1936, årgång IX:


Folktro på Lerberget

Av Olof S. Eriksson

I ”Kullabygd” för år 1935 förekommer en notis om ”Gilleleje og Omegns Museumsforening”. Där nämnes också om H. C. Terslins i Gilleleje bemödanden att insamla material för en undersökning, i vilken utsträckning hos befolkningen på ömse sidor av Öresund fortfarande lever kvar, vad som en gång gemensamt skapats av bl.a. folktro.
Det bidrag, som härmed lämnas, stammar från Lerbergets fiskläge och har upptecknats den 20 okt. 1935. Mor Petronella Fröjd,1) född den 19 maj år 1858 och änka efter fiskaren Lars Fröjd, berättade då följande:

Anledning till otur med fisket
a) Om någon satte fiskenäten en söndag, blev det otur med fisket under veckan.
b) Om man under vägen ner till båthamnen med näten mötte ett fruntimmer, blev fisketuren misslyckad. Det gällde sålunda att, innan man från nedfartsvägen körde hjulbåren med näten ut på strandvägen, först förvissa sig om att inte något oturligt fruntimmer kom gående där i riktning från hamnen. Vissa fruntimmer i byn kunde det likväl t.o.m. vara turligt att möta. Att möta Mor Fröjd var sålunda lyckosamt. När hon såg en fiskare retirera, brukade hon ropa: ”Kom bara för jag har tur!” Så hade hon ropat till exempelvis Lars Peter Nilsson.

Bäckahästen
Skomakaren Dahl mötte bäckahästen en natt omkring år 1860. Dahl var på väg till Ryd för att hämta barnmorskan Anna Gucko. Han gick över Fäladen. Vid en ”vanning” såg han en flämtande ljuslåga och en stor vit häst – bäckahästen. Han hörde också, hur hästen smällde hovarna hårt i marken. Dahl förlorade orienteringen och vände då ut och in på rocken. Och då kunde han på nytt fortsätta vandringen åt rätt håll.

Gengångare
a) Nils Pålsson dränkte sig i havet vid Lerberget. Anledningen var olycklig kärlek. Skomakaren Dahl såg sedan Nils Pålssons vålnad flera gånger.
Nils kom till Dahls stuga, som låg nära stranden, satte sig på trappan och stödde ryggen mot ytterdörren. Dahls hustru Johanna bad sin man låta henne se gengångaren. Så skedde också en natt kort efter detta. Dahl gick ur sängen och ställde sig vid fönstret. Därifrån talade han sakta till hustrun: ”Johanna, kom nu, får du se!” Hustrun skyndade fram till fönstret och såg ut. Förskräckt framviskade hon ett långdraget ”nej” och såg vid trappan något, som ”förtonade”.
b) Lars Skräddare omkom i samband med en strandning. Olyckan skedde en septembernatt år 1883, då Lars Skräddare tillsammans med Jöns Fröjd och Anders Nilsson båtledes försökte taga sig från Höganäs hem till Lerberget. Det dröjde en tid, innan man vid stranden fann Lars Skräddares döda kropp. Men Lars Skräddare ”gick igen”. Under nätterna märkte hustrun och dottern, att han ”potta (stoppade) om dom”.

Varsel
Skomakaren Dahl hörde varsel, då Lars Skräddare, Jöns Fröjd och Anders Nilsson omkommo.
Dahl hade sin verkstad inrymd i en sidobyggnad, och där brukade han arbeta länge om kvällarna. Lars Strygare brukade då komma in på verkstaden för att få en pratstund med skomakaren. Den kvällen, då olyckan skedde, hade Dahl lämnat verkstaden, då Strygaren kom dit. Tidigt nästa morgon kom Strygaren för att få veta anledningen till detta. Jo, skomakaren hade hört varsel – en man, iklädd sjöstövlar, hade med släpande och tunga steg gått förbi verkstaden – skomakaren hade tydligt hört detta och därför genast lämnat verkstaden och gått in i bostaden.
Medan Dahl och Strygaren gemensamt sökte tyda detta varsel, infann sig Lars Fröjd, son till Jöns Fröjd och nyvorden svärson till Dahl. Han yttrade: ”Jag undrar, hur det gick för mannarna”.
En stund senare var det bekant för alla i byn, att de tre gubbarna drunknat under natten. Man hittade på stranden den ilanddrivna båten samt ett och annat, som tillhört densamma. I bottnen på båten och nära fören fanns ett bräckhål med en instoppad halsduk.
De tre gubbarna hade arbetat vid en ”strandning” och på kvällen farit in till Höganäs för att jämte de övriga i arbetslaget – bland andra deras vuxna söner – dröja en stund på gästgivargården. Något senare ville sönerna fara mot hemmet, men gubbarna voro inte hågade att följa med utan tänkte komma efter i en mindre båt. Jöns Fröjd gav order till sonen Lars: ”Sköt du den stora båten!”
Av Jöns Fröjd återfann man endast hans ena ben med påsittande sjöstövel. Sonen Lars förde denna kvarleva av fadern till Väsby kyrkogård. –
Skomakaren Dahl hade hört varsel: en man i sjöstövlar – – –.

Rökning mot ”m e n”
När Petronella Fröjd var 12–13 år gammal (alltså omkring år 1870) blev hon rökt av en gumma, som kallades Bryggan. Härmed förhöll sig sålunda:
Petronella sprang en kväll utefter bygatan. Då fick hon höra något bakom sig, som skramlade. Hemskt! Dahls dotter hade hört mycket om gastar och spöken. Hon kom hem nästan mållös av skräck. I samma gård bodde Byggan, och hon kunde röka bort trolltyg. Petronella blev genast lagd i en säng, och Byggan bredde över flickan ett lakan. Därefter tog hon glöder på en eldskyffel, och på glöderna lade hon ris av en kvast. Det rykande donet förde hon sedan in under lakanet. Ingen fick yttra ett ord.
Följande dag berättade kapten Johannes Andersson, att han kvällen innan kommit på bygatan med en mjölkspann i handen. När han då skramlat med spannen, hade han sett en flicka springa för brinnande livet.

När skomakaren Dahl sov på en strandvaskares grav
Dahl vandrade en natt från Hälsingborg och mot Lerberget. Marken var snöbetäckt. När han kom till ”Svanebäckarens fårahus”, kände han behov av att vila sig en stund. Han fann då en bar fläck på marken, och där lade han sig ned och somnade. Efter en stund vaknade han och frös samt fortsatte då vandringen.
Följande dag fick han på Lerberget höra berättas, att en ”gast” – ”strandvaskare” – dagen innan blivit begraven vid Svanebäckarens fårahus. Dahl, som eljest hade så lätt för att se spöken, hade denna gång inte märkt något alls, fast han legat ett par alnar över en strandvaskare.


Skolgossen Göran Malmqvist i Höganäs har år 1935, då elva år gammal, nedskrivit följande två berättelser, som här återgivas utan någon som helst förändring.

Varsel
En pojk i Lerberget, som heter John har berättat följande historia: ”John och hans mor och hans bröder sutto och pratade. Plötsligt hörde de, att någon knackade på rutorna. Så sågo de en stor hand som trevade omkring på rutorna.
En vecka efter satt de i lugn och ro och pratade, då den stora handen kom igen. Men då blev John häpen och drog upp rullgardinen. Men modern sa till honom att genast dra ner rullgardinen annars blev han sjuk. Han blev också genast sjuk, och hans broder dog samma natt”.
Detta hände 1927.

En syn
Göte Wullf2) hade varit i Arild ett ärende och sent på kvällen cyklade han hem. När han kom till Brunnby kyrka slocknade lyktan, och han steg av för att tända den. Då såg han en riddare i 1500:talsdräkt och en flicka från samma århundrande3). Flickan låg på knä framför mannen, och sträckte händerna mot honom. Göte cyklade då hem till postmästare Lind och talade om detta för fru Lind. Fru Lind hade kalas då, och talade om detta för sina gäster. Då var det en dam, som sade, att hon hade sett samma syn, och att det var en flicka, som mördat sin fästman just på den platsen.
Detta hände 1930.


 Noter:
1) Mor Fröjd är född på Lerberget och dotter till skomakaren Johannes Teodor Dahl och hans hustru Johanna. Dahl var född i Stockholm år 1828 och kom som ”resande gesäll” till Lerberget, där han fick kondition hos skomakaren Piragass. Hans hustru var född på Lerberget. Dahl tjänade under 20 år som husar i Hälsingborg. Han hörde ofta varsel, såg gengångare, såg bäckahästen och förde ständigt ”sludder” om dylikt, som Mor Fröjd uttrycker det. Men han fruktade inte för det övernaturliga, som han råkade ut för, ty han var en ”edsvuren husar”. Som sådan kallades han Dahlström.

2) Wulff

3) århundrade


Mer om Lars Skräddare och Jöns Fröjd kan man läsa här.


Tillbaka