1964, årgång XXXVII:


Koleran på Höganäs 1873

Av Anders Fahlbeck

”Detta kloster med oräkneligt många rum är bebott av allenast en mänsklig varelse, distriktets lasarettsläkare. Änkling, enstöring oberoende har han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människor med det starka förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet.” Orden är August Strindbergs och personen som åsyftas var diktarens gode vän och husläkare under några år, värmlänningen Anders Eliasson.
Den 27 juli 1896 kom Strindberg till Ystad från Dieppe i norra Frankrike. Han var förföljd av makterna, som överallt jagade honom, han ansattes av maran och kunde ej finna någon ro. Strindberg är mitt uppe i Infernokrisen. Fullkomligt utom sig av skräck, ångest och vidskepelse flyr han till sin vän i Ystad. Den bild som Strindberg ger av Eliasson är på många punkter direkt felaktig och missvisande. Det är därför ej egendomligt att Eliasson blev bottenlöst rasande på sin vän, när han i Inferno, som utkom på hösten 1897, läste de hatfulla och illasinnade utfallen mot honom. Vreden var dock av övergående natur och de två vännerna träffades senare ofta hos krögaren Åke Hansson i Lund, vilken drev Strindbergs stamlocus under vistelsen i lärdomsstaden. Här skall dock ej redogöras för förhållandet Strindberg–Anders Eliasson, utan jag skall koncentrera skildringen till den senare. Han kom nämligen vid ett ödesdigert tillfälle att spela en betydelsefull roll för Höganäs och Kullabygden.
Eliasson var som sagt värmlänning och föddes den 17 april 1844 i Kila. Efter gymnasiestudier i Karlstad blev han student i Uppsala 1862, men fullbordar sina studier i Lund. 1877 utexamineras han som läkare. – Hans ekonomiska situation under studietiden var stundtals så prekär, att han i likhet med många andra var tvungen att temporärt lämna universitetsstudierna för diverse vikariat ute i landet. Det är i hans egenskap av vikarierande läkare, som vi i denna uppsats komma att stifta hans bekantskap. Att många studenter förr hade det synnerligen ekonomiskt bekymmersamt är allmänt välbekant, varför vikariat av olika slag på intet sätt var något ovanligt. Eliassons situation var dock allt annat än avundsvärd. Äldst bland 12 syskon fanns det inte mycket till övers att få från lantbrukarhemmet i Värmland. Eliassons korrespondens med föräldrahemmet är i mångt en jeremiad, eftersom han i praktiskt taget vartenda brev berör sin dåliga ekonomi, vilket kommer att skymta längre fram i uppsatsen. – Efter avslutade studier och diverse förordnanden slog sig Eliasson 1878 ner i Ystad, där han blev boende till sin död år 1900.
Ett slående exempel på hur utsatta och hjälplösa människor var förr, när olika epidemier och farsoter härjade, skall vi här få ett talande vittnesbörd om. – En av de mest fruktade sjukdomarna var koleran. Bröt sjukdomen ut var riskerna att få den mycket stora, eftersom smittotillfällena var så rikliga. De sanitära förhållandena t.ex. var efter dagens mått minst sagt miserabla. Trångboddheten gjorde på intet sätt situationen bättre. Bröt sjukdomen ut, gick den fram som en våldsam och skoningslös vind. Farsoten härrörde ifrån Främre Indien, där Gangesfloden ansetts vara huvudhärden. Den spreds på olika vägar till Europa, där den första gången uppträdde åren 1826–27. Sista gången vårt land drabbades var 1872–73, då sjukdomen uppträdde lokalt, – på vissa orter med en förödande styrka och intensitet. Ett av dessa centra låg i Skåne närmare bestämt i Kullabygden med Höganäs som medelpunkt. Staden var då en tämligen liten och obetydlig ort med 2 à 3.000 invånare, som nästan helt levde på kolfyndigheterna, sedan fisket i sundet upphört att ge några större inkomster.
Den 24 juli 1873 nådde koleran Hälsingborg. ”En skräddarefamilj härstädes, hr Bengt Ekströms, hade sistlidne måndag troligtvis i öfwerflöd förtärt sur krusbärsgröt (enligt ett rykte skulle kärlet hwari den kokats warit ergigt) kanske äfwen druckit dricka o.d. Följden blef, att den insjuknade med diarrhé och kräkning samt öfwriga symptomer af kolerin. Skräddare E afled följande dagen kl. 2 e.m. och hans 17:åriga dotter Amalia Albertina tre timmar senare. Den beklagliga händelsen manar till försigtighet wid förtärandet af frukt och sura ämnen.” – Detta var upptakten till den stora koleraepidemin. Föga anade man vad framtiden skulle föra med sig av lidande, umbäranden och sorg.
De första fallen fäste man ingen större notis om. Överhuvud taget visste man inte med säkerhet av vad för åkomma skräddarmästarefamiljen Ekström dött. Familjen bodde dessutom i ett illa sett hus på det s.k. Liden. Hygienen var bristfällig, och det var alltför många människor som bodde i husets små rum och kyffen, varför det var en ovanligt gynnsam smittohärd. Fem personer i fastigheten dog ganska omgående.
Den 28 juli hade sjukdomen börjat sprida sig på allvar. Av 20 insjuknade personer hade 12 dött. Enligt magistratskungörelse skulle man nu regelbundet börja rengöra rännstenarna, vilka skulle sköljas minst två gånger om dagen, och alla avträden skulle dagligen desinficeras. Farsoten spred sig i stora delar av Skåne och hade den 7 augusti nått såväl Malmö, Lund som Ängelholm. I Höganäs och Kullabygden hade dock ännu inga fall konstaterats. Hälsingborg var desto mer utsatt. Av 59 fall hade 32 slutat med döden.
Från den 5 augusti har vi ett brev ifrån Anders Eliasson, det första under koleraepidemin, till föräldrarna i Värmland. Han skriver bl.a. ”Här i Lund är friskt och sundt. Ingen Cholera utom i Helsingborg och der åtminstone ej i tilltagande. Ett enda fall lär för omkring 8 dagar sedan hafva yppat sig här, ett dito i Malmö och ett i Ystad. Hur det framledes går får framtiden upplysa. Men besvärligt blir det, om man skall vara tvungen att resa lång väg och till en fremmande ort på en kassa så klen som min nu är, i synnerhet som ingen menniska är quar i Lund af alla dem jag känner och som hafva något.”
Omkring den 15 augusti nådde koleran Höganäs, där några nu insjuknat och någon t.o.m. dött. ”Den dödsbringande grytan i Helsingborg sträckte jemwäl dödliga följder till Höganäs i det Mamsell Palmqwist herstädes, som warit på besök hos skräddare Ekströms, reste hem och ljöt en qwalfull död. Sinnesstämningen herstädes är temeligen dyster, sedan koleran således utbrutit på Höganäs–Ryd, der 3 eller 4 personer redan dött, trots att god läkarevård är till hands. Dock har man det värsta att befara bland den trångbodda och i osunda lokaliteter inhysta arbetarebefolkningen, omgifwen af en massa fyrbenta swin, hwilka dock blifwit satta på indragningsstat, ithy att swintunnorna med det doftande innehållet transporterats till Wäsby socken, der åtskillige woro nog enfaldige eller beskelige att köpa eller hysa swinmaten.”
Höganäs och Kullabygden var nu smittad. Man var dåligt rustad för vad som komma skulle. De sanitära olägenheterna i förening med trångboddheten gjorde inte situationen gynnsammare. Något sjukhus eller liknande fanns ej, utan man fick i görligaste mån inrymma de sjuka i Tivolisalen. Detta arrangemang räckte dock ej till på långa vägar. Skolhuset måste därför också tas i anspråk som sjukhus. Men även detta var otillräckligt. Undervisningen i skolan inställdes i brist på lärare.


Anders Eliasson, läkare i Höganäs 1873.

Något botemedel för sjukdomen fanns ej att uppbringa. Visserligen ”uppfann” en italiensk läkarprofessor i Rom ett läkemedel kallat ”Merkurswafwel”, som skulle vara en utmärkt medicin, men vid närmare undersökningar befanns den av expertis vara gift. En mer tillförlitlig drog, även om den på intet sätt var medicinskt nöjaktig, salufördes och såldes under följande annons:

Taffel–Bitter–Essens
Brama–Lifs–Elixir.
Denna taffelbitter fås i Helsingborg –
endast äkta – hos Hr Gustaf Lückander.

Försöken att stoppa sjukdomen med dylika metoder hjälpte dock tyvärr föga. Doktor Malmberg ifrån Hälsingborg måste tillkallas. Detta blev dock endast en droppe i havet. Oupphörligt nya fall krävde betydligt fler läkare och annan sjukvårdspersonal. Den 19 augusti kom Anders Eliasson till Höganäs, där nu 79 personer insjuknat och 31 dött. Telegrafstationen måste stängas den 21 augusti eftersom personalen under de rådande förhållandena överansträngdes. Den vanliga torgplatsen invid Ryd flyttades till den öppna platsen mellan handlanden Zimmerdahls bostad och Steglingevägen. Torgverksamheten var dock starkt reducerad. Kommunalstyrelserna i Höganäs grannsocknar Wäsby, Brunnby och Lerberget stadgade om viten för besök i staden. Den 25 augusti anländer ännu en läkare jämte sex kvinnliga och fyra manliga sjukvårdsbiträden till Höganäs, där situationen blev allt mer svårbemästrad. Den 26 hade 117 insjuknat och 53 av dessa hade dött. Endast fyra dagar senare voro siffrorna 183 respektive 92. Ytterligare läkare måste rekvireras, varav en dock omedelbart drabbades av sjukdomen och dog. Hotellet var tvunget att stängas eftersom personalen hade blivit smittad.
Det som oroade verksledningen för gruvan mest, var kanske inte att driften som sådan låg nere. Den förlusten kunde man alltid ta. Nej, det som var mest känsligt var, att man ej hade någon personal för pumpningen, som var absolust nödvändig för driften. Vattnet steg hastigt och det var ett livsvillkor, – då som nu – att gruvan ej fylldes mer än till en viss gräns.
Lavinen fortsatte och den andre september hade 221 insjuknat varav 116 dött. Hotellvärden Johnsson och hans familj var bland de drabbade. Farsoten gick mot sin kulmen. Sammanlagt hade 26 sjuksköterskor och sjukvårdare sänts till Höganäs, – och fler skulle komma. Från Stockholm sändes diakonissor för att bistå den hårt ansatta personalen, bland vilka många hade drabbats. Den 4 september hade 248 insjuknat varav 128 dött. – Bristen på mat och andra förnödenheter var stor. Visserligen ”har det två gånger om dagen utdelats sund och tillräckligt kokt föda. På Sundhetsbyrån har dessutom hela tiden funnits fri tillgång till portwin och andra stärkande medel. All medicin har warit fri.” – men det var alltför vackra ord. Verkligheten sade något helt annat.
Anders Eliassons andra brev hem är daterat Höganäs den 4 september och lyder som följer:

Kära Föräldrar,
En tid har jag gått i valet och qualet emellan hvilketdera jag skulle göra, skrifva eller icke skrifva. När det blir bekant, att jag är på Höganäs, midt i den skarpaste Cholera, som någonsin i Sverige varit skådad, så blir det väl oro i lägret. Så har jag tänkt. Så har det till på köpet kommit, att jag haft min snälla, beskeliga Cholera sjelf, hvadan jag velat dröja tills jag var fullkomligt återställd. Och det är jag, men utsvulten, utvakad, mager, utsliten och trött på hela glädjen. Nu börjar det stillas något sedan vi fått sjukhus, af hvilka jag sköter det ena. Det besvärligaste är fallen ute i staden. Höganäs i sin helhet är ganska vidsträckt med en folkmängd af mellan 2 och 3 tusen menniskor, men det är delat i 3 afdelningar hvilka ligga på något afstånd 1/8 mil från hvarandra. Jag anställdes på d. s.k. Höganäs Ryd, der Choleran hittills nästan endast graserat. Och här har den verkligen graserat. Här finns omkring 700 innevånare och af dem är öfver 100 döda. Hvarenda menniska har ondt i magen, här finns knappast en familj der icke en eller flera är döda, ingen, der man icke har sorg och få, der icke en eller flera ligga sjuka. Nu är nästan hela Ryd utrymt och befolkningen flyttad i tält. Här på platsen finnas tre läkare, och vi hafva vakt hvar vårt dygn, då vi mottaga och ställa med nyinsjuknade och sedan sköta hvar och en sina patienter, för så vidt de ej komma på sjukhus, der de naturligtvis skötas af sjukhusläkare. Första dagen jag hade vakten fick jag continuerligt springa ifrån kl. 8 den ena morgonen till kl. 9 på förmiddagen påföljande dagen o.s.v. Och när man icke har vakten, så har man likväl händerna fulla: sjukhuset och 20–30 patienter ute i olika hus och de flesta måste besökas flera gånger om dagen. De första 8 dagarna, som jag var här, var det likväl en lycka i olyckan att här kunde fås mat. Sedan kom Choleran i Hotellet, värd, värdinnan, en piga och en dräng dogo, hotellet stängdes och vi voro nästan hjelplösa. I familjerna får man ej äta, ty tillförseln är så knapp, att de stackars husmödrarna endast med svårighet kunna lifnära sig och sina egna. Jag får säga, att, om man skulle med penningar ersättas för vedermödor och den verkligen stora faran, som är förknippad med en dylik befattning, så blefve man dyr. Som det var för 8 dagar sedan, så risquerade man lifvet mer än i krig, ty der äro de sällan så oförsiktiga, att de slå ihjel hvar femte person och strapatserna voro väl jemförliga med dem i ett fälttåg. Nu börjar det som sagt att lugna sig betydligt. De flesta tillfriskna och då kan man vara viss på att farsoten är mot sitt slut. Det besvärligasten är nu nästan lifvets behof, dem man endast kan få tillfredsställda liksom på nåder. Och jag fruktar att kassabehållningen, efter en dylik tjenstgöring blir lika med noll. Om 14 dagar tror jag Choleran här är nästan slut. Det följer små efterdyningar, diarhéer och dylikt och så dröjer det innan förskräckelsen lägger sig och sålunda har man väl ingen befrielse att förvänta förrän 8 dagar efter sista Cholerafallet. För min del är jag glad att jag utstått mitt. Det var aldrig serdeles besvärligt, och nu är jag fullkomligt sund i magen, och kanske en af de kurantaste på platsen. Men jag tänker med bekymmer på en snart förfallen Vexel till hvars infriande jag icke ser mig utväg. Arvodet för tjenstgöringen här, får jag ej förrän någon tid efter tjenstgöringens slut. När tjenstgöringen är slut så skickas räkningen till Landshöfdingeembetet, räkningen transporteras till Sundhets–Collegium, detta hänvisar till StatsContoret, detta lemnar pengar till Collegiet, penningarna går till Landshöfdingeembetet och få slutligen lyftas. Något besvär vid den långa marschen har jag dock icke, utan ombesörjes saken av Landshöfdingeembetet. I tanken på detta ryser jag äfven för den dag, då jag skall resa härifrån och betala räkningarna här på platsen, betala allt vad mitt uppehälle under några veckor kostat. Det blir icke lätt och af de 8 Rdr om dagen blir väl knappast 8 öre quar, sedan jag en gång i framtiden fått de 8 Rdrna och gjort upp räkenskapen. Se det är icke nog med Choleran: det är hungersnöd derjemt, ja, det vill säga, icke hungersnöd men ytterst svårt att få de oskäligt dyra förnödenheterna. Frukta emellertid nu icke för mig.
Anders.”

Allt under det att koleran med oförminskad intensitet härjade bland befolkningen, var det en del som försökte slå mynt av situationen. Sålunda begagnade husaren Strömberg, tillhörande ”höglovliga bierkusembetet”, tillfället att ställa sina krafter till förfogande som dödgrävare. Strömberg var dock alltför dyr – han önskade tolv riksdaler per grav. Detta pris var närmast en oförskämdhet, varför Strömberg blev åthutad och hans tjänster togs ej i anspråk.
Den 6 september hade siffrorna nått upp till 262 för insjuknade och 142 för döda. En viss tillbakagång kunde kanske börja märkas och när man den 9 september summerade 289 fall, 158 avlidna var kulmen nådd, även om sjukdomen alltjämt graserade med kraft. En rapport ifrån Höganäs den 9 lydde: ”De kloka och kraftiga åtgärder, som widtagits för sjukdomens hemmande ha naturligtwis ej warit owerksamma och i första rummet förtjenar Höganäs Stenkohlswerks disponent, överstelöjtnant Toll erkennande för det oförtröttade nit och den omtanke han under denna swåra tid lärer ha wisat i wården om den talrika arbetarebefolkningen, som nu mer än någonsin behöft en kraftfull och oförtruten chef.'”
Att många pikanta inslag förekom under epidemin, all ödeläggelse och förtvivlan till trots, vill följande lilla episod visa. En gammal ungkarl, kallad Lille–Naljsen, som tycks ha varit en stor charmör, hade på sin ålderdom funnit sin ”hjärtans kär”. Hon beskrevs som ”en tärna på några och fyrtio år, och som var villig att förljuva enslingens höstliga dar”. ”Någon prestlig wälsignelse hade ej helgadt deras förbund, men – kan man tro det? – de woro icke mindre lyckliga för det och kärlekens rosenskimmer belyste wänligt den torftiga stugan på flygsanden inwid Öresunds wågor, som sjöngo de älskande i ro.” När sjukdomen nådde paret blev den fagra illa ansatt och måste uppsöka sjukhuset. Lill–Naljsen, som var alldeles frisk och pigg, följde med och bad att få ligga vid sin älskades sida. Denna något egenartade situation kunde läkarna och sjukhuspersonalen ej annat än tillåta. Utgången blev lycklig, så till vida att tännan så småningom tillfrisknade, men huruvida Lill–Naljsen fick betala för sig eller ej är obekant.
Den 11 september voro siffrorna för insjuknade respektive döda 310 – 163. Höganäs måste ha sett ut som en krigshärjad stad. Förutom sjukdomens förlamande grepp och hemska verkningar fanns inget ätbart att få. Situationen var naturligtvis värst och synnerligen prekär för alla små och större föräldralösa barn. Man började därför med insamlingar av olika slag – inte bara i Skåne, – utan i hela landet, för att i görligaste mån hjälpa det olycksdrabbade Höganäs. Befolkningens tacksamhet för den storartade insats som läkarna, inte minst Anders Eliasson, uträttat, framkommer tydligt i den tidningsartikel, som cirkulerade i landets större blad och i vilken det bl. a. hette: ”Samtlige läkare ha wisat ett berömligt nit, en hedrande sjelfuppoffning, i synnerhet har Herr Eliasson warit outtröttlig och i sanning ha läkarnes goda wilja och krafter tagits i anspråk, ty utaf hela arbetarebefolkningen å Ryd, omkring 900, ha blott några få undgått mer och mindre starka känningar af farsoten, ibland dessa disponenten och dödgräfvaren.”
Insamlingen fortsatte. Man höll soaréer, uppträden och andra evenemang av vad slag det nu kunde vara. Insamlingslistor cirkulerade. Det tycks dock i början, av naturliga skäl, ha gått trögt i Höganäs med omnejd, men sedan postiljonen Sjöström skänkt två riksdaler, vilket även f.d. husaren C. O. Kjellman gjorde, gick det bättre. Följande dikt, som var införd i Sydsvenska Snällposten den 16 september hjälpte nog också till att stegra offervilligheten.

På Höganäs.
Lyss till! Ett sorgens budskap går
Med fart ikring vårt land.
Det budet till vårt hjerta når
– Fastän ifrån fjerran strand –
Ack! Nöden är sin egen tolk
Och denna gästar fattigt folk.
Det än på Höganäs.
Och bruksarbetarns trefna tjäll
– Med stugan, stor och ljus –
Står liksom väntande hvar qväll,
Men är ett öde hus.
Utaf arbetarn intet spår
Han lades plötsligt uppå bår.
O, arma Höganäs.

Anders Eliassons sista brev från Höganäs till de sina är daterat den 18 september. Här står bl.a. . . . ”Imellertid drager nu Choleran på de sista andetagen och snart får man väl skiljas härifrån, kanske om en vecka. Hur man då skall göra upp mat– och andra räkningar, det vet Gud. Jag får väl erbjuda mig att acceptera dem och vänta till bättre tider, hur förargligt det än än. Vill folk hafva mynt strax, så blir jag förmodligen bet. Men glad är jag att kunna skiljas hädan. Man han slitit nog ont för att knappast kunna ersättas med penningan och det vankas 8 Rdn om dagen, något som somliga tiden gått åt och hvaraf föga blir öfver, när jag en gång i en aflägsen framtid får det. I enskild praktik kan så godt som intet förtjenas. Hela befolkningen består af Brukets arbetare och de hafva fri läkarvård. En och annan skänker till ifrån landsbygden och det skulle vara flera ifall folk icke bäfvade för att fara hit och ifall man hade tid att sysselsätta sig med dem. Nu än jag dock frisk och rask sedan min lilla beskedliga Cholera tagit till reträtten. Mager och utvakad än man ju ännu, sedan man de sista dagarna börjat må tämligen godt. Nu får man åtminstonen mat och äfven nattro ganska ofta. Men kan jag slippa, så ser jag helst att jag för framtiden slipper Cholenafarsoten. Icke obetydlig erfarenhet har man varit i tillfälle att förvärfva, men det är också allt man fått efter otroliga strapatser och flera veckors continuerlig lifsfara. Att den der uppsatsen cirkulerat i de flesta Svenska och Danska Tidningar skulle väl vara litet plåster på såren, ty roligt än det att vinna erkännande, men – jag ser helst jag slipper Cholera åtminstone borta på landsbygden.”
Den 25 september förklarades Höganäs för ”en frisk stad”. Sammanlagt hade då 348 insjuknade fall registrerats och därav hade 176 personer dött. Åtskilligt fler hade dock lidit av sjukdomen, utan att hinna fram eller av andra orsaker uppsöka läkarna, varför såväl siffrorna för insjuknade som döda än i underkant. Insamlingarna fortsatte under hela hösten. Summorna steg och endast befolkningen i Höganäs och Kullabygden samlade in 1.390 kronor, varför de totala intäkterna förmodligen belöpte sig till ett par tusen kronor.
Epilogen av dramat blev tidstypisk. De unga läkarna, som praktiskt taget arbetade med livet som insats, fick inget officiellt tack, ”medan werkställande direktören wid Höganäs stenkohlswerk, öfverstelöjtnant Toll, som under Cholerafarsotens herjningan i Höganäs wisat ett så nitiskt och uppoffrande arbete för folkets wäl han derför blifwit tilldelad guldmedaljen af åttonde storleken att i högblått band med gula kanter bäras å bröstet”.

– – –

Läs mer om Koleraepidemin 1873 här.


Tillbaka