Käck Båstadstös i U.S.A.
Rita Rydberg, U.S:s första svenska kvinnliga flygare.
Rita Rydberg.
Ur Svensk-Amerikanaren saxa vi följande:
På nästan alla områden i livet tränger sig kvinnan fram och gör sig gällande. Tydligen ämnar hon också nu lägga luften under sin domän – en kvinna har ju redan flugit över Atlanten och flera komma nog att följa efter.
Till intresserade kvinnliga flygare i detta land kan man nu också räkna en svenska, en käck liten skånska, Rita Rydberg från Southbridge. Hon har i dagarna som elev enrollerat i New England Aircraft Companys flygskola i North Grafton vid Worcester för att utbilda sig till pilot och hon är den enda kvinnliga eleven.
Vi gjorde i lördags ett besök på flygfältet och lyckades under en paus i flyglektionerna enlevera den lilla käcka skånskan till en stilla vrå av flygfältet.
– Jag har alltid intresserat mig för flygning, säger hon på sin bredaste Båstadsskånska, men det är svårt att komma in vid en flygskola i Sverige. I Amerika har jag vistats i snart tre år och här får man ju göra litet av varje för att slå sig fram Därför framlever jag mitt liv i en tjänarinnas enkla skepnad hos en förmögen familj i Southbridge och varje ledig stund använder jag till att studera flygningen. Rädd? Inte det ringaste – hon slår här ivrigt ifrån sig med händerna och kisar upp mot himlens blå där just ett par aeroplan tumla om i den vildaste lek. Den där maskinen där borta, säger hon och pekar på ett aeroplan, som just gör ett ”fallande löv”, det är kapten Berry, min instruktör, en väldigt styv flygare. Vi äro inte någon tvivlande Thomas – han gjorde verkligen häpnadsväckande saker där högt uppe i det blå.
Nu är blixtintervjun slut, ty kapten Berry uppenbarar sig – lektionen ska börja. Den varar en halv timme och kaptenen har tydligen föresatt sig att ge den lilla skånskan en ordentlig duvning. Hon står rycken emellertid. Då hon åter efter en halvtimme är nere på jorden är hon lika kolugn som en av oss. ”Fallande löv”, ”rullande tunna” och ”tale spinn” ha tydligen inte alls inverkat på hennes stålnerver. Kapten Berry ger henne också det bästa vitsord. Han berömmer hennes lugn och kallblodighet – så olika kvinnorna i vår nervösa tid – och profeterar en vacker karriär för den lilla skånskan.
Ja, det är en liten djärv Båstadstös. Och vilket brinnande intresse måste hon inte ha! Här går hon från morgon till kväll och slavar i ett privathus under två veckors tid för att lägga ner sina surt förvärvade slantar på en timmes flygning! Ett dyrbart nöje. Men hon har en okuvlig energi. När hon så blir fullfjädrad pilot, ja, då bör hon gå upp till den snälle farbror Jeppson vid Nortonbolagen i Worcester och be om en maskin för att krossa Atlanten. Farbror Jepsson är ju också skåning och blodsbandet är som bekant mycket starkt mellan alla som komma från Slätten.
Direktör George N. Jeppson är identisk med den direktör som på Neglinge båtvarv utanför Stockholm låtit bygga en magnifik motoryacht – experter påstå att den är den finaste och dyrbaraste som någonsin byggts i Sverige – att användas under vintersäsongens kryssningar bland korallöarna i Floridas farvatten. Dir. George N. Jeppson, vilken under utställningen besökte Höganäs, är en son till John Jeppson, som var född i Höganäs 1844 och i unga år utvandrade till Amerika samt år 1884 var en av grundläggarna till det nu s. k. Norton Company i Worcester, vilket bolag f. n. sysselsätter omkring 4,000 arbetare, varav största delen äro svenska och av dem en stor del från Kullabygden, och i vilket bolag den ovan nämnde snälle farbrodern, George N. Jeppson, nu är direktör.
Tillbaka