Perstorpspräster under fyra sekler.
Prosten Hollbeck, som sade vad han tänkte, och menade vad han sade.
Interiör från Perstorps kyrka.
IV.
Hollbeck var vid denna tid e.o. regementspastor och hade som sådan extra ansökningsrätt. Denna begagnade han för att söka Oderljunga–Perstorps pastorat vid ledigheten efter Tyrell. Vid prästvalet i Oderljunga avgåvos endast 2 3/16 röst och församlingarna förklarade ”sig nöjde med den prestman, som Gud och Öfwerheten täcktes dem tillsända”. Det blev nu Gustav III:s sak att utnämna kyrkoherde härstädes. Konungen befann sig för tillfället på besök i Rom och gästade därunder även påven. Hollbeck beslöt nu att begagna denna omständighet och slå ett slag för sin egen utnämning. Han skrev ett brev till påven på klingande latin med anhållan om Hans Helighets förord hos Gustav III. Påven villfor den lutherske prästens begäran med påföljd, att Hollbeck i ett brev daterat Rom den 18 mars 1784 utnämndes till kyrkoherde i Oderljunga och Perstorp, vilket av honom 1785 tillträddes.
Hollbeck skötte sitt nya pastorat på ett sätt, som tillvann honom både församlingsbornas och biskopens erkännande, varför han belönades med prosttitel 1793. De sju sista åren av sitt liv var prosten bunden vid sjuksängen, men han bar sitt lidande med stort tålamod, tills han den 5 december 1805 avsomnade. Vid hans begravning i Oderljunga kyrka den 18 i samma månad visades, hur stor aktning den gamle prosten åtnjutit. Särskilt märkligt är det äreminne, som en släkting till den avlidne, rektorn vid Christianstads Trivial Skola, Magnus Laur. Ståhl, uppläste vid graven, och vilket finnes bevarat till våra dagar. Härnedan följer några utdrag ur nämnda begravningstal.
”Ingen dödlig var ännu född inom så inskränkt krets i samhället, att han ju ägt tillfälle att inlägga någon förtjänst, utöva några dygder och, efter sin bortgång, berättiga sig till någon saknad. Medgivom, att den högre uppsatte Embetsmannen äger ett vidsträcktare fält att utmärka sig, att fästa tacksamheten vid sitt namn och ryktet vid istt minne; men medgivom äfven, att, om hans hogkomst är mera varaktigt, är det ofta af den anledning, att menniskor allmänneligen gifva mera uppmärksamhet åt den förvånande, som en sådan medborgare kan framvisa, än åt det nyttiga och ädla, som den stilla dygden utöfvar, utan annat vittne, än sitt eget inneboende. Men om hon, efter sin bortgång, ingen ärestod behöfver, om hon av Allmänhetens hand uppbär den rika lön, som tillfaller den trogne, den redelige tjenaren; äro väl därföre de efterlefvande frikallade ifrån den plikten att vårda dennes minne och till sin efterfölgd framdraga hans dygder? Hvar stund är vigtig, som vi kunna använda till vår uppbyggelse, och att icke begagna den då den tillbjudes, är ansvarsfullt. Vi böra ej därföre i dag ådraga oss förebråelser för en sådan underlåtenhet, vid den graf som snart skall emottaga det förgängeliga af en värdig Medbroder, för detta Prosten och Kyrkoherden vid dessa Oderljunga och Perstorps församlingar. Högärevördige och Höglärde Magister Herr Christian Hollbeck. Vi kände Honom alla under Hans levnad, som jämn, sann och okonstlad. Sådan skall ock den teckning blifva, som jag utbeder mig att framhålla. Jag skall därigenom uppfylla den afsikt, som Han påsyftade, då Hans vänskap utsåg mig till Talare vid Hans graf, och ingen tillvitelse skall jag upbära att hafva nytjat andra färgor än dem, som räcktes mig av sanningen.
Salige Herr Prosten föddes den 7 oktober 1730. Han ledde sin upprinnelse ifrån det stånd, som med tarflig lefnad, idoghet och rena seder ännu bibehåller Svenska frägden i sitt urgamla beröm, och som i alla tider är grundvalen för Rikens styrka. Han uppväxte i ett tidehvarf, då det tänkesättet ännu var rådande, att gudsfruktan, lydnad och arbetsamhet, inpräglade i ungdomen, göra mannaåldern klok och lycklig, och ålderdomen nögd och trösterik. Upfostrad efter denna grundsats i sina Föräldrars hus, bortbytte Han snart det lugn, som följer deras stånd, emot det vacklande hopp, som – skall jag säga – lyser eller villar den medellöse Ynglingen, vid inträdet på lärdomsbanan. Jag känner ej, om detta Hans val berodde af Hans egen böjelse, eller av Föräldrarnas fördom om rätta vägen att uppnå anseende. Det beslut Han fattade skall likväl gifva mig rätt till några strödda anmärkningar. ” – –
(Talaren söker här en förklarande orsak till den alltmera i vårt land framträdande ståndscirkulationen och nämner flera sådana, men framhåller, att framom det odödliga står det goda ryktet och att sällhet är helt annat än höghet).
”Dessa tankar leda mig till Sal. Herr Prostens beslut att i Lunds Trivial Skola söka första grundläggningen för sin framtida lycka. – – – Förmånligt känd för bäggedera (flit och gott uppförande) blef vår aflidne Vän, efter några års förlopp upptagen i Studerandes samfund, men bristande tillgångar nekade Honom ett längre vistande vid Akademien. Han nödgades därföre att genom andras handledning söka sin utkomst. – – – Delande sin tid emellan andras undervisning och egen vidare förkofran, hade Salig Herr Prosten uppnått den ålder, som fordrade ett bestämt beslut för valet af Hans lefnadssätt. Då detta stadgades för Preste-ståndet, är jag glad att kunna tillägga, att Han däri inträdde först vid 28 års ålder. Huru mången har icke ångrat, att han förhastat detta beslut, förrän en mogen eftertanke gjort honom skicklig till pröfning af sin naturliga fallenhet och till en smickerfri granskning av sig sjelf! Sådant bör föregå i hvad stånd som hälst, men det är viktigast för den, som vill blifva en rättskaffens Ordets Tjenare. – – – Han bedömmes av olika menniskor, drifna af olika granskningsgrunder. Den ene brinner av ett ömt nit för religionen och tillskrifver hennes förfall ej utan rysning åt hennes ovärdiga Tolk, som sjelf vanvårdar hennes föreskrifter. Den andre glad att uppsöka någon skygd för sin egen ljumhet i Kristendomen, åberopar sig, med en hemlig tillfredsställelse, sjelva Lärarens underlåtenhet. Afunden förtryter hans utkomst, och då hon ej kan förmena honom densamma, är hon nögd att med förtalets udd kunna rubba hans sinneslugn. Den lastfulle befarar inga förebråelser af den lärare, hos hvilken han finner en likställighet med sig sjelf. Den glade tadlar hans jämna stilla vandel, och den sogsne stöter sig däremot öfver hans anständiga glättighet. Alla upphäfva sig till hans domare, men sjelf skall han hvila vid trösten af en Gud, som han utan bäfvan kan påkalla som ransakare af sitt upsåt, och vid det vitsord, som fälles af det fredade samvetet.”
Prästen skall kunna möta vilka stånd och människor som helst. Han skall därför vara förtrogen med all sin tids bildning och litteratur. Han skall kunna ”upljumma den känslolöse, gifva väckelse åt den inslumrade, visa hämnden vigge öfver den hårdnackade, gjuta tröst i den ångerfulles själv och olja i den vakandes lampa. – Han skall vinna de yngre med välmenta förmaningar, de äldre med varnande råd, och ålderdomen med sin tröstande erfarenhet” etc. – – –
”I den tid, då Sal. Herr Prosten emottog herdastafven, voro ännu många af dessa påminnelser öfverflödiga. Antalet af dem, som då helgade sig åt Församlingens tjenst, var så talrikt, att blotta omtanken om egen bergning fordrade hos den unge Läraren den största försiktighet, för att ej uppsägas från en plats, den så många andra önskade att upptaga.. Det är derföre ett tillräckligt bevis på värdigheten af Herr Prostens upförande, att Han upsöktes till biträde åt de för sitt nit mäst förmenligt kända Män inom vårt Stift, ibland hvilka Prostarna Jöns Ring i Fjelkinge och Bolmstedt i Wästra Wramb så mycket mindre böra förtigas, som Han ensam bestridde vården om deras församlingar, under den tid, då de sjelfve, kallade att Stiftets förtroende, bevistade våra riksmöten.” Han tillvann sig både kärlek af Embetsbröder och Förmän. Som ett bevis på det senare får man åberopa sig den hogkomst, hvari de visade sig hafva Honom innesluten, vid det tillfället, då Akademien i Lund firade det hundraåriga minnet af sin stiftning. Konungen ville då öka antalet av dem, som efter vanliga föregångna Lärdoms-profver emottogo lagerkransen, med andra värdiga Män inom Församlingen och Läroverken, och vid valet av dessa ansöktes äfven Sal. Herr Prosten. Men detta allt oaktadt visade sig Lyckan emot Honom mindre gynnsam i fråga om Hans befordran. Först efter 26 års förlopp ifrån den stund, då Han invigdes till Tolk af Himlens sanningar, blef Han i nåder hugnad med Högtsalig Konung Gustaf III:s fullmakt på Kyrkoherde-beställningen vid dessa församlingar, undertecknad i den stad, der detta Odödeliga Snillet då hvilade vid Tibrens stränder, omgifvet av Smaken, de Fria Konsterna och de af den härjande tiden ännu skonade öfverlefvorna af verldens fordna beherskarinna.”
”Vid tillträdet af detta Pastorat var Herr Prosten ännu vid den ålder och styrka, som tycktes vilja försäkra Honom om det fortfarande nöjet att få upoffra sig åt vården af sitt ämbete. – – Men han flygtade icke denna glädje, då några år därefter (i slutet af September 1798) en hastig åkomma, som genast tycktes vilja rycka Honom ur deras armar, fästade Honom ouphörligen vid sängen. Hans läppar fingo ifrån den dagen icke mera röras till den Högstes lof uppå det rum, der Han i 40 år förkunnat Hans vilja och råd om vår salighet; men ifrån det läger, der Han hvilade, fortfor Han att predika med sin vördnadsfulla undergifvenhet för Försynens vilja.” – – – Så stilla levde han, tills hans längtan uppfylldes ”den 5 innevarande månad (december), då liksom under en stilla sömn, Han oförmärkt nedlade den vandrings-staf, som Han med värdighet burit i 75 år.”
– – – –
”Om Herr prostens lynne och öfriga egenskaper vill jag ej vara mångordig. – – – Hans tal och sjelfva Hans uppsyn vittnade om en Man af ära och fast Karakter. – – – Den lismande förställningen var för Honom en gåta och en afsky. Hvad munden yttrade förestafvade Hans hjärta. – – – För dem, som antingen vänskapen fästat vid Hans hjärta, eller som Han fann lika upriktigt böjda för den gamla ärligheten, som Han sjelf, var hans hus altid öppet. – – – I fråga om andra hade Han för smädelsers afhörande intet öra, och för deras utgjutande ingen mund. – Hvad Hans Vänner i Honom förlorat, bekräfta de vitsord, de fälla vid Hans bortgång; och när jag ville uttrycka Hans Anhörigas lidna förlust, sade blott mina tårar, hvad jag mistat, ty Sorgen fällde penna ur min hand.”
Talet bär omisskännligt tidens prägel. Det är upplysningstiden, för vilken tid allt, till och med ett begravningstal, skulle träda i det nyttigas tjänst.
(forts.).
Tillbaka