1971, årgång XLIV:


Husmödrar å släktgården nr 14 i Stora Görslöv

Av Johannes Gudmundsson

Genom släktforskning är det möjligt att följa våra fäder och mödrar från gångna tider i vad det gäller namn och årtal. Men hur tedde sig levnadsförhållandena för dem? Enda möjligheten att få inblick däri är att lyssna till gamlas berättelser. Enligt dessa var det hårda tider för allmogen i Skåne, när svenska myndigheter efter freden 1658 genomdrevo försvenskandet av vår provins. Inre oroligheter, missväxtår, pestsjukdom åren 1711–12 och det olyckliga kriget 1700–1718 vållade fruktansvärd nöd. Många gårdar lågo öde. Gårdsägarna drevos ut att tigga. En av de tyngsta bördor, som regeringen påtvingade de skånska lantmännen var att i varje gård inkvarterades en svensk ryttare med familj och skulle dessa med gårdens eget folk leva på vad ställets åkerbruk kunde avkasta. Därjämte förbjöds att fiska i Öresund för att hindra olovlig förbindelse med det forna moderlandet. Hur skulle husmor kunna få maten att räcka till?
Det var svårt nog att skaffa kosthåll åt den egna familjen. Den odlade åkerarealen var obetydlig. Skörden gav ej tillräckligt med brödsäd till familjen. Det var under dylika förhållanden, som vår släktgårds äldst kända husfolk framlevde sin dag. Innehavarna av gården var Jöns Jonsson, Norre, och hans hustru Ingar Andersdotter under åren 1681–1723. Av deras barn fick en vid dopet den 25 februari 1700 namnet Boel. Hon kom senare att övertaga gården tillsammans med sin man Olof Jonsson. De innehade den under åren 1723–1758. Gården har sedan icke gått släkten ur händerna.


St. Görslöv nr 14. Boningslängan uppförd 1830, ersatt 1916. Möllan tillhörde gården och där maldes vad som behövdes för gårdsbruket. (Foto efter oljemålning.)

Efter fredsslutet år 1721 vidtog ett omfattande återuppbyggnadsarbete, och sedan, vid mitten av 1700–talet, var tillståndet även i våra bygder betydligt ljusare. Hur Boel och Olof Jonsson tillbringar sin ålderdom saknar jag uppgift om. En möjlighet, den mest troliga, är att de tillförsäkrat sig vissa naturaförmåner till döddagar, då de överlämnade äganderätten av gården till efterträdaren. Sonen Jon Olsson och hans maka Sissa Gudmundsdotter från Brandstorp fortsätter nu efter år 1758 brukandet av släktgården. Båda är unga, endast 24 år, och med samma födelseår, 1734. Sissa är yngst av 14 syskon. Hennes far, Gudmund Olsson var född å Bläsinge i Jonstorp. I 35 år fick hon styra och ställa i sitt nya hem. Tanken vill göra en jämförelse med nutida komfort. Den var för henne okänd och därför icke saknad. Att Sissa har varit en duktig husmor och haft åtskillig bestämmanderätt synes bland annat därav, att hennes förstfödde fick bära morfaderns namn, Gudmund. Om den tidens betingelser för livet vid en skånsk bondgård återkommer jag längre fram. År 1793 blir det nytt husbondefolk i det att sonen, Gudmund Jonsson, jämte hans unga, 20–åriga brud, Petronella Olsdotter från Glimminge, övertager hemmanet efter faderns död. Fadern nådde blott 59 års ålder. De unga firade sitt bröllop den 8 oktober 1794. Boningslängan var då ombyggd. Svärmodern, Sissa, flyttar in i undantagsstugan och får leva där i 20 år. I 12 år uppbär hon undantagsförmånerna av sin son och de senare 8 åren av sonhustruns andre man, Anders Knutsson. Sissa dog 1813 vid 79 års ålder. En hög ålder efter den tiden. Sonhustrun, Petronella, får som husmor övervaka det husliga arbetet med alla dess mödor. Äktenskapet räckte endast i 12 år. Mannen dog den 26 december 1806, blott 47 år gammal. Av deras barn har jag uppgift endast om yngste sonen, Lars, min farfar. Han var född den 9 oktober 1804. Modern, 32 år, ingår nytt äktenskap med förut nämnde Anders Knutsson från Glimminge. De båda äro från 1808 innehavare av den ännu odelade släktgården. Vid enskiftet fick denna sitt nuvarande ägoområde. Petronella dog år 1826 vid 52 års ålder, 13 år efter svärmodern, Sissa.
Vid bodelning efter Petronella delades gården, så att sonen Lars behöll den ena hälften närmast åbyggnaderna och styvfadern den avsöndrade delen. Han uppförde behövliga byggnader och flyttade in där år 1830. Barnskaran har jag ej uppgift om. Endast om sonen, Gudmund Andersson, som innehar gården under åren 1843–1847, och en yngre son, Ola Andersson. Denne står nu som ägare. Hans hustru, Kerstin, barnfödd i Höganäs, är nu husmor å deras del av släktgården – mitt barndomshem. Efter 15 år lämnar de gårdsbruket och flyttar in i undantagsstugan, där de får njuta sin ålderdom. Kerstin dog 1892 året efter Ola. Hon var nog ingen kraftgestalt, men en god och blid kvinna med ett utpräglat ordningssinne och ett mera fint sätt att skicka sig än mången annan samtida. I hennes stuga, dit vi ”småpågar” ofta gjorde oss ärende, var alltid städat och pyntat: fin, vit sand på golvet och i ”spottebacken”, drickakruset på bordet. Hos Kerstin fingo vi se, huru hon, efter från hennes hem invant gängse bruk, lade sista hand vid tvättlinnet med ”mangelträ och kavel och gniesten”. Från sommarens blomsterskörd hade hon rosblad, insaltade. En nypa sådana lagda på ”utläggaren” spred en behaglig rosdoft i stugan. Deras kök var inrett efter den tidens bruk. Ingen järnspis; man eldade å öppen härd. Vatten hämtades vid gårdspumpen, inget avlopp och ej heller källare. Nutida folk skulle ha utdömt ett sådant kök. Dock var Kerstin belåten, ingen visste något bättre. Minnena av henne äro goda, och de många skildringar hon gav oss, om hennes och hennes fäders upplevelser ganska långt tillbaka, stå ännu i livlig hågkomst. Kerstins och Olas äktenskap var barnlöst. Hon hade en son i ett föregående giftermål. Han var sjöfarande och dog å ett sjömanshem i Liverpol året efter modern.
År 1862 övertog min far, Gudmund Larsson, denna delen av släktgården efter Ola Andersson och innehade den till år 1898. Far var född den 28 februari 1832; han dog den 29 juni 1905. Min mor, Assarina Olsdotter från Döshult, var född den 3 mars 1835. Hennes dödsdag är den 16 december 1914. Under 36 år lyckas hon som husmor med strävsamt arbete och under karga levnadsförhållanden göra hemmet för oss barn till en kär plats, vars minne vi aldrig förgäta. De sista 16 åren blev undantagsstugan hennes lott. Efter 1898 är det min broder, Petri Gudmundsson, och hans maka, Signe Sonesson från Tranarp, som residerar å gården, till dess sonen, Folke och hans fru Marta, fortsätter vårdnaden av densamma.


Assarina Olsdotter, född 3 mars 1835, författarens moder, husmor på St. Görslöv nr 14 i 36 år (1862–1898).

Åren 1830–1867 innehar min farfar, Lars Gudmundsson – född den 9 oktober 1804, och hans maka, Thora Månsdotter från Görslöv, född den 1 oktober 1809 – deras andel av den skiftade släktgården. Farfar var en kraftkarl ända in i ålderdomen, sista åren något böjd. Han dog 1885 och farmor 1893. Hon var en gudfruktig och god husmor, väl skolad under en sträng husfader. Hon gav sina fem barn en god uppfostran. Vi ”pågar” besökte henne ofta och hjälpte henne med småarbeten. Då ville hon så gärna muntra oss med någon gåva. En kopparpeng var på den tiden i högt värde såväl av givare som mottagare. Efter år 1867 till döddagar, alltså i 26 år, fick farmor fortleva sin dag i undantagsstugan, farfar endast i 18 år. Hennes sista ensamma år vårdades hon av dottern Kerstin. Farfars andre son, Måns Larsson och hans hustru Assarina, barnfödd i Örkelljunga, äro ägare av gårdsdelen från 1867 till dess deras äldste son, Martin Larsson och hans fru Ida Jönsson från Görslöv, övertager den år 1904. Efter dem övergår den till deras dotter Thora och hennes man Allan Möller.
I det föregående har jag presenterat fäder och husmödrar å vår släktgård, och även påvisat något om de första ägarnas levnadsförhållanden. Den nöd, under vilken dessa kämpade sig fram, mildrades så småningom genom regeringens förståndiga sparsamhetsåtgärder. Men levnadsvanorna ändrades föga. De husmödrar jag nämnt har icke varit lyxkvinnor. Tvärtom! Utan att ta till i överkant vill jag med några drag belysa den tidens många mödor och den strävsamma id en husmor hade på sin lott. Efter släktens äldst kända husmor, Ingar Andersdotter och hennes dotter Boel låt oss se lite, hur de följande, min farfars farmor, Sissa Gudmundsdotter och hennes sonhustru Petronella Olsdotter, mellan åren 1758 fram till enskiftet 1826, framlevde sina dagar. Senare något om tiden till 1800–talets slut.
Till de sparsamhetsåtgärder, vilka redan antytts, hörde förbud å varor, som ansågs kunna undvaras, t. ex. sprit, kaffe, socker, sydfrukter, sidentyger m.fl. Dessa rigorösa förbud upphävdes ett efter ett ganska snart. Det gällde för ett lanthushåll att väl taga vara på och utnyttja vad jorden avkastade. Brödsäd fanns knappt till husbehov. Potatis hade – enligt Carl von Linnés rapport till regeringen år 1749 – börjat odlas, men folk förstod ej att använda den. Därjämte ansågs den vara giftig, vilket ju också ”potatisäpplena” äro. De från kriget med Preussen år 1757 hemvändande soldaterna hade lärt sig att värdera potatisen som husmanskost. Detta bidrog till att den växten mera allmänt odlades, och de värdefulla ”knölarna” kom att bli en vanlig, för att inte säga oumbärlig, maträtt som ersättning för rovor. Andra hushållsvaror hade man av baljväxter, såsom höstbönor, välska (bond) bönor, linser, gråärter och gula ärter. Av lin– och bovetefrön kokades gröt eller välling. Kaffe var i bruk, dock inte så allmänt. Malt beredde man själv av korn till svagdricka och öl. Till smaksättning av dessa drycker skördade man humle från husets egen humlegård. Från den egna ”hagen'” hämtades in till hushållet frukt och grönsaker (kål) och även kryddväxter.
För den dagliga hushållsgärningen saknade husmor åtskilliga ting, dem vi anse oundgängliga, t.ex. tändstickor, fotogenlampor, m.fl. Man slog eld med stål och flinta. För att slippa från denna besvärliga procedur varje morgon, så övertäckte man på kvällen den glöd, som fanns kvar på eldhärden med aska, för att på morgonen ”ka–a” fram och blåsa liv i glöden. Lyckades inte detta, så hände det, att någon av husets folk sändes in till naboen för att ”låna värme”. I köket eldade man på öppen härd – järnspis visste man ej av. Grytan ställdes på ”trefot”, kaffekitteln hängde i en kedja över glöden. Vatten bars in från gårdspumpen eller från närbelägen källa. Avlopp var ofta en öppen rännsten nära köksdörren. Vid slakt saltades in fläskförråd för hela året. Fläsksidorna hängdes, efter saltningen, upp i skorstenen för rökning över en glödhärd av enris, halvtorra löv, småved och barkbitar. Sill för årsbehov saltades in. Den användes mest ”spicke”. Skogen gav i allmänhet ved till husbehov, men det gavs ställen och tillfällen, då torkade grästorvor och även torkad kospillning tillgreps att elda med. Husmor hade ansvaret över att pigorna nöjaktigt utförde det myckna arbetet vid ett lanthushåll. Att fostra den växande barnskaran upptog mycket av hennes tid. Husagan praktiserades allmänt såväl mot barn som tjänstehjon, ja, till och med husmor själv kunde få bli föremål för dess tillämpning.
Efter enskiftet 1826 blev mycket i byalaget annorlunda. Flera gårdar fingo flytta ut på fäladsmarken. Ett omfattande nyodlingsarbete vidtog å de nya men större ägolotterna. Det blev rikligare skördar och därmed bättre utkomstmöjligheter. Men invanda sedvänjor och bruk höllo sig envist kvar. Husmor nöjde sig med vad som varit ”gammalt och fornt'”. Det blev att fortsätta i stil med föregående tiders slit och släp. Gårdens produkter skulle tillvaratagas och förädlas till förbrukning. Lin, ull och skinn skulle beredas till kläder åt allt husfolket. Klädesplagg ingingo i tjänstefolkets löner. Linberedningen var omständlig och krävde mycken tid och arbete, innan linneräckorna voro färdiga för sömnad. Likaså ullen innan de vävda tygstyckena kunde klippas ned ur vävstolen. Gemensamhetskänslan inom byalaget fostrade fram stor inbördes hjälpsamhet. Vid de mera krävande arbetena med t. ex. lin– och ullberedningen samlades kvinnfolken till arbetsmöten och gillen. Dessa fingo namn efter arbetets art; bryte–, skäckte–, karde– eller spånadsgillen. Så pågick arbetet under skämt och glam och tävlan. Detta livade upp den strävsamma, enahanda vardagen. Utom allt detta med klädesberedning hade pigorna att byka, baka, brygga, mjölka, bränna hembränt. – Detta senare upphörde 1856. Det saknades inte sysselsättning. Begreppet fritid var nog inte upptäckt? Under sommaren vilade inomhusarbetet, i det att pigorna, även döttrarna i huset, fingo deltaga i förekommande utomhus– och skördearbeten. Vintertid pågick arbetet från kl. 5 om morgonen till kl. 8 på aftonen; sommartid från solens uppgång till dess nedgång. Mat bestods, vintertid fyra mål om dagen, om sommaren fem à sex. Ett gammalt talesätt var: ”när hyllebladen (fläderbusken) äro stora som musaöron är det tid att äta meraftonvard”, ett mål mat mellan middag och kvällsmat. Ett liknande mål mat var ”lillemidda” mellan den tidiga frukosten och middagen. Frukosten, helst vintertid, bestod mestadels av halstrad (lurad) salt sill och oskalad, ugnsvärmd potatis. Färskmat förekom ytterst sällan utom vid slaktetid. Däremellan saltat och rökat sovel. Till ombyte med den myckna saltmaten inköptes från slaktaren i byn enstaka gånger en s. k. ”koränta”, bestående av tunga, lever, hjärta, njure, lungor och tarmar. Väl rengjorda, kokade och sönderskurna i småbitar utgjorde dessa ett förträffligt sovel. Det var ju färskmat. I tider, då man hade tillgång till hembränt, tömde man en sup brännvin över brödskivan istället för smör och pålägg. Tillgång till mjölk för hushållet var knapp vintertid. Korna svältföddes. Det var vintrar, då ingen mjölk stod att pressa fram av kouppsättningen under flera månader. – En bra ”julako” jämfördes med en god strandning. Man handskummade mjölken och kärnade smör av grädden. Inkomsten av det smör, som kunde avvaras till försäljning, var husmors handpenning. Sommartid ystades, så ostförrådet skulle räcka vintern över.
Hur kunde kvinnfolken med den tidens belysningsmöjligheter utföra de myckna inomhusarbetena t.ex. spånad under vinterkvällarna? Fotogenlampor kom i bruk först i mitten av 1800–talet. – Fotogen hette i folkmun ”stenolja” och fick ej försäljas (hanteras) annat än vid dagsljus, för eldfarans skull. Den talg, som erhölls vid slakt, stöptes till ljus, pråsor. Även vaxet från bisamhällena fick tjäna som lyse. En gammal regel var: ”att efter tredje torsdag i Thor (mars) skulle husfolket lägga sig (hålla natt) vid dagsljus, för att ej behöva bränna tänne”. Hemslöjd övades flitigt. Husmor lade sig stor vinn om att pryda sitt hem med bonader (papperstapeter var ännu ej i bruk), hängkläden eller hyenden, rölakan i den form, som kallas flamskväv, sirliga och konstnärliga broderier, och fina, graciösa folkdräkter. Man ville gärna ha något till ögonfägnad och kanske även att yvas över. Alstren samlades i klädkistan med tanke, att barn och barnbarn skulle få nytta av dem. En eller två vävstolar var i gång. Av ullen vävdes kostymtyger, vadmal; av linet duktyger (dräll) linnekläder, skjortor, rockar m.m. Bomullstyger – om sådana fanns – kostade pengar, och dem var det knappt om. Man föredrog det hemmatillverkade såsom mera slitstarkt. Klädedräkten var i allmänhet enkel. Dagens mode intresserade knappast. Husmodern titulerades mor. Men sen ungmörna börjat ”klä' sig i hatt” – ungefär på 1880–talet – istället för den klädsamma silkeschaletten, blev titlarna fru eller fröken, allt efter civilstånd. Titeln piga dugde ej längre.
I många hem på landet var det gärna mor i huset, som fick lära barnen att läsa i bok. Klockaren var lagenligt pliktig därtill, men hans tid räckte ej till för allt. I kyrkans vapenhus ställdes bredvid ”fattigstocken” en likadan urholkad stock. I denna uppsamlades penningmedel till skolundervisningens främjande. – Ett vittne om nit för ungdomens fostran. – År 1842 stadgades att i varje församling skulle finnas ett skolhus, och med stadgan följde allmän skolplikt.
De yttre levnadsvillkoren utvecklade sig framgångsrikt, dock med avbrott av krisår. Det är som om en ny tid bryter in. Arvsrätten, vilken till 1845 tillät syster ärva endast hälften mot broder, stadgade numera lika arvsrätt syskon emellan. Husmodern stod fortfarande under mannens förmyndarskap, men de ogifta döttrarna tillerkändes enligt en lag 1858 villkorlig myndighet. Den ogifta kvinnan ägde med myndighetsrätten möjlighet att kunna försörja sig själv och välja yrke. Vägen till yrkesval är dock ännu i visst fall mycket omstridd.
Vid nedskrivandet av dessa minnesbilder från vår släktgårds husmödrar, särskilt de som här levat, härskat och slavat, före min tid, är det som om dessa vandrat vid min sida och låtit mig blicka in uti det de upplevat och huru de burit sitt ansvar för hem och härd under skiftande inflytelser från samhällsförhållandena under de olika tiderna. Husmödrarna, vars gärning jag varit ögonvittne till, stå livligt kvar i kärt minne, men att skriva historik över dem må vara en yngre generations uppgift. Vi som nu mödas med tillvaron och glädja oss åt det allmänna välståndet tycka måhända, att de hade ”en besvärlig vandring på jorden”. Men själva kände de det säkerligen icke så, ty de hade inget annorlunda att jämföra med. Nu vila de flesta av dem i mullen. ”På kyrkogården är det många kors men inga lidanden.”


Tillbaka