Höganäs Tidning måndag 2 juli 1928En amerikansk äktenskapshistoria.Mrs Elisabeth Orthon hade alltsedan dottern Majorie var 15 år predikat för hene, att det var ett stort misstag att tro att vad ungdom kallade kärlek dugde att bygga ett äktenskap på. Nej, om en man hade en stadgad karaktär, var godlynt, osjälvisk och frikostig – då kunde en flicka med lugn gifta sig med honom. Familjen Orthon var av en gammal fin släkt, som förlorat större delen av sin förmögenhet och endast med yttersta svårighet kunde fullgöra sina traditionella, sällskapliga plikter. Majorie växte upp i denna aristokratiska fattigdom, och hon utvecklade sig till en skönhet, som knappast kan beskrivas med de vackraste romanglosor. Mrs. Orthon sökte ängsligt ett lämpligt parti för henne, men Majorie tyckte inte om de unga fina männen utan pengar och ännu mindre om de rika uppkomlingarna. En av fadrens vänner hette Henry Wallace, och han var så enormt rik, att han kunde låta sina fabriker arbeta utan hans tillsyn, och han hade varit på resor i Europa i fem år. Majorie hade som barn suttit på hans knä och lekt med hans klockkedja, När han nu 55-årig kom tillbaka till Amerika, var hon en 21-årig skönhet, och han blev genast blixt kär i henne. Han såg minst 12 år yngre ut än han var, hade en smidig, kraftig gestalt, ett ungdomligt leende och förstod sig på ungdomen. Majorie tyckte rysligt mycket om honom, hon var alltid munter och hade så mycket att tala om och berätta. Mr. Wallace frågade slutligen en dag sin vän rent ut om han ville tillåta honom att fria till dottern trots hans ålder. Och då mr. Orthon – kanske i tanke på vännens rikedom – sade sig ej ha något däremot, började mr. Wallace fälttåget. Han frågade om Majorie tyckte om studentpojkar – han visste att hon avskydde dem – skämtade humoristiskt om skillnaden i ålder mellan dem och bar sig så skicligt åt, att han rätt som det var hade hennes ja-ord. Alla voro nöjda. Fadern fick en anställning i ett av mågens företag, inkomstbringande men föga arbetsamt, och till bröllopet åkte han i en Rolls Royce, en present av mågen. Alla människor voro i kyrkan, och brudens dyrbara dräkt beundrades. Majorie var lycklig över all uppmärksamhet hon väckte och fann det förtjusande att vara fru. Två år efteråt var Majorie lika ung och fortfarande förnöjd med sin lott. I sällskapslivet hade hon gjort furor, och aldrig nekade hennes man henne något som kunde fås för pengar. Men Henry Wallace hade blivit 57 och såg ut och kände sig som 57-årig. Gärna höll han sig undan från Majories stora bjudningar i hemmet. Han älskade numera lugn framför allt. En dag hade hon improviserat en stor bal och i sista minuter per telefon inbjudit en massa människor. Omkring midnatt gick hon upp i andra våningen och fick där genom en öppen dörr se en ung, obekant herre, som gjorde det bekvämt åt sig i en länstol med en butelj champagne bredvid sig satt fördjupad i läsning. – Ni tycks ha det bra, sade hon i dörren. Den unge mannen lade undan boken, såg upp och sade: – Kom in och prata. Där nere är tråkigt så det förslår. – Ja rysligt, medgav Majorie och slog sig ned. – Varför kom ni hit? – Gud vet, svarade han dyster. – Jag satt och åt middag med Herbert Winters, artisten ni vet, då inbjudan per telefon kom till honom och en uppmaning att ta sin gäst med sig. Hade jag inte hittat den här trevliga boken, hade jag gått hem för länge sedan. Värdinnan har jag inte sett – det är väl en gammal juvelprydd matrona i röd sammet kan jag tro. Men varför är ni här? – Jag kunde inte undgå det, försäkrade hon. – Men vad heter ni och vad är ni? – Jag heter Howard Fiske och skriver noveller och dylikt. – Jaså, mitt namn är Majorie Wallace. – Vad har ni för er? – Gift, svarade hon med en nick. – Är det roligt? – Mer eller mindre, mest mindre. – Var snäll och räck mig en tändsticka, kommenderade han helt ogenerat. Majorie log och svarade: – Det brukar annars vara jag som blir uppassad. – Uppassad det vill och måste jag bli, genmälte han. Och så kysste han henne utan alla ceremonier samt fortsatte ögonblickligen: – Kom och ät middag med mig i morgon. Glöm inte – Howard Fiske – och så kysste han henne en gång till samt gav henne sedan sin adress. Majorie styvnade till och sade förebrående: – Brukar ni alltid kyssa unga damer första gången ni ser dem? – Nej, ytterst sällan – känner vanligtvis inte den ringaste lust. Men ni är förtjusande, och jag önskar ni inte vore gift. Majorie borde ju varit förolämpad men kunde inte låta bli att fråga: – Varför det? – Jo, för jag är kär i er, vilket inte är detsamma som att jag redan älskar er. Men det kommer nog. Lova bara att äta middag med mig imorgon. I detsamma stod en dam i dörren och sade: – Jag har sådan huvudvärk mrs. Wallace, och måste säga farväl. Tack för en härlig afton. Och så frasade hon ut igen. Howard Fiske skrattade så att tårarna kommo honom i ögonenHoward Fiske skrattade så att tårarna kommo honom i ögonen – Jaså, ni är värdinna! Vad var det för smörja jag pratade om henne? Skrattet var smittande, och Majorie stämde in. – Alltså, i morgon klockan ½ 7. Han kysste henne åter. – Nu går jag hem och lägger mig. Och så försvanna han. Nästa dag hade Majorie ingen ro. Till Henry sade hon att hon ej skulle äta middag hemma, klädde sig med omsorg och lät bilen köra henne till hotell Walldorf. Hon sände hem bilen. Men ett ögonblick senare tog hon en droskbil och körde till Howard Fiskes adress. Detta var i mars. I maj försäkrade Howard att den stora kärleken kommit, och att han ej kunde vara utan henne. Han skulle tala rent ut med hennes man. Vad gjorde det om hon fick lite mindre pengar att roa sig med. – Jag skall själv tala med Henry, avgjorde Majorie. Vid hemkomsten mötte mannen henne med ett: – Jag måste tala med dig Majorie. I biblioteket framlade han så helt lugnt sin sak. Giftermålet hade varit ett misstag. Det var så stor åldersskillnad. Han älskade henne som en dotter, men hade ännu många år att leva sitt eget liv, och dem ville han dela med Alice Woods. Hon var 39 år, det tyckte om varandra och passade ihop. Men ingenting ville de bestämma, förrän de berättat saken för Majorie. – Du behöver inte brådska med svar, Majorie, slutade han. – Alice reser bort på tre månader. Så skönt! Nu slapp Majorie bekänna någonting. Med värdighet svarade hon: – Om tre månader gör du som du vill. Henry for till Newport under sommaren, och Majorie stannade i Newyork. Varje dag voro hon och Howard tillsammans och lade planer för framtiden. Säkert skulle Howard förtjäna så bra på sina skriverier att de inte behövde sakna Wallaces förmögenhet. Men det gick allt sämre med författandet. Och en riktigt het dag mötte han Majorie med underrättelsen att hans kokerska hade gått sin väg, då han ej kunde betala henne lönen. Nu måste de laga middagen själva. Majorie kavlade upp sina ärmar och började syssla i köket. Hon brände sig på fingrarna, och det hjälpte föga att Howard kysste de skadade ställena. Och inte fanns det någonting att göra sallad med, och smöret var härsket. Och åt någon som ringde röt Howard: – Ja, ni får vänta, jag har inte något att betala med. Och då de satte sig att äta blev Howard förargad, ty steken var bränd och potatisen halvkokt, varför han utbrast: – Så skada att du inte lärt dig att laga mat! Majorie brast i tårar och tog farväl utan att ringa efter bil. Vid hemkomsten fann hon att Henry just återvänt från Newport. – Jag har tänkt över saken, Henry, sade Majorie, sedan hon givit honom en kyss. – Och jag har bestlutat att ej lämna dig. Det är min plikt att stanna och tåligt avvakta att du kommer tillbaka till mig. Jag gillar icke det här nymodiga sättet med skilsmässor. Du kommer nog att tacka mig en dag. Och det kanske han också gjorde. Ty Alice Woods stannade i Europa och gifte sig med en italiensk greve. Tillbaka |