1996, årgång LXIX:


Jultraditioner i 1800–talets Höganäs
Traditionsuppteckningar från 1940–42


Av Nils Gerward

Traditioner betyder mycket för de flesta av oss. Vi ställer till kalas på de stora helgerna, vi samlar våra vänner på vissa bestämda dagar. Och årets stora högtider firar vi efter gammalt mönster. Men ofta formar vi om de gamla traditionerna så att de passar in i vår tid, vi skapar egna familjetraditioner och utan att vi tänker på det blandar vi ofta samman olika gamla traditionsmoment i samma ”föreställning”. Tänk bara på våra traditionella julfester i skolorna, där vi blandar samman tomtetraditioner, Luciafirande, Staffansritt, stjärngossetåg och S:t Niclas med sin djävulsgestalt julbocken.
Förr hade festtraditionerna en social funktion i tillvaron. Det har de inte längre i vår rationella värld, där bilar, radio, TV och dataspel har fått ersätta gamla tiders naturliga samvaro. De traditioner, som ännu finns kvar är ofta lösryckta ur sitt sammanhang och har inte längre samma sociala betydelse. Många människor idag har helt enkelt inte någon vetskap om många gångna tiders gemensamma festtraditioner.
De traditionsuppteckningar, som nu följer är hämtade till stor del ur Lunds universitets folkminnesarkivs samlingar. I regel är de ordagrant återgivna ur källan. En del uppgifter har skriftligen inlämnats till arkivet, varför vi många gånger i texten finner ett något ålderdomligt språk. I en del fall har jag omdisponerat innehållet men ändå bibehållit de faktiska upplysningarna.
Professor Martin P:n Nilsson framhåller, att vår jul har dubbelt ursprung: en fornnordisk, hednisk julfest samt en julfest, som man infört från kontinenten. Denna senare hade i sitt kristna ursprung upptagit moment från den hedniskt romerska kulturen och i detta skick på 800–talet införts till Norden.
Väl kommen hit assimilerade den drag från vår nordiska, hedniska jul. Exempel på sådana drag anses vår julskinka och vårt julöl vara. Enligt andra forskare skulle den hedniska julen vara en dödsfest förknippad med bruk och seder, som tillhört ”alla själars afton”.
Till sederna från denna gamla tid kanske härrör den långa klockringningen under julnatten och tron på de dödas julotta, seden att ”dricka gudarnas skål” under den roterande julklubban o.s.v.
I allmänhet anser man dock att vår hedniska julfest var en fruktbarhetsfest med offer till gudarna för en god skörd. Den var en fruktbarhetsfest, men samtidigt en fest för den återvändande solen.



På sina håll förekom, åtminstone under äldre tid, även julabad. Dessa kom sannolikt att i stor utsträckning ersättas av enkel tvagning. Badbilden har medtagits för att den är så rolig. Man och kvinna gemensamhetsbadar och intar samtidigt en stärkande supé.
(Efter en kalender utgiven i Augsburg 1481.)



Julförberedelser
Det första juljobbet var att hugga upp bränselförråd, så att det räckte över julen. Julölet skulle bryggas. Man bryggde två slags öl: ett starkare, ”julölet”, och ett som var svagare, som skulle användas till vardags.
Till julen skulle alla bada. De flesta familjer hade badkar. Under hela året badade man ofta på grund av det smutsiga arbetet, men till jul skulle hela familjen i badkaret.
Dagen före julafton hade man ”dopp i grytan”. Man doppade brödet i skinkspadet. Brödet kallades möljebröd. Till brödet åt man korv.
Man hade särskilt julbak i gammaldags bakugn, som eldades upp med ris. Ugnen låg i en friliggande ekonomibyggnad. Man bakade stort förråd av vanligt bröd. Efteråt tog man vara på ugnens värme och bakade pepparkakor och vetebröd.
Långt före jul slaktade man julagrisen. Man hade egen gris men sällan hemmavid. Nere vid Tivoli hade man många grisbodar. Efter 1873 fick man inte ha gris inne i Höganäs. Kolera grasserade det året och grisarna förflyttades lång utanför samhället till området vid kyrkogården och gruvbunkarna.
Man slaktade i oktober eller november. Då frossade man i färsk mat. Köttet serverades på stora fat ca 80 cm i diameter. Ibland låg där 15 till 20 sorters köttmat på fatet. När det slaktades skulle de fattiga, som bodde i ”Änkehuset”, alltid ha en bit fläsk. Men till julslakten skulle de, förutom fläskbiten, även ha en bit blodkorv.
De, som hade anförvanter på landet, tog dit och bakade julbrödet. Bolaget hade visserligen bakugnar för den egna personalen, men i de lokalerna fanns så många råttor, att man ogärna gick dit. Fint bröd förekom endast till jul, likaså ett speciellt sursött bröd. Vörtbröd kom först på senare tid. Klenor, gorån och pepparkakor hörde typiskt till julen.
En käring från Ängelholm kom ofta hit vid juletid och sålde pepparkakor. De var 3/4 tum tjocka och stora som en halv brödskiva, men kostade bara 2 öre stycket.



J.M. Ambrosius: Läsebok för småskolan sid. 23. Lund 1898


Julpynt
De första julgranar man minns var små bordsgranar. I granen hade man hängt små färgade ljus. Fiskarbefolkningen hade hemstöpta talgljus i sina granar. En annan uppgiftslämnare säger: ”Julgranarna var små. De stod ofta på ett bord. Förutom kulörta ljus, som man köpte för 25 öre för ett paket om 40 ljus, hängde man i granen papperskarameller och gubbar och gummor bakade av vit deg och socker. Man målade dem i grönt och rött. De köptes i bagerierna. Papperspåsar med karameller hängdes i granen. Ibland klistrade man bilder på påsarna. I granens topp satte man en stjärna.”
På golvet ströddes i en del hem hackat granris. Detta förekom mest hos fiskarbefolkningen. Halm hade man inte på golvet i samhället, men i Väsby förekom det ofta. En från Småland inflyttad, mästerlotsen Carl Henrik Rommerman, berättar: ”Vi hade halm på golvet, för de avlidna skulle under julhelgen ligga i våra sängar, så vi själva fick då ligga på golvhalmen.”
Ibland hade man en julbock av halm, som placerades i närheten av julgranen. På bordet stod hela julen en julkanna med smör. Kring kannan hade man pyntat med grönt; granris eller buxbom. Utanför huset satte man ofta enar. Julkärvar åt fåglarna hade man alltid.

Julaftons morgon på fabrikerna
Albin Hamberg, född den 25 januari 1875, berättar 1941 följande: ”Förr i tiden firade man jul på fabrikerna. I slutet av 1800–talet och i början av 1900–talet minns jag särskilt att seden förekom. Men de hade haft det innan, fast inte i samma utsträckning. År 1890 hade de bara en enkel ljuskrona, som hängde mitt i fabrikslokalen. Då hade de inte heller ljus i fönstren, som sedermera blev så allmänt. Ljuskronan var av ståltråd, klädd med granris och kulört papper. I kronan fanns minst 20–30 ljus. Dessa tändes klockan 6 på morgonen. I början arbetade de på morgonen från klockan 6 till frukost, men inte därefter. Så fort det blev söcken togs grejorna ner. Detta var mina allra äldsta minnen av seden, men nu vill jag berätta litet om hur det gick till, när den stod i sitt flor.
Redan strax efter oktobermarknaden började förberedelserna för firandet av julafton på fabrikerna. Efter arbetets slut höllos sammankomster för att diskutera olika förslag för högtidlighållandet av julaftonens ankomst. Julaftonsmorgonen på fabrikerna var i sitt slag någonting alldeles enastående. Alla, som var med på den tiden, har nog samma minnen som jag. I verkstäderna, i stenfabrikerna, rörfabrikerna, lerkärlsfabrikerna och i maskinrummen hängdes ljuskronor, vilka voro konstrikt hopkomna av ståltråd och vackert sirade med mossa, granris och papper i olika färger. I ljuskronorna voro oftast plats för ett femtiotal ljus. Ljuskronorna hade svällt ut och blivt betydligt större än från början. Och så satte man hundratals ljus i fönstren. Även julgranar anskaffades. Man tävlade fabrikerna emellan om att överglänsa varandra. I all synnerhet på lerkärlsfabrikerna arbetade man mycket med prydnader för julfirandet. Man framställde utomordentligt vackra transparanger. Men envar höll hemlighetsfullt inne med de överraskningar, som komma skulle. Ju närmare det led mot jul, dest mera spändes intresset för det slutliga avgörandet, som skulle gå av stapeln julaftonsmorgonen. Kvällen förut, ja, hela natten, var det ett hamrande och spikande utan like för att allt skulle hinna bli färdigt till den kommande morgonen. I verkstäderna kalkades väggarna och allting snyggades upp för att det skulle se så inbjudande ut som möjligt. Jag minns särskilt, att man sopade och städade i hörn dit aldrig någon kvast nått eljest under året. Över dörrarna hängde man transparangerna, som jag talade om nyss, och på dessa stod ”GOD JUL”, ”VÄLKOMMEN” etc. Inne i verkstäderna placerades kulörta lyktor i långa rader. Transparangerna voro ofta av flera meters längd. De voro konstrikt utskurna och föreställde julänglar, yrkskesfigurer såsom urnor etc. Allt prunkade i regnbågens alla färger.
Äntligen kom så den efterlängtade dagen, för vars skull så mycket arbete nedlagts. Klockan 6 julaftons morgon tändes alla ljusen, vilka fingo brinna till dagens inbrott. I fönstren stodo tusentals ljus och kallade befolkningen samman. Ljuskronorna voro tända, lyktor och transparanger likaså och i hörnen stodo mörkgröna granar.
Redan klockan 6, då samtliga dörrar öppnades, stodo långa köer av folk i alla åldrar, vilka ville komma in och beskåda anordningarna, vilket fick ske utan någon avgift. En jämn ström av besökande fortgick därefter under hela morgonen. Bakom en avbalkning i verkstäderna hade kaffebordet dukats och till kaffet serverades allehanda julsaker mm. Brännvin saknades inte heller och både helan och halvan togs, vilket i sin tur ytterligare bidrog till att höja feststämningen.
Efter dagens inbrott, eller så fort det blev ljust, nedtogos härligheterna för att förvaras till följande jul, då samma julfirande upprepades med nya inslag. Dessa jular på fabrikerna räknar åtminstone jag till mina bästa och vackraste minnen. Och det är nog flera än jag, som gör detsamma. Man firade förr julen gemensamt, men det skulle knappast kunna gå för sig i våra dagar, ty jag tror att motsättningarna mellan människorna nu äro för stora.”

Julafton
På julaftonen brukade man skjuta in julen. Det gjorde man med puffertar. Man kallade det ”julaskott”. Det här var vanligt på landsbygden, mindre allmänt i samhället.
En annan sagesman säger, att man aldrig sköt in julen. Det var det nya året man sköt in.
Man ”blåste in julen”. Det gjorde Bolagets orkester klockan två på eftermiddagen, julafton, på Gruvtorget. På fiskeläget blåste man aldrig in julen. Helgmålsringning hade man då som nu. Efter musiken på Gruvtorget tågade musikkåren till Bruket och blåste för bruksingenjören.
Julgran hade man köpt av kringresande göingar. Allmänt med stora granar, som stod på golvet, var det inte. Det var prästen och klockaren, skolläraren och några till som hade stora granar. Folk i allmänhet hade små granar, som man ställde på bordet. I granen satte man kulörta, mest röda, ljus.
Julmiddagen åt man på kvällen, julaftonen. Efter middagen tände man granen och julklapparna delades ut. Det var i regel bara familjemedlemmarna, som gav varandra julklappar. Om någon granne exempelvis ville ge en julklapp gällde det att smyga sig in och kasta in klappen på golvet och sen kvickt ge sig iväg igen. Blev man tagen, var man tvungen att följa med in och då blev man tvungen att vara med och äta och dricka, annars ”bar man ut julen”.
Jultomte hade man inte. Julklapparna lades i en tvättkorg i närheten av granen och delades ut efter måltiden på kvällen.
På julaftonskvällen brukade man sätta ut gröt till ”nissarna”. Ett annat drag av vidskepelse var, att man under julen inte fick spinna eller göra något som gick runt.

Julmat
Julaftons huvudmål åts sent. Klockan 6–7 på kvällen serverades lutfisk och 2–3 sorters kål. Sen kom risgrynsgröten eller korngrynsgröten. Till gröten hade man smör, som man tog från den stora julkannan, som stod på bordet hela julen. Skinka hade alla också på bordet samt julost.
Julhögar med diverse matvaror åt var och en i hushållet hade man på landsbygden, där man hade många tjänare. Men så hade man inte i samhället.
Våfflor, som bakats 14 dagar före jul, hade man också någon gång under julen. Likaså hörde äpplen julen till. På juldagen efter julottan åt man stekt långkål och stekt fisk.
Som exempel på övrig julmat, som förekom i olika hem, kan nämnas: sviskonsoppa, skärbönor, bruna bönor, kokt fisk, sylta, kokt kött, korv, rullkorv, rödbetor och blomkål.

Juldagen
På juldagsmorgonen klockan sju blåste Bolagets orkester in julen i kyrkan före julottan. Kyrkan var upplyst med många ljus. Dessa bekostades av Bolaget, som också avlönade präst och klockare och stod för församlingens skolväsende.
Innan man gick till julottan satte man alltid levande ljus i fönstren. Ofta satte man en flaska brännvin vid sidan om ljusen.
Höganäs Nedre, fiskeläget, hörde till Väsby församling. Folket på fiskeläget gick alltid till julotta i Väsby kyrka. Där hade höganäsfolket från fiskeläget sin plats i norra skeppet. Midskeppet var avsett för väsbyborna och södra skeppet för Ingelsträde, Hustofta och Esperöd. Man hade alltid sina bestämda platser.
Efter julottan firade man dagen hemma i stillhet. Man behövde inte vara svartklädd som på långfredagen.

Annandag jul
Från och med annandag jul började man med julkalasen. De närmaste familjerna bjöd varandra. De som bjöds på julkalas återgäldade med att bjuda på nyårskalas.
Julkalas förekom överallt i samhället. På kalasen dansade man till fiol eller dragharmonika. Man dansade pas–de–quatre, 2–stegsvals, polka och francaise. Det var Helén från Lund, som införde den sistnämnda dansen.
Julkalasen började med kaffe klockan fyra på eftermiddagen. Sedan blev det mat: bruna bönor, brunkål, köttbullar, skinka, stek och potatis.
Man gick ofta och besökte varandra under julen. Den, som kom på besök, blev alltid bjuden på någonting. De flesta besöken gjordes på julaftonen. Ingen fick ”bära ut julen”. Därför bjöd man alltid på något. Om inget annat så på en sup eller ett glas vin.
På julkalasen inte bara dansade man. Det lektes också gamla lekar såsom ”Denna daler den ska vandra...” Så hade man också pantlekar och att lösa ut panter var ett omtyckt nöje. Och så hade man gissningslekar med hasselnötterna, innan man åt upp dem.

Lärarens jul
En familjemedlem ur en gammal lärarsläkt berättar: ”På juldagskvällen kom klockarens familj och ungdomarna i prästgården till skollärarens. Man spelade pantomimer och klädde ut sig. På annandagen var lärarfamiljen alltid i prästgården. Man gick alltid utklädda till varandra. Vi höll oss alltid inomhus, gick inte omkring som julaspöken. Inte heller var vi utklädda till jultomte. Julklappar lade vi i en tvättkorg under granen. Klappar kastade vi aldrig in.”





Redaktörens anteckningar
Nils Gerward, nu tyvärr bortgången höganäsprofil, var starkt engagerad i hembygdsarbetet.
Han var rektor vid Höganäs Yrkesskola och i många år årsboksdistributör åt och ledamot av styrelsen för Kullens hembygdsförening. Åtskillig dokumentation har han åstadkommit genom åren t.ex. om Höganäs föreläsningsförening/Höganäs teaterförening och ur bidragsfloden till Kullabygd vaskade jag fram detta manus som vi får presentera postumt.

Tidigare i Kullabygd införda artiklar med anknytning till julen:

Jul till Per Sonas 1968
Julfirande i Kullen och särskilt i Höganäs 1941
Julfrimärken på posten 1980
Om julabocken 1959


Tillbaka