Perstorpspräster under fyra sekler.
Werming, Horster, Tyrell och Sundius – en fridsam fyrväpppling.
Oderljunga gamla prästgård.
III.
I ett protokoll hållet vid Konsistorii sammanträde den 26/1 1699 finner man, hur: ”Herr Bengt Werming recommenderas hos K. M:t till Oderljunga pastorat, emedan kyrkoherden Hans Eilersson för sin ålder ej förmår mer embetet förrätta, och han gerna åstundar någon successorem”. Utnämningen skedde kort därpå, och den unge prästen installeras här uppe i skogsbygdsförsamlingarna. De många förändringarna i levnadsförhållandena förbryllar honon tydligen, och även om man ej vågar påstå, att han ”tappade huvudet”, kan man konstatera, att han blev av med sitt hjärta. Det kneps av Eilerssons dotter, änkan efter företrädaren Jöran Horster, och Werming följde tidens sed – han konserverade prästänkan. Redan i augusti 1689 lyser det tre gånger samma söndag (två i Oderljunga och en gång i Perstorps kyrka) till äktenskap mellan komministern och hans tilltänkta, och kort därpå hölls bröllopet hemma i Oderljunga, ty svärföräldrarna voro för ålderstigna att fara bort till en sådan festlighet. Att samtliga tre lysningar avkunnades samma söndag finner sin förklaring, då man erfar, att en präst ej fick ”lysa” för sig själv, utan annan präst måste anskaffas, och då prästbrist var rådande, vållade det stora svårigheter att tre söndagar å rad skaffa nöjaktigt predikobiträde.
Ännu märktes dyningar efter Jöran Horsters strider med sockenborna. Den förut omtalade länsmannen Tue Pihl, som så flitigt trakasserat företrädaren, sökte även sak med Werming. Denne senare anmälde endast till domkapitlet, att länsmannen ej var sakkunnig, då det gällde att bedöma prästernas gärning, ty han gick aldrig i kyrkan, hindrade även sitt husfolk att besöka gudstjänsterna samt icke tillstädeskommit ens då visitation hållits, utan ”sjelv sjette, alla mogna människor, blivit hemma av idel motspänstighet”. Werming var av ett helt annat virke än Horster, varför lugn och ordning så småningom blev daglig sed inom pastoratet. De gamla snapphanefejderna försvinna och stridens vågor, som gått så höga här i nordskånska bygder, att de icke ens lämnat kyrkans område oberört, börja nu lägga sig, i trots av att tolvte Karl nu satt sig vid styret. En enda orolighet inom pastoratet finnes omtalad från Wermings tid. Det är prosten inom kontraktet, Lunnaeus, som berättar om en bonde, Måns Nilsson, vilken vid sin broders vigsel i kyrkan ställt till med ett väldigt spektakel, då enligt svensk sedvänja pellet skulle utspännas över brudparet. Hela bröllopsföljet, såväl som åskådarna instälmde i ropen mot nya seders införande, så att Werming lät borttaga pellet, varefter lugnet återställdes och vigseln fullbordades. År 1707 visiterades pastoratet, troligen av biskopen, och härom finnes antecknat att ”katechismi lära” drevs försvarligt, och att folket läste ”tämligen bra”.
Bengt Werming dog i slutet av år 1714, och efterträdare blev hans styvson, Hans Horster, son av Jöran Horster. Herr Hans prästvigdes 1713, innan han tagit sin teologiska examen inför domkapitlet, vilket skedde året därpå, på det han skulle kunna biträda sin styvfar, som började bli sjuklig. På våren 1715 utnämndes Horster till kyrkoherde i Oderljunga och Perstorp. Sonen var tydligen ej av samma skrot och kort som den stridsvane fadern, utan det ser tvärtom ut, som om han sökte gjuta olja i de sår, som fadern slagit. De gamla snapphaneättlingarna voro emellertid mycket minnesgoda, och många hyste agg och misstro mot allt, ”vad Horster hette”. Detta visade de genom att helt lysa med sin frånvaro vid gudstjänsterna. Prosten Warbergh, som 1711 var nybliven ledare för kontraktet, och vilken är vida bekant för sina spefulla och stickande anmärkningar i visitationsprotokollen har antecknat, att vid visitation i Oderljunga pastorat 1728 ”voro ledamöterna av dessa församlingar efter vanlig samhällighet icke tillstädes, utan saknades till stor del”. Att kyrkoherden gjorde sitt bästa för de församlingsbor, som läto sig undervisas, framgår även av samma protokoll, som konstaterar att alla de, ”som tillstädeskommit, voro ganska kunnige i katechismi lära”.
Kyrkoherde Horster hade även gott anseende bland sina ämbetsbröder. Så togs han i anspråk vid prästmöten o. d., och då prosten Gemzeus i Gråmanstorp av sjukdom var förhindrad att sköta kontraktets löpande ärenden, fick Horster vara tjänsteförrättande prost. Av denna orsak väntade han också, helt naturligt, att bliva utsedd till Gemzii efterträdare. Men detta slog slint. Prästerskapet inom N. Åsbo härad – d. v. s. alla utom Horster och två andra kyrkoherdar – föreslogo nu sammanslagning av ovannämnda härad och Bjäre härad. Häremot inlade Horster och hans två meningsfränder en kraftig protest, vilken dock ingen verkan hade, utan sammanslagnigen skedde, och en präst från Hjärnarps pastorat i Bjäre blev prost. Dock erhöll Horster till tröst prostatitel. Men vad är en titel värd, då den ej har något av denna världens goda i släptåg. Han framförde också en till synes mycket billig begäran att få behålla prostetunnorna åtminstone från sitt eget pastorat, men detta avslogs helt resolut av dem, som makten hade. I lugn och ro fick H. sen sköta sin tjänst, tills han 1751 insomnade för alltid. Icke ens en visitation av den nye prosten störde dessa sista års arbete.
Efterträdaren hette Nils Tyrell. Om honom vet man ej något angående släktförhållande och hemort. Han kallades till pastoratet som fjärde provpredikant vid prästvalet 1751 och Kungl. M:t biföll ”i nåder” denna församlings önskan och Tyrell utnämndes. Han ingick äktenskap med företrädarens dotter, och i äktenskapet föddes två barn, en gosse, som sedermera blev länsman, och en dotter, gift med klockaren Jeppe Schrewelius i Oderljunga. Tyrell var en lärd man och duktig i sina ämbetsåligganden. 1764 utnämndes han till prost inom N. Åsbo kontrakt. Under sina sista år var prosten nödsakad att skaffa sig hjälp genom anställandet av en s. k. klockarpräst eller pastorsadjunkt. Dessa sistnämnda utgjorde prästerskapets proletärer. Deras vanliga årslön var födan jämte 6 riksdaler och 32 shilling. På somliga platser gav man dem dock födan jämte 13 r:dr och 16 sh. i årlig lön. Deras levnadsstandard låg vid svärtgränsen, och det är beklämmande att läsa om, hur många av dem, som ej ville socialt och ekonomiskt gå under, voro hänvisade till att tigga till sitt uppehälle av de bättre situerade sockenborna. Den klockarpräst som Tyrell anställde, hette Johan Jacob Sundius. Det berättas om honom, att han var herrnhutismen mycket varmt tillgiven på grund av sin fromhet och rena vandel vann folkets fulla förtroende och kärlek. Han tilläts därför ej av sina sockenbor att leva så nödtorftigt, som de flesta av hans kolleger levde, utan lönades med gåvor av sina vänner. Dessa pietetiskt betonade präster hade en svår men betydelsefull uppgift i dessa tider, då neologien och rationalismen trängt sig in nästan överallt i predikstolarna och givit predikningarna en torr och ytterst materialistisk intriktning. Prosten Tyrell tycks ej ha tyckt illa om Sundius varma fromhet utan t. o. m. sympatiserat med den. Tyrell dog år 1783.
(forts.).
Tillbaka