Hur man trollar bort en sjö och hur man trollar fram den igen.
Märkligt ingenjörsarbete för att komma åt Caligulas sjunkna skepp på Nemisjöns botten.Mussolini är förvisso en handlingskraftig man. Vad Italien i århundraden drömt om att utföra, det lagar han nu blir verklighet – Nemisjön skall äntligen torrläggas och kejsar Caligulas båda praktskepp skola efter en snart tvåtusenårig vila på sjöbottnen åter höja sig över vågorna. Häromdagen hölls en högtidlig ceremoni vid den lilla kratersjöns strand, och den starke mannen försäkrade, att inga medel skola sparas för att nå ett verkligt resultat. Och Mussolinis ord är som bekant lag.
Förarbetet har varit omsorgsfullt. För något år sedan tillsattes en kommitté, bestående av vetenskapsmän, konstnärer och ingejörer, som under Conrado Riccis orsförandeskap hade att behandla de olika alternativen. Sjön skulle tappas ut, det hade Mussolini bestämt, men huru? Det var den stora frågan. Kom så ingenjören Memmo med sitt lika enkla som praktiska förslag, vilket var av den art, att det väckte intresse även utanför ingenjörskretsar.
Men först några ord om Nemisjön, ömsom kallad Dianas spegel – efter det nu försvunna tempel, som en gång låg vid dess strand – ömsom nämnd Den mörka smaragden. Den är en kratersjö vid byn Genzano i Albanerbergen omkring tre mil utanför Rom och av en bestickande skönhet och mystik. Höga skogklädda åsar spegla sig i det mörka, blanka vattnet, vilket inspirerat mer än en skald till vackra strofer, där Nemi liknats vid en bägare gnistrande vin. Vacker är den, men man har dock svårt att förstå, att en romersk kejsare – låt vara för två tusen år sedan – utvalde den till ytinnehållet rätt obetydliga insjön till valplats för sina eskapader. Men om det är så, som någon gammal historieskrivare påstår, att kejsar Caligula hade svårt att tåla sjön, så förstår man varför han valde det minsta möjliga i vattenväg.
Hur man gör av med 31 milj. kbm. vatten.
När planen att tappa ur Nemi först rann upp, var det mer än en italienare, som reagerade. Men när Memmos förslag kom, förbyttes missnöjet till jubel. Ty det var inte längre fråga om att förstöra sjön – den skulle visserligen försvinna för en tid, men sedan vända åter till sin strand. Nedanför Nemi, endast omkring tre kilometer längre bort, ligger en annan bergsjö, och dit skall nu vattnet föras genom en kanal, för att, när Caligulas praktskepp bärgats, pumpas tillbaka igen. Man beräknar, att man måste reducera sjöns vattenmängd med 31 millioner kubikmeter vatten och har då sju millioner kubikmeter kvar. Men dessa lägga inga hinder i vägen för bärgningen, eftersom man då redan blottat den del av botten, där fartygen för närvarande ligga på omkring tjugofyra meters djup. Då återstår av sjöns 1,319,000 kvadratmeter 908,000, men de finnas som anse, att man bör taga steget ut och pumpa läns hela sjön, om det låter sig göra – för att få tillfälle att riktigt undersöka bottnen även på de djupaste ställena. Där, menar man, ligga otvivelaktigt andra dyrgripar, kanske äldre än från Caligulas tid, eftersom det förefaller troligt, att Nemi i allra äldsta tider varit en offerkälla.
Så snart denna tappning är verkställd, skola skeppen dockas in så gott sig göra låter, flottar skola grävas in under dem, varefter man tänker försöka använda det tillbakapumpade vattnet som hävkraft eller ta till mekaniska hjälpmedel. Det finnes emellertid ett stort om i företaget – man vet ju icke med säkerhet i vad skick de båda skroven befinna sig, om de över huvud taget skola tåla en förflyttning. Men man tröstar sig med att alla de skatter i guld, silver, brons och marmor, som följt med i djupet, och alla inredningar i metall och sten skola kunna tillvaratagas och ge arkeologerna en autentisk bild av romarnas liv på Caligulas tid. Om möjligt skola fartygen rekonstrueras för att med sina många dyrgripar bilda ett unikt museum på sjöns strand. Och detta museum är det som i en framtid skall finansiera företaget.
En hög mans låga handlingar.
Caligula var en krönt dåre, som icke visste hur han bäst, eller sämst, skulle visa sin kejserliga värdighet. Han bokstavligen rullade sig i guld – en samtida historieskrivare, Suetonius, berättar, att kejsaren och hans gunstlingar nakna vältrade sig bland guldmynt – han bjöd sina gäster på frukter i den ädla metallen och han tvang sina sköna slavinnor att dricka pärlor… andra vanvettiga handlingar att förtiga. Han blev inte heller gammal på tronen – besteg den anno 37 och mördades fyra år senare, sörjd och begråten av ingen.
Som ett utslag av hans storhetsvansinne får förmodligen de båda praktskeppen betraktas. Av dessa båda flytande palats var det ena cirka 90 meter långt, det andra cirka 70 och båda utrustade med all den lyx, tiden var mäktig. Ombord funnos trädgårdar, tempel med pelargångar, festsalar, springbrunnar och framför allt en gyllene tron, varifrån Gaius Caesar med välbehag kunde betrakta sitt verk. Ursprungligen helgade åt religiösa festligheter, blevo de snart hemvist för majestäten Venus och Baccus och betraktades med en viss ängslan även av gästerna, av vilka icke alla kommo med livet i behåll från de flytande palatsen. – Och så en dag lågo de båda fartygen där på sjöns botten, ingen vet huru – icke ens Seutonius har något att berätta därom. Men vetenskapsmännen hålla för troligt, att det var marmorpalatsen och alla annan tyngd ombord på de föga välbalanserade skeppen, som en ovädersnatt drog dem i djupet.
Bärgning även för folket i Genzano.
Så från tid till tid har sägnen bevarats, ty från början var det icke mer än sägen, att sjön Nemi skulle dölja tvenne Caligulas gyllene skepp. Men när fiskare på 1400-talet i sina nät fingo upp dyrgripar av diverse slag, började man förstå, att sagan var verklighet, och arkitekten Leon Battista Alberti, ett av ungrenässansens mångsidigaste snillen, beslöt att göra vad som göras kunde för att få upp de sjunkna skeppen. Han lyckades också angiva deras lägen, byggde pråmar med lyftanordningar och vidtog andra anstalter, men utan nämnvärt resultat. Man fick upp en bit av en akterstäv och några terracottasaker, men måste därefter uppge försöket. Efter honom följde många andra, bland dem till och med Lionardo da Vinci, till dess slutligen en engelsman, lord Saville, brittisk ambassadör i Rom, mellan åren 1885 och 89 lyckades fiska upp en mängd föremål i metall och marmor, vilka fördes till ett engelskt museum. Några år senare fortsattes hans arbete av en signor Borghi, vilken tack vare moderna dykarattiraljer kunde mäta upp fartygen och noggrant bestämma deras plats på sjöbottnen och också genom ett fynd med inskription kunde fastslå, att fartygen byggts för just Caligula. Men även detta bärjningsarbete rann ut i sanden, då den italienska regeringen, som fruktade att skeppen skulle experimenteras i stycken, förbjöd vidare undersökningar i avvaktan på lämpligare tidpunkt.
Och det är denna, som nu kommit. Hela Italien väntar nu med spänning och gott intresse på den dag, då vattnet skall vika från Nemisjön och kejsar Caligulas praktskepp åter skola stånda i luft och ljus.
Men man har farhågor också. Skall sjön återfå sin forna skönhet, skall man kunna hindra en smaklös bebyggelse runt dess vackra stränder? Turisterna däremot vill man inte hindra, ty det är ju de som skola betala fiolerna. Och sanningen att säga, så väntar sig folket i Genzano med omgivningar stort pekuniärt utbyte av denna historiska bärgning, som måhända ock skall bli deras egen. Ty rik på gods och guld är man icke häruppe – trots närheten av en Caligulas skatter.
K.E.
Tillbaka