Familjenotiser      Lokalt från nordvästra Skåne      Mat och hushåll      Snapshots     
Intet nytt under solen...      Brott och olyckor      Från utlandet      Ospecificerat     

  Höganäs tidning torsdag 29 november 1928

En resa till det heliga landet

III.

Den 20 bilade vi till Haifa vid Karmel. Snart voro vi inne på Akkaslätten, som den moderna hamnstaden delvis är byggd på. Vi stego upp på berget Karmel. Det är 500 m. högt och är rätt väl beväxt med ek, oliv, myrtall, pinjer och buxbom. Här uppe var det som Elia tillbad Gud. Vi sågo bäcken Kirhon nere i dalen, där Baalsprofeterna blevo dräpta. Även visades en grotta, som kallas Elias grotta, och där han en tid skall hava bott. På hemvägen besågo vi det härliga karmeliterklostret och dess kyrka på bergets norra sida. Vi togo en annan väg nedför berget och foro tvärs igenom Haifa. Efter intagen lunch i Nasaret togo vi ett hjärtligt avsked av våra värdar och satte kurs på Jerusalem. Vid 6-tiden om allt gick väl hoppades vi vara framme. Vägen nedför bergen stupar brant mot slätten, vilket utsikt! På Jisraels slätt har stått en mängd strider. Ja, det påstås, att ingen del av jordens yta druckit så mycket blod som Jisraels slätt. Slätten är 3–4 svenska mil lång och ungefär hälften så bred. Jordmånen är fruktbar. Sedan fredsslutet efter världskriget fingo judarna bosätta sig här och här funnos också vackra, väl skötta judekolonier. När vi passerade genom Samarien visade vår färdledare oss på Dotan, där Josefs bröder sålde honom till de ismaelitiska köpmännen. Den förr så stolta staden Samaria är nu endast en samling ruiner, stenrös vid stenrös. Vi kommo så till Jakobsbrunnen, där enligt bibeln Jesus gått. En munk, som vaktar brunnen, vindar upp rent, friskt vatten, och söka sätta oss in i den situation, som beskrives i joh. ev. 4:e kap. Munken firar ned tända ljus för att vi skola se hur djup brunnen är. Den är över trettio meter djup, med tio meters vattenstånd. Förut hade vi kommit förbi Sikem eller Nablus, som den numera kallas. Det var nu mest ruiner kvar, staden förstördes vid jordbävningen 1927, men bygges nu upp vid östra sidan om vägen. Staden Sikem ligger vid foten av berget Ebal. Vår väg gick mellan bergen Ebal och Garinina, förbannelsens och välsignelsens berg. Vi foro förbi det gamla Silo, passerade nära Gibea, Betel, Gibeon och Samuels Mispa samt Emaus. Vi nalkades nu Jerusalem. Det första vi sågo av staden var ett högt torn på ett berg samt andra huskomplex i fjärran. Vi kommo fram till Jerusalems vackraste stadsport, Damaskusporten, men togo vägen genom en annan mindre port. Omedelbart därintill ligger Dalakoloniens och Amerikankoloniens affär. Här sade vi farväl till våra bilförare, som kört för oss ända från Bejrut. Så begåvo vi oss till vårt hotell ”Casa Nova”, som äges av fransiscanerorden och förut varit kloster. Vilka besynnerliga gator! Inga trottoarer, inga skyltar, inga husnummer, här kan inga vagnar eller bilar komma fram, då gatorna äro smala, ojämna och oregelbundna och därtill för det mesta överbyggda. Inga vackra, dekorerade fönster. Affärerna äro öppna mot gatan, så att man kan se allt som försiggår därinne. Allt vad köpmännen ha att sälja i basarerna ligger huller om buller, frukt, klädespersedlar, husgerådssaker, skor, dryckesvaror m. m. kram. Och ett skrik och ett liv, som är öronbedövande. Här trängas judar och araber och andra folk med varandra. Man stöter mot en åsna eller kamel här och där, som drivas fram i trängseln med sina bördor. Mitt i detta sammelsurium sitter araben i lugn och ro och röker sin vattenpipa. Här sitter ”Jerusalems skomakare”, den rödskäggige juden och hamrar och lappar på gamla skor, här stå snickare och göra möbler, skräddare klippa till och sy o. s. v. allt i små kyffen så gott som ute på gatan. – Då vi kommo till vårt hotell och blivit installerade fingo vi varmt, gott te att dricka. Vid middagen träffade vi en del ombud från missionskonferensen, som skulle hållas vid Oljeberget, vilka tagit in på vårt hotell, bland dem en del svenskar. Därjämte bodde där ombud från England, Frankrike, Kina, Japan, Indien etc. På morgonen dagen därpå gingo vi till den heliga gravens kyrka. Tempelplatsen är stor och stenbelagd. Mitt på densamma ligger nu Omars moské, skimrande i guld och färger. Mitt under den stora kupolen, ligger innanför en avskrankning, den gamla Moriaklippan, där Abraham på Guds befallning skulle offra Isak. Naken och bar ligger klippan, utan några prydnader och marmorbetäckningar, som annars äro så vanliga härute. Denna utomordentligt vackra moské är ända upp i högsta kupolen besatt med dyrbar mosaik och är försedd med skimrande kulörta fönster. Allt vittnar om, att detta stora öppna område varit berett för ett mycket större och väldigare hus. Här stod först det Salomonska templet, som var det största och härligaste, och sedan det Serubabelska, som uppbyggdes efter babyloniska fångenskapen och ombyggdes och förskönades av Herodes den store. I 46 år hade man byggt på densamma såsom det heter i Joh. 2: 20, men år 70 efter Kristus vid Jerusalems förstöring lämnades icke ”sten på sten”. ”Platsen” är 500 meter lång och nära 300 meter bred. Man kommer genom en mångfald kor och avdelningar fram eller ned till den heliga graven, där man vid skenet av en massa lampor av ädel metall ser en sluten grav inne i kryptan. Utanför visas stenen där Jesu kropp lades, medan den smordes till begravning. Platsen där korset stod, alltså Golgata kulle, är strax intill. Lokaliseringen är naturligtvis mycket oviss. Där äro altare i mängd till minne av än den ena, än den andra delen av korsfästelsedramat. De heliga platserna äro fördelade mellan de fyra kyrkorna: den grekiska, den romerska, den armeniska och den koptiska. Så är det Mariaaltaret med en byst av jungfru Maria. Bilden är belastad med smycken av guld och ädla stenar. Kungar och andra högt uppsatta personer ha behängt den med ordnar. Själva tyska järnkorset är Maria dekorerad med! Vi fingo vardera ett ljus i handen att lysa oss med. Så bar det ned i en underjordisk pelargång, som benämnes Salomos stallar. Vi passerade också Via Dolorosa, den smärtestig, som Jesus gick på sin väg till korset. Den är indelad i stationer, där den och den tilldragelsen under denna lidandets färd skulle ha timat. Den tredje stationen, den s. k. Homobågen, utmärker platsen där Pilatus förde ut Jesus, sargad och törnekrönt, sägande: Se människan! Den femte stationen sutmärker platsen där Simon av Cyrene tvingades att bära korset, den åttonden där kvinnorna gräto och jämrade sig över honom o. s. v. Antoniaborgen, där den romerska soldatvakten var förlagd på Jesu och apostlarnas tid, ligger vid norra kanten av tempelplatsen. Eftersom den var en romersk byggnad lät Titus helt naturligt den stå kvar vid Jerusalems förstöring. Det var på trappan till denna borg, som Paulus höll sitt tal till de fanatiska judarna. Där på tempelplatsen höll man på att hämta upp vatten ur en djup källa långt nere i berget. En mängd läglar, svarta gethudar, fylldes med vatten och buros av de starka araberna. Framför Omars moské blevo vi fotograferade. Vi gingo så till den s. k. El-Akra-moskén som ligger något lägre strax söder därom. Den är rymligare än Omars moské och indelad i flera rum, belagda med mattor. I ett av rummen finns en synnerligen gammal och märkvärdig predikostol. Såsom tillflyktsort och gömställe begagnades under Jerusalems förstöring, Salomos stallar, som ligga långt ned i berget under El-Akra-moskén och upptaga ett väldigt område. I den heliga gravens kyrka är en pelare, som skall utmärka jordens medelpunkt. Så mycken tradition och munkdikt är förenad med denna plats att man sökt platsen för graven och Golgata på den s. k. Gordons Golgata, en kulle strax utanför Damaskusporten, som ser ut som en huvudskalle. Där är också en trädgård, och i densamma utvisar en grav, som general Gordon trodde vara den rätta. – Där uppe i Omars moské visas en jaspisplatta i vilken Mohammed slagit 19 spikar. Inom loppet av en viss tid skall alltid en spik falla bort, och när alla försvunnit, står världens ände för dörren. Så sågo vi Gyllene porten som nu är tillmurad. Det var sannolikt genom denna port Jesus höll sitt intåg, då han kom från Betania. En dag foro vi till Döda havet och Jordan och under vägen passerades den barmhärtige samartitens härbärge. Sedan hunno vi Jeriko, palmstaden. Här hälsade vi på Dalakoloniens äldste, den 75-årige Josef Larsson, som jämte sin hustru och några andra bodde här på sommaren. Här växa bananer, apelsiner, citroner och allehanda slags blommor. Det var varmt och skönt här, medan det i Jerusalem var kallt, helst på nätterna. Det är en vild natur mellan Jerusalem och Jeriko, med berg och klippor och bråddjup samt grottor och hålor i oändlighet. ”En man for ned från Jerusalem till Jeriko och kom i rövarehänder”. Även nu är det icke rådligt att färdas sent den vägen, ensam. Den en gång glansfulla Herodes-staden är nu endast ruiner, det nuvarande Jeriko är en ömkligt obeskrivligt smutsig arabby. Längre fram kommo vi till Elisas källa, där profeten gjorde under med vattnet. Gamla Jerikos delvis utgrävda murar ligger litet ovanför denna plats. Ett stycke uppe i bergen visas det ställe, där Jesus frestades av djävulen. Här ta'r öknen vid; vägen är hålig och svår, och räcker ända till Jordan och Döda havet. Framkomna till Döda havet slogo vi läger vid stranden och spisade lunch ur medhavd matsäck. Somliga badade, här kan man inte sjunka. Vi plockade vackra små stenar vid stranden som minne. Tiggande beduinkvinnor och barn förföljde oss med med rop på ”bachchis” d. v. s. allmosor. Här kändes det varmt och gott. Jordandalen har ett nästan tropiskt klimat.
Vi bröto upp härifrån och fortsatte samma ödsliga och dåliga väg tills vi kommo till den märkliga Jordanfloden, där vi rastade en stund. Här lästes berättelsen om Jesu dop och vi sjöngo några sånger. Vattnet hade en smutsig grågul färg. Man förstod nu bättre än förr Naamans obenägenhet att doppa sig sju gånger i detta vatten. Men vilka minnen omsväva ej dessa stränder! På hemvägen stannade vi vid Betania. Allt var här i ruiner, ohjälplig smuts och tiggeri. Här visades ”Lasarus grav” och Martas och Marias hus, så också ”Simon den spetälskes hus”. Det är eländiga små lerhus i en eländig stenig trakt. Lasarus grav var som så mycket annat här en uppfinning av knepiga guider. Därnere vid foten av Oljeberget ligger Getsemane. Franciskanerna har här byggt en stor ståtlig kyrka. Vi gingo in i trädgården, där några av ålder till stor del sönderfallna och därför med ringar bundna olivträd stå. Här går en munk och räcker oss några blommor till minne. Det blev ganska sent innan vi kommo tillbaka till vårt hotell i Jerusalem.
Följande morgon stodo Betlehem och Hebron på vårt program. Från Jaffaporten gick färden. Vi stannade vid Rakels grav, en liten kupolprydd stenbyggnad vid vägkanten. Norr om Betlehem visades oss herdarnas äng, en härlig sluttning med terasserade, väl tillvaratagna och skötta fruktplanteringar. Framkomna till Betlehem stannade vi framför Födelsekyrkan, där ett rymligt torg utbreder sig.
Själva kyrkan är sammanbyggd med icke mindre än tre kloster och en större katolsk kyrka, så att hela komplexet liknar en urgammal fästning. Ingången är så låg att man måste böja sig för att komma in. De större ingångarna äro igenmurade. Den har under århundradens lopp måst försvaras som få andra kyrkor. Den är kristenhetens äldsta kyrka. Det var Konstantin och hans moder Helena, som läto uppbygga den. Då andra kyrkor från denna tid för länge sedan grusats, har denna stått, och står ännu som en klippa. Den har många gånger varit i fara, men har räddats på underliga vägar. Vi gingo in och stego ned i grottan, som ligger under högaltaret med nedgången på sidan om altaret. Den naturliga klippväggen där nere är betäckt av marmor, i golvet nära ena väggen är en stor silverstjärna inlagd och försedd med inskriften: ”Hic de virgine Maria Jesus Cristus natus est”. (Här föddes Jesus Kristus av jungfru Maria). Ovanför stjärnan brinna femton dyrbara lampor. Några steg från stjärnan, ”där Kristus är född”, ser man krubban. Den är även täckt av marmor, och lampor brinna däröver natt och dag. Vi voro också inne i en affär och köpte små pärlemokors och stjärnor som minne från Betlehem. Vi foro ytterligare några mil och kommo till Salomos dammar och vidare till Hebron, en av världens äldsta städer. Här regerade David i sju år innan han blev konung i Jerusalem. Vi stannade nedanför den gamla moské, som är byggd över Makpelas grotta, som Abraham köpte av Efron i närvaro av Hets barn till begravningsplats, då han hustru Sara hade dött. Här ligga enligt sägnen Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob och Lea begravna. En moské med väldiga murar är byggd över grottan. Här är den muhammedanska fanatismen värre än annorstädes. Uppför den stora stentrappa, som leder till grottans ingång få vi ej gå mer än till sjunde trappsteget. Patriarkerna få ej störas, muhammedanerna vakta så att ingen ”otrogen” får komma in. Under hemvägen stannade vi till vid svenska sjukhuset i Betlehem, som äges av svenska Jerusalemsföreningen. Det är en präktig byggnad med en stort tilltagen läkarebostad. Den svenske läkaren där, d:r Gustaf Ribbing, dog och nu står sjukhuset tomt i brist på läkare. På em. voro vi bjudna till svenska skolan. Denna skola är liksom svenska Jerusalemsföreningen en frukt av biskop von Schéeles besök här vid tyska kyrkans invigning. Föreståndarinnan fröken Signe Ekblad har gjort ett gott arbete här. Skolan har nu över 100 elever, så att en nybyggnad har blivit behövlig. Vi voro med på grundstensläggningen till den nya byggnaden. Ärkebiskopens representant, pastor Sandegren, höll högtidstalet. Någon dag förut hade vi varit och hört på undervisningen där. Det är arabiska barn som undervisas. På aftonen gingo vi till judarnas klagomur, där judarna varje fredagsafton begråta sitt och Jerusalems öde. Det är vid den gamla ursprungliga muren eller en del därav, som de veta är den gamla äkta från Jerusalems storhetstid. Här stod en skara män, kvinnor och barn, slogo sina pannor mot muren, kysste stenarna och i klagande ton, som stundom stegrades till skrik, läsande sina böner och bedjande om Israels och Jerusalems återupprättelse. Det var en gripande syn.
Frida Gullberg.


Tillbaka

 

Webmaster
Senast uppdaterad:
1 maj 2006