Familjenotiser      Lokalt från nordvästra Skåne      Mat och hushåll      Snapshots     
Intet nytt under solen...      Brott och olyckor      Från utlandet      Ospecificerat     

  Höganäs tidning lördag 8 december 1928

Präster i Örkelljunga och Rya församlingar.

Corwidtz Tulin, som tog Lundamagistraten i upptuktelse, Coccius m. fl. prelater.


Ruinerna av Rya gamla kyrka.

II.
Corwidtz Tulin vilken efterträdde den 1707 avlidne Fischer som pastor i Örkelljunga, var son av kyrkoherde Nils Tulin i Allerum och född därstädes. Han blev studen 1690, sedan kollega vid Lund skola och prästvigdes den 15/11 1696 till tjänstgöring i Lund samt rekommenderades s. å. till befordran till Växjö stift. 1699 blev han andre stadskomminister och hospitalspredikant i Lund. Otvivelaktgt var han så vål utrustad med goda predikogåvor och livad av allvarligt ämbetsnit, som ock en i praktiska mål användbar och redbar man, heter det. I Lund väckte han missnöje och förskaffade sig ovänner genom att strängt bestraffa även mera betydande personers lättsinne och egennytta. Magistraten besvärade sig 1701 över att Tulin i en rådhuspredikan skulle hava angripit dess medlemmars heder och ära. Han hade, efter att hava beskrivit en rätt domares egenskaper, nämligen gudsfruktan, samvetsgrannhet och rättrådighet yttrat: ”Anden säger till församlingens ängel i Pergamen, jag hafwer något emot dig; så säge ock wi Herrans tjenare till eder, I domare. Wi hafwe detta emot eder, att I intet frukten Gud, som eder bör, ithy I sällan gån i kyrkan och hafwen icke Herrans hus eller ord kärt. Wi sakna eder i weckopredikningar och bönestunderna, då I borde med oss andra bedja godt för Christi församling, för öfwerheten och fäderneslandet och för eder sjelfwe. Och när i för mutor öfwersen med sabbatsbrott och med catecheismiförhörs försummelse, så gören I icke det som rätt och tillbörligt är. Sen till, att icke någon ibland eder är såsom Judas, hwilken bar pungen, icke därföre att han såsom den otrogne gårdsfogden ifrån fögderiet, hwarföre ock Frälsaren kallar honom en tjuf. Wi hafwe ännu något emot eder: det går ett allmänneligt rykte, att I hafwen den ibland eder, som älskar de Saduceers lärdom, hwilken om I gören och så är, woren I icke wärdige att sittja på Guds domstol” o. s. v. Detta sista syftade på rådmannen och organisten Alexander Lewerentz, som året förut varit angiven för gäckeri med kristendomens läror; han hade t. ex. yttrat: ”när de döde stå upp, så står också min hwita märr opp”. Han medgav att sådana yttranden icke anstode en kristen, men sade sig aldrig hava haft någon vit häst och mente att, om han något sådant yttrat, borde därom icke rannsakas. Rådmannens lättsinnighet blev troligen onäpst, men också måste han hålla Tulins bestraffningar till godo, utan att hans klagan föranledde någon åtgärd mot denne. Tulin sökte 1705 Allerums pastorat och erbjöd sig att giva änkan därstädes årligen 80 daler eller vad konsistorium ville bestämma. 1707 föreslogs han, såsom nämnt är, till Örkelljunga pastorat, vilket han synes hava mottagit på nyåret 1708. Vid denna tidpunkt fanns det inom detta pastorat mycket fattigt folk, ehuru den förfallna fattigstugan vid kyrkan endast hade en invånare. Vid visitation 1728 berömdes den goda kristendomskunskap, som folket i dessa församlingar ådagalade. Tulin var sina häradsbröders fullmäktig i konsistorium uti tvisten med Warbergh i Förslöv, vilken de ville hava avlägsnad från prosttjänsten. 1730 hade Tulin uppdrag att i Fagerhult anställa undersökning angående en därvarande prästs leverne. Tulin dog den 2/4 1731. Han var gift 1698 med Maria Hjersovius, f. 1674, dotter av 1:ste stadskom. i Lund Olof Hjersovius. En deras son vid namn Nils lär hava rymt till Danmark 1720; en annan, benämnd Eleazar, blev prost i Torhamn. Denne klagade 1739, att han och hans syskon blivit av kyrkh. Coccius drivna ur huset, ehuru denne heligt lovat att kalla honom till präst och att försörja hans äldsta syster, som var sjuklig.
Gustaf Coccius blev Tulins medhjälpare år 1726 och pastor härstädes år 1732. Coccius var sonson av kyrkoherden Mats Kock i Hällaryd, men man vet ej vilken av dennes söner som var far till Gustaf Coccius. Han lär vara född i Karlskrona. Präst blev han 2/4 1720 och tjänte någon tid vid amiralitet. Han utsågs åter 1721 till skeppspredikant, men undanbad sig detta förtroende på grund av sin svaga hälsa och anhöll i stället få vara hos sin farbroder i ”Ö. Lyngby”. Där var han till 1726, då han blev medhjälpare här. Vid valet här fick han allas röster, utom dem som hörde under Lärkesholm
I yngre åren synes han hava varit en ordentlig och oförvitlig man samt känd för goda predikogåvor. På senare tid, säges det, förföll han på ett bedrövligt vis. 1736 vigde han tvenne kusiner, utan att de erhållit kungligt tillstånd till giftermålet. Konsistorium bad om nåd för honom, såsom varande en gammal och eljest i sitt ämbete fligt man, den där icke felat av egennytta, arglist eller olydnad. Han förskonades från hårdare straff än 21 (?) daler böter till sockenkkyrkan. Samma år anmälde kyrkoherde Horster i Oderljunga, att Coccius levde i mycken osämja med sin hustru. Horster erhöll uppdrag att ha ett vaksamt öga på honom. Följande året instämdes båda makarna för konsistorium, där de inställde sig den 24/8. Hon klagade över hans begivenhet på dryckenskap och över de skällsord, vilka hon av honom måste höra; han åter misstänkte, att hon stod i brottsligt förhållande till deras barns informator, studenten Hoffgard, och klagade att denne tog sig myndighet i huset. De blevo förlikta, och uppdraget till Horster förnyades. Sämjan tycks inte ha varat länge, ty redan i oktober samma år anmälde Horster, att mellan Coccius och hans hustru städse förekom kiv, trätor och slagsmål, samt att med gudstjänstens förrättande tillgick oordentligt, att katekesförhör och katekespredikningar försummats, att gudstjänst på apostladagar alldeles uraktlåtits i annexen och i Örkelljunga endast bön blivit hållen, samt att vid utlyst nattvardsgång många icke blivit delaktiga i sakramentet, emedan pastor icke anskaffat tillräckligt vin och bröd. Sedan undersökning hållits på stället och Horsters anmälan därvid besannats, blev Coccius suspenderad 8/4 1783, och saken förekom även vid världslig rätt, där Coccii förseelser i ämbete och leverne bekräftades. Han begärde i november s. å., att få återtaga ämbetsutövningen, men det beviljades icke, enär hans uppförande under suspensionstiden icke varit klanderfritt. Coccius klagade i mars 1739 över vice pastorn Bogeus, som icke visade honom consistorii cirkulärer, ej var nöjd med lönen o. s. v. Coccius dog i april samma år. Hans änka Caisa Coccius, var prästdotter från Östra Ljungby. Hon var född i Helsingborg och levde ännu 1764.
I den prästerliga raden följde så Didric Bogeus. Han var född i Helsingborg och son av en handlande, blev student 1708, vistades 1713 i Hjärnarp och biträdde med predikande, prästvigdes 5/5 1725 till medhjälpare därstädes, blev 1738 vice pastor i Örkelljunga och efter Coccii död ordinarie pastor samt tillträdde pastoratet 1740. Bogeus dog den 8/2 1760. Han var gift med Ingrid Hjerner, prästdotter från Hjärnarp. I äktenskapet funnos barnen Anna Sophia, gift med fadrens efterträdare, Adelaide Christina, gift med regementspastor Bengt Ribelius; deras son var prost i W. Karup, en dotter var gift med Jöns Stare, vilken var medhjälpare härstädes 16/3 1748; deras son Jakob Didrik Stare var 1738 huspräst hos generalöjtnanten baron Liewen och begärdes till nådårspräst i Örkelljunga.
Kyrkoherde Nils Hallström kallades till fjärde provpredikant i Örkelljunga och blev pastor den 17/3 1761. Hallström var son av skomakareåldermannen Knut Rasmusson och Cecilia Bagge, föddes i Karlskrona den 4/7 1717, blev student 1734, kallades av amiralitetskollegium till präst och prästvigdes enligt en uppgift i Skara i april 1743; men i Lunds ordinationsbok uppgives att han blivit prästvigd i Lund 28/7 1742. Såsom skeppspräst åtföljde han flottan på flera expeditioner. 1748 begärde han tjänstledighet för att i Lund få fortsätta sina studier, men konsistorium avslog denna begäran på den grund att han dels var prästvigd till tjänstgöring i Karlskrona och icke för att studera i Lund, dels kunde han även anorstädes än på sistnämnda ställe förkovra sig i studier. Riksens Ständers protokollsdeputation gjorde anmärkning häröver, och konsistorim försvarade sig med uppgiften, att ingen annan varit att tillgå för bestridandet av H:s befattning i Karlskrona. Hallström dog den 11/1 1768. Han var gift med företrädarens dotter Anna Sophia Bogeus. I äktenskapet hade de sonen Knut Didrik, som for till sjöss och avhördes ej mera, samt dotterna Ingrid Maria.
Jakob Kiöping efterträdde Hallström. Kiöping var född i Landskrona, men föräldrarnas namn och stånd känner man icke. Efter att hava studerat i Åbo ville han bliva prästvigd i Lund. Ansökan därom befinnes hava blivit gjord hos K. M:t och remitterad till konsistorium i Lund. Den var åtföljd av en attsest om erforderlig skicklighet av prof. Bowallius i Åbo och en dylik av prosten Mandorff i Köpinge, båda i obesannade avskrifter. Mandorff vidkände icke denna attest till alla delar. Då konsistorium från Kiöping infordrade Bowallii originalattest, föregavs först att den blivit kvar i kungl. kansliet, vilket upplystes vara osant, och sedan att den ej kunde återbekommas från en förnäm man, som mottagit den, men en bevittnad avskrift lämnades, vilket icke fullt överensstämde med den förra. På förfrågan uppgav Bowallius, att denna avskrift icke var enligt med den attest han givit Kiöping, utan ”i en och annan utlåtelse inrättad till K:s större förmon”. På grund av allt detta ansåg konsistorium Kiöping icke kunna prästvigas, om han än ägde nödiga kunskaper, varom konsistorium dock hade orsak att tvista i anledning av de ”bedröflige prof han för detta visat så in examine styli som det af framl. ärkebiskopen d:r Jac. Benzelius i flera wederbörandes närwaro anställde förhör”. Kiöping begärdes 1746 till huspräst av baron D. P. von Pechlin, under avvaktan av biskopens i Lund ”willfarelse och tillstånd till att prestvigas av Linköpings biskop,” samt examinerades i Stockholms stadskonsistorium den 18/11 samma år. Härvid tycks han ha stått sig ganska slätt. Examinatorerna prof. Asp, kyrkoh. Hanswolff och prosten Beckman beklagade, att en person, ”hwars studier woro på så svag grund, skulle sig erbjuda till prestembetet”, samt förenade sig i den åsikt, att han icke utan förkovran i studier kunde bliva präst. 1750 blev Kiöping kollega vid Landskrona skola. Han tycks inte ha varit vuxen sin uppgift här. Rektor Söderling var icke nöjd med K:s kunskaper eller med hans tjänstgöring såsom kollega och kantor. Han yttrade i konsistorium, att K. skickat en vacker penningsumma till Greifswald och fått ett pappersark tillbaka, men att han gjort vida bättre, om han för dessa penningar köpt böcker och studerat dem. 1762 blev K. dock prästvigd. Han lär hava stått sig svagt i examen, ty Söderling yttrade, att K. någon tid därefter varit ”spak av Lundafeber”, men snart hade hans ”ambitions barometer” stigit till en fruktansvärd höjd. Kiöping blev som nämnt pastor här den 15/3 1769. Han dog den 28/6 1785 och efterlämnade änka och tio barn. Hans maka var dotter av en tullförvaltare Holmer i Landskrona.
I enlighet med von Reisers testament och hans stiftelse föreskrev detta att, förutom prosten i Norra Åsbo härad, kyrkoherden i Örkelljunga skulle vara direktör för denna stiftelse. Kyrkoherde Kiöping skulle varit den förste kyrkoherden i Örkelljunga som skulle fungerat som direktör, men han ville inte taga någon befattning härmed. Då efter von Reisers död i Danmark ett ombud från amtmannen i Kjöbenhamns amt, geheimerådet Scheel-plessen, infann sig hos kyrkoherde Kiöping i Örkelljunga med avskrift av testamentet i förseglat konvolut, förorsakade det förvåning, liksom det hade gjort vid samma besök hos prosten Tyrell i Oderljunga. I de skrivelser, som kyrkoherde Kiöping skrev och lät utgå från Örkelljunga heter det:
”I anledning av det förtroende framlidne herr landshövdingen och riddaren Anders von Reiser i lifstiden gjort mig såsom dess själasörjare af den goda tanke han hyste för dess såsom eget barn antagna pupille, välborna fröken Brita Catharina Rosenvinge, och ämnade henne den lyckan att vara dess arfvinge, hvaröver jag på dess begäran överlämnat intyg, strider det alldeles emot mit samvete att antaga det förtroende som herr landshöfdingen Reiser i dess disposion mig uppdragit, emedan det helt och hållet hvad Lärkesholms och Lärka gods och gårdar beträffar, strider emot det tänkesätt och yttrande han d med sundt förnuft gjort mig förtroende af; fördenskull afsäger jag mig curatelskapet helt och hållet.
Örkelljunga den 17 oktober 1782.
J. Kiöping,
Kyrkoherde.”
Andra sysslomän förordnades att taga boet om hand och boet stod under deras förvaltning de närmaste åren efter Reisers död.
Kyrkoherden Sven Fridstedt, som efterträdde kyrkoherde Kiöping, hade icke samma uppfattning som han beteräffande det Reiserska testamentets föreskrift. Fristedt och prosten Nils Ljungman i Gråmanstorp, som trätt i prosten Ryrells ställe, hade visat sig så angelägna om den rättighet och det arvode, varom testamentet försäkrade dem, att de i process mot landshövding, baron C. A. Wrangel tilltvingat sig erkännande av desamma.
Prosten och kyrkoherden Swen Fristedt blev som förut sagts näste vårdare av prästämbetet i Örkelljunga. Fristedt var son av arrendatorn Anders Fristedt och Märta Elisabeth Exell och föddes på gården Ru i Eskilsäters socken i Värmland den 2/2 1754. Han blev student 1773 efter att hava genomgått Karlstads skola och gymnasium och magister 1775 i Lund, prästvigd i Karlstad s. å., sedan slottspredikant på Leckö eller huspräst hos riksrådet Hjärne, pastor härstädes den 6/10 1786 och titulär prost 1797. Han dog den 15 juni 1811. Gift med Eva Johanna Lönblad, prästdotter från Otterstad i Kållands härad av Skara stift. Han hade följande barn: Anders, past. i Dahlköpinge, Johan, justitiarie i Engelholm, Christina Johanna, g. 1819 m. E. P. Jubenlatz, präst och innehavare av klockarelägenheten i Finja samt Sara Elisabeth, g. m. lasarettsläkaren Broun i Mariestad. På gravhällen å Örkelljunga gamla kyrkogård står följande:
”Denna sten höljde stoftet av prosten och kyrkoherden över Örkelljunga och Rya församlingar Magister Sven Fristedt, född den 2 februari 1754. Befullmäktigad kyrkoherde i nämnda församlingar den 6 okt. 1786 Död den 15 juni 1811 samt Fru Prostinnan Fristedt född Lönblad 1757.
Gnaga ej de dödas ben,
Skona deras minne,
Rör ej heller denna sten,
Döden bor härinne.”

Tillbaka

  
Webmaster
Senast uppdaterad:
30 april 2006