller i Rydströms affär och som de flesta kolhuggarna bar. På fötterna ett par strumpor och ett par trätofflor, som skulle vara bra underlagda, så att de varade lite. Var man så ägare till en gammal rock till att stoppa mat och flaskan i, och så inte att glömma en liten burk med karbid för dagen, ja då var det hela utrustningen för en gruvarbetare.
Jag skall nu börja med den gången, då jag började som smörjepojke eller som vi även kallades för, gamspojkar. Jag var då 14 år. Annars började man efter att ha slutat skolan vid 13. Timpengen var då 8 öre. Men 1914, då jag började, var den 10 öre. När jag så talar om, att vi arbetade 10 timmar, så går det lätt att räkna ut daglönen.
Vårt jobb på gamsen var att smörja lådorna⁶, när de kom upp med lass i. Man fick smörja var låda, där axlarna låg bara i en hylsa. Men där fanns även annat arbete vi skulle göra. Vi skulle plocka upp den bråte,⁷som kolhuggarna sände upp med lassen. Den skulle antingen in till en smed eller en snickare. Smeden skulle vässa hackorna eller spitten.⁸Snickaren skulle skifta skaft i hackorna eller skyfflarna.
Där var en av oss, som skulle skjuta tomlådor⁹på stolen¹⁰, när den kom upp, och en som tog emot den stol, som kom upp med lass. Dessa tog gamsarna hand om och såg till, att de kom dit de skulle. Där var även ett par, som kallades hökar som skulle se till att där inte fanns något främmande föremål i lassen. De brukade lägga sig på högen av ett tippat kollass och försöka plocka ihop 25 liter skiffer i en träkasse. Då miste kolhuggarna halva ackordet på lasset. Vid två kassar från ett lass mistes hela ackordet.
Så var det en gamsfogde, som skulle se till, att allt flöt som det skulle. När huggarna började komma upp, skulle han pricka av dem, så att man inte glömde någon där nere. För det har hänt, att de har fått åka ner för att se efter, var den mannen höll hus, som inte kom upp. Förklaringar var att det var en man, som stod vid en linbana och som brukade åka ut i en tomlåda. Nu slog den runt med honom kvar inne i lådan, så att han var oförmögen att ta sig därifrån.

Den gamla gamsen vid schakt Prins Gustaf Adolf.

När jag varit uppe en tid, kom jag ner i gruvan. Det var inte första gången jag åkt ner, för det kunde hända, att någon skulle ner i ett ärende och då tog med mig ett slag. För oss pojkar fanns där olika jobb, som passade oss: följa med en järnvägsläggare, ösa vatten och stå vid en linbana m.m.
Jag skall hålla mig vid de två, som jag har ett särskilt minne av. Jag var då hos en som lade väg, som jag skulle hjälpa. Man hade då lösa skenor, som han spikade fast på bottenstockar. Men där nere var ju ingen jämn väg, så att bottenstockarna fick man ibland hugga ner. Och det var det jobbet, som jag skulle utföra. Så fick jag även med en hacka hålla upp stocken, när han slog i hakspiken.
Men så en dag fanns ingen väg att lägga. Jag blev då skickad att rensa bottenstockar från spik. Det skedde i en gammal ort,¹¹där man brutit upp vägen och lagt stockarna i en stapel. Jag var ensam en bit inne, och det var lite kusligt. Jag hade inte varit nere mer än ett par månader. Jag kunde höra linbanan. Så när den stannade, var det nog tid att äta min mat. Jag letade upp ett ställe att sitta på, där jag ansåg, att inte något kunde ramla på mig. Om det gick för sig, ville man sitta med ryggen mot en vägg. Så blev det tyst runt om mig. Jag kunde höra, hur det ramlade ner lite kolstycken längre ner i vägen. Jag hörde även ett mullrande i taket. Men det var så högt uppifrån, att det inte var någon fara med taket.
Nu trodde jag att jag var ensam. Men det var jag inte. Jag hade fått objudna gäster, som satt mitt emot mig. Jag kunde se de lysande ögonen på de räliga råttorna, som bara satt och väntade på, att jag skulle resa på mig. Då kunde de komma fram och plocka upp de smulor jag lämnat efter mig. Där var stora som små. Somma¹²utan hår på kroppen. Det var ett minne, som jag aldrig glömmer.
Ett annat minne, som jag kommer så väl ihåg, är den gången jag skulle ösa vatten i en ort i Stypningen.¹³Då fick jag åka ner en timme innan för att hinna med att ha läns, när huggarna kom. Det gick väl an de vanliga dagarna. Men efter ett veckoslut, då jag inte hade öst undan på söndagen, var det så fullt med vatten, att jag måste ta av mig strumporna och kavla upp byxorna så långt det gick. Sedan vada ut till där jag hade spannen och där rännan låg, som jag skulle ösa i, så att det rann ut till pumparna. Det var många gånger, som jag fick böja mig ner med spannen, innan jag fick pusta ett slag för att se, att även här fanns råttor, som väntade något. När jag var nere så bittida, var jag också den som passade pumparna, ända tills folket kom ner. Så nog var det lite ensamt att stå där med min spann och bara ösa och ösa det värsta jag kunde. När sedan huggarna kom till orten, sade de ifrån, att de ville ha lite vatten att ösa på lassen de lässte. För de där hökarna var inte så kvicka att lägga sig på våta lass.

Dragaren
Efter en tid steg jag i graderna. Jag blev nu en dragare, vars arbete var att se till, att de huggare jag fick lott med, fick de tomlådor de behövde. Så skulle jag även dra ut lassen till linbanan. Där stod en man, som såg till, att de kom vidare på den bana, som transporterade såväl lådor som lass. Jag skulle även ta in stämplingar¹⁴att sätta upp för att hålla taket, vatten till deras lampor och till att dricka. Det var samma sorts vatten. Bråten skulle jag även ta in till dem. Var där då inga färdiga lass att dra ut, så hjälpte man sina kolhuggare.
Det var under denna tid som dragare jag lärde mig det mesta för att bli kolhuggare. Jag blev ju mer och mer insatt i det arbetet. Nu skall ingen tro, att där var jämna vägar att dra i. Nej, där kunde vara en backe, som var så styv, att jag knappt orkade med de två tomlådor vi drog med. När jag så var på väg ut med lassen, då gick det undan. Då fanns det olika medel vi brukade för att bromsa. Man kunde surra i en kloss, man kunde sitta på sidan och sätta den ena foten på ett av hjulen och pressa på. Man kunde även, om där var så snärt,¹⁵att man inte kunde sitta på sidan, stå på en stock man häktade fast på det sista lasset och reglerade farten. Man kunde även stå på skenorna, men det slet på toffliorna, som man fick ta hem var vecka och lägga under. Man skulle ha reda på var det var en knuta eller en förbyggning i taket. Det var ett hårt arbete att vara dragare. Man skulle ha goda ben och armar för att kunna klara sig.

Kolhuggare med handhackor.

Under den tid jag var dragare, har jag sagt, att man lärde sig det mesta. Jag skall här tala om, vad jag lärde mig en gång, då jag fick lott hos min far i Sprutan. Det var den första dagen på månaden, och far skulle börja en ny ort. Han var ensam med den den dagen. Han undersökte taket, så fort vi kom in i orten, där vi skulle börja. Han undersökte det vi kallade brottet, om där var något löst, som kunde komma på oss. Det var det inte. Där var inga lass att lässa, så vilade oss att förskrämma.¹⁶ Då låg vi på det ena knäet och hackade en djup rand i flötsen.¹⁷När vi låg där och arbetade, så hör jag far skrika: ”Upp med dig Gustav och se att komma undan.” Jag var ju inte sen att komma upp, och då var far uppe och var på väg ifrån brottet. Så även jag. Vi var väl inte komna mer än en bit därifrån, då ett stort stycke föll ut från brottet. Det var så stort, att hade inte far varnat mig, så tror jag inte detta hade blivit omtalat. När vi hade sansat oss lite, frågade jag honom, hur han kunde varna mig på detta sätt. Han sade, att där kommit några småbitar och slagit honom på mösskärmen och varnat honom. Så jag fick det rådet av honom: ”Är det så Gustav, att du skall bli en kolhuggare, skall du aldrig nonchalera sådana varningar.” Det var en lärdom jag tog vara på under min tid i gruvorna.
Under handhuggningen var det tre schakt i gång: Oscars,¹⁸som låg där man nu har duvslag, Gustaf Adolf,¹⁹som ligger vid Hustofta och där det nu finns endast en transformatorstation, och så Sjöcrona,²⁰som låg uppe i Långaröd. Men jag tror, att vi blir kvar i Gustaf Adolf, där man drev arbetet på två ställen: Norr och Söder. Åt Norr gick det mycket på stiget. Man sade, att där bara var 40 m upp till dagen.
På det norra hållet var arbetet hårt. Man fick slita mycket för att kunna få ner det, när man hade förskrämt mycket långt under, där berget satt. Där uppe var det första stället man fick gagna dynamit. När man lät skotten gå, så hördes de upp i dagen, och man kunde även höra när tågen kom.
På det södra hållet var det tvärt emot. Där stupade det lika mycket som det steg på det norra hållet. Här var arbetet lite bättre. Men så var det så mycket våtare i drivningsorten, som vi kallade den. Den drevs som smalort. Den var 6 m bred mot 8–9 m i en vanlig ort. Här skulle linbanan gå fram. En linbanemaskin drog upp lassen och ned tomlådorna på två spår med gångstig för folket emellan.
Dragarna, såväl som kolhuggarna, arbetade på ackord. För ett lass efter 75 meter dragarsträcka 6,5 öre, efter 35 m till fick han 1/2 öre. Detta var under åren 1918–19.
Jag får väl inte glömma tala om, att där var gruvfogdar där nere. De besökte orterna ett par gånger i veckan, om det inte inträffade något särskilt, som dåligt tak eller dålig luft.
Vi hade ju även en gruvingenjör, som inte var nere för mycket, då jag började. När han var nere, så skulle där vara en gruvfogde och en arbetare med, då han åkte på en pram.²¹Tills den gången, då de åkte ut och ett par kolhuggare gick förbi. Den ene sade då vänd mot de två, som var med: ”Jag tror ni prestaverar idag.” Från den dagen åkte han inte mer. Men så fort han kom upp, ringde han hem till sin fru, att han var uppe. Tänk om vi alla skulle ha gjort på detta viset! Men det kunde vi ju inte, för man hade ju ingen telefon på den tiden i några hem.
Vi gruvarbetare var mycket artiga mot varandra. Vi hälsade alltid, när vi kom på morgonen, samma när vi lämnade varandra. Vi fick en gång en överingenjör, som inte lärt sig att hälsa, när han kom in i en ort. Men en gång kom han till ett lag, som lärde honom. När han kom in i orten, ställde han sig att hänga på en låda. Nu var denna ort lite våt. En av huggarna tog då en lagom blöt full skyffel och slog den hårt i lådan, så att skiten.stänkte upp på den som stod där och hängde. Huggaren såg upp på honom och sade: ”Jaså, här är främmande, det har jag inte hört.” Efter denna lilla påstötning hälsade han alltid var man mötte honom. Så nog hjälper det med lite undervisning, tror jag.

Lejhuggaren
Nästa steg att bli en kolhuggare var, när jag blev lejhuggare. Då fick jag och en kamrat en ort tilldelad. Så fick jag ut min bråte, som bestod av förskrämningshackor, kilhackor, spitt att kila ner med, ett kampjärn²²och en stor skyffel med ett blad som ett dasslock. Vi var denna tid även dragare, för vi fick inte åka ner, förrän alla dragare var komna.

Kolhuggaren
Så kom den dagen, då jag blev en lottad kolhuggare med allt vad det kunde föra med sig. Jag fick efter någon tid en bra kamrat, som inte var hemma mer än en dag på de 11 år vi var tillsamman, och det var, när hans fru födde ett barn.
Vi bytte kläder i ett hus, som vi kallade för torkeboden. Där brukade vi sitta och vänta, tills det var tid att gå upp på gamsen och komma på stolen för att komma ner. Då hade jag sett efter, att min kamrat var kommen, för det var han, som tog hand om pinnarna.²³Så stod jag för att skriva upp, vad vi lässt för dagen, och se efter, vad hökarna plockat från oss. När vi kom upp på gamsen och skulle gå på stolen, och det var på vintern, så stod där kanske redan de som frös. Om de inte var så goda vänner med gamsfogden, att de fick komma in till honom. Om han inte var ute och hjälpte till att sopa undan snön.
När vi åkte ner, så fick man passa på att stå med böjda knän. När stolarna kom ner, kunde det hända, att de slog i lite för hårt. Det var då lätt att ryggen blev skadad. När man kom ner, sade man god morgon till den man, som stod där. När vi kom av, var hans arbete att få upp stolen igen. Det gjorde han med en signal med att dra i en stållina till en hammare, som satt uppe i galgen²⁴intill en plåt. Då förstod mannen där uppe, att det var klart för nästa stol med folk. När han signalerade upp med lass, så slog han ett slag, upp med folk fem slag. När t.ex. en gruvfogde ville ha upp en tom stol, ropades ner: ”Tomstolen upp”. Då fick det inte vara några lass på den stolen.
När man inte hade satt ner stolen helt i botten, brukade mannen där nere ropa: ”Don i botten”.²⁵Då fick maskinisten försöka få ner stolen, så att man fick på lassen.
Jag skulle nog även tala om, att uppfordringsmaskinen drevs med ånga. När maskinisten fick signal från mannen på gamsen, körde han upp stolen, tills han kunde se den genom ett fönster. Då var gamspojken färdig att skjuta på tomlådorna, som sköts av lassen. Maskinisterna körde sin maskin säkert, även när det var brått som till jularäkningen.
När jag så var färdig att ge mig iväg till den station jag skulle var det bra att ha en käpp att stödja sig på. För det kunde vara långt att gå, och det frestade på ryggen att gå med den böjd. Kom man då till ett ställe med en knuta i taket, så böjde man knäna lite mer. Men det var en del som slog i ryggen, så att blodet rann. Det var någon av ”knapparna”, som vi sade hade fått en törn. Man kunde även, om man inte var ödmjuk, slå huvudet i en förbyggning, så att det gjorde ont som tusan. När man var kommen till sin egen ort, så böjde man sig lite mer och rätade upp ryggen lite grann. Det hände, att en som hade dålig rygg, måste lägga sig på knä och så rätta ryggen i läge.
När vi har kommit in i den ort, som vi blivit lottade på, hänger man av sig sin rock, om man nu har en. Så börjar Nils, som är min kamrat, sortera pinnarna, så att var sort ligger för sig, och så skriver man, hur många där är av var sort. Under tiden har jag dragit in tomlådorna med en skakel, som är ett rep med en krok i var ände. Jag sätter fast dessa i de öglor som sitter i var ände av lådan. Jag lägger skakeln runt höfterna. Om jag når taket, sätter jag den ena handen i taket. På det viset drar jag lådorna in till den plats, där jag har något att lässa.
Innan man börjar arbeta, undersöker man taket. Det gör man på följande sätt. Man tar något att banka med i taket, för då hör man, om där är något, som har lossnat under natten. Det kan vara en s.k. flara, som kan vara så tjock, att om man fick den över sig, kunde det ta illa. Är där något som har lossnat, så får man sätta en förbyggning under det. En förbyggning är ett trä lagt på två stämplingar under det sjuka stället.
En dragare kunde dra från ett eller två lag. Det berodde på, hur långt det var att dra. När vi fått in lådorna, så var det till att lässa²⁶de första lassen. Det kunde vara ett lerlass eller något annat man gjort i ordning dagen innan. Det kunde även hända, att man inte kunde lässa något med detsamma. Då fick man vänta därmed, tills man förskrämt, så att där blev något lass att få i lådan. Vi kolhuggare arbetade på ackord, vilket även dragarna gjorde, så det var att se till, att man fick lass att lässa. Då måste man först förskrämma så långt man kunde och vågade. Så var det till att kila ner smålagerna, som gav lite att lässa. Men då måste man vara noga med sorteringen, så att inte hökarna jag talat om, fick någon kasse, om de lade sig på något av våra lass.
Jag skall nu försöka beskriva, hur kol– och berglagren låg, så blir det nog lite lättare att förstå det jag talar om. Vi hade i taket sandsten. Sen låg där ett kollager, som vi kallade flis, sen låg där de bästa kolen A–kol. Sen låg det vi kallade smålager med berg emellan tills där vi förskrämde i. Det gjorde vi alltid där vi kom lättast fram. Under detta låg ett berglager, som mycket liknade leran. Under detta låg ett lager kol, som vi kallade bottenkol. Sen var det lera²⁷ända ner till bottnen av sandsten.
Vi förskrämde på olika ställen, där det var lättast att komma in. För ju fortare man kom under, desto fortare blev där lass. När vi arbetade med den vi kallade rätt förskrämning, låg man på det ena knäet. Det var det bästa sättet. Så var där underbotten, då man fick ligga på sidan med en upp–och–nedvänd skyffel att vila axelpartiet på. Det var endast de två sätt vi brukade i den gruvan. Vi brukade arbeta in med förskrämningshackan så långt som man kunde nå eller vågade. För man kunde få sådana orter, där det ramlade ner efter hand. Det tyckte vi var bra, för då behövde vi inte kila så mycket.
Om nu smålagren blev sittande kvar, så fick man ta till spittet och kampjärnet och börja kila ner dem. Så fick man vara noga med sorteringen, så att de inte kasserade för mycket för oss. Där var de berglager, som var så lika kol, att vi kunde blanda lite granna i vart lass. När vi lässt rent dessa, så var det att ta till kilberget, som kunde vara ett jädrans arbete. Vi kunde få slå in flera spitt på olika ställen, innan vi fick ner det. Detta berg kastade vi bakom oss och byggde upp ett bärrum, att stötta upp taket med.
När vi nu fått bort berget, så var det till att ta ner A–kolet, som satt nära taket. Det fick vi vara mycket noga med, så där inte kom något främmande material med, för då miste vi för mycket. Av den sorten hade vi dubbla lager på sina ställen i Sjöcrona. Då var det roligt den gången vi fått bort allt annat och kunde ta ner dessa kol. Då var det något att lässa av. Men så blev det stopp med detta. Man sade, att allt inte dugde, och så började man kassera av dem med.
Det kunde vara rätt jobbigt att få ner dessa A–kol. De kunde, som vi sade, sitta fastklistrade vid taket. Slog vi in ett spitt, så blev det bara en liten ränna. Då var det bättre att sätta upp ett par skyddsstämplingar för att hålla dem uppe. Här fick vi vara noga med att inte ta för stora risker. Det var bäst att ta ner så mycket som ville komma. Då var vi säkra på att inte få dem över oss. Det inträffade flera olycksfall av dessa kol. Man ville ju ha så mycket som möjligt av dem och tog då fler risker att få dem över sig.
Gruvarbetarna tyckte jag hade en bra arbetstid. Vi arbetade i ett sträck men med en matpåse vid halv nio–tiden, och så slutade vi vid halv två–tiden. Då var vi ju fria hela eftermiddan.

Noter

1.	Svagdricka och mjölk.
2.	Smörgåsarna.
3.	Ovanjordsanläggning med bryggor över kol– och lerfickor av trä.
4.	Arbetsblus.
5.	Fickor.
6.	3,3 hl gruvvagnar av trä.
7.	Verktyg.
8.	Spetten.
9.	Tomvagnar.
10.	Hissen.
11.	Gruvgång.
12.	Somliga.
13.	Från schaktsbottennivån nedåt lutande transportort. Stavas stupning på riksspråk.
14.	Stöttor, props.
15.	Smalt.
16.	Underminera för att sedan lättare kunna kila loss kolstyckena.
17.	Stenkolslagret.
18.	Namnet efter kungen.
19.	Namnet efter prinsen, sedan kungen.
20.	Namnet efter ordföranden i bolaget.
21.	Liten platt tralla, vagn.
22.	Liten slägga.
23.	Märkta med lagnumren.
24.	Laven, hisstornet.
25.	Kan detta vara den förste gruvchefen Thomas Stawfords ord: ”Down in the bottom”?
26.	Lasta.
27.	Egentligen lerskiffer.

Tillbaka