Höganäs utveckling
från ett ringa fiskläge till modern industrisamhälle.E N E X P O S É
Höganäs ”naturliga” hamn omkr. 1805.
I en grå forntid, där saga och fantasi stå som enda urkunder, få vi söka upprinnelsen av det samhälle, som nu för bygdens och Skånes materiella liv och utveckling haft så mycket att betyda, men för den som ville skriva Höganäs historia vore ej blott fantasifull håg och tålmodig kärlek för ämnet utan också rika kundskaper, omspännande vitt skilda områden av mänskligt vetande, nödvändigt. Vad som här framlägges åsyftar därför också endast främst att väcka intresse för ett kapitel i hembygdens liv och utveckling.
Till följd av sitt läge intill de bästa fiskeplatserna och god avsättning till en relativt folkrik bygd samt ej minst en skyddad båtplats i bukten nedanför den välkända ”Bondhögen”, drogo sillsniporna sig gärna till Höganäs (på en äldre karta över Skåne skrives namnet Höijen-Näs, därvid troligen åsyftande Bondhögens utskjutande höga udde). Primitiva fiskebodar och små fiskarstugor blevo de första bopålarna inom fiskläget, men smått gick det i alla fall till en början med utvecklingen. Hade inte bönderna förenat sitt ”näringsjobb” med fiske och genom skatteköp blivit självägande, hade det kanske gått ännu sämre med samhällets tillväxt.
Det vill emellertid synas, som om befolkningen i Höijenesleije hade avtagit i antal, då Skåne 1658 förenades med Sverige. Enligt skattelängderna från en tiden hade samhället endast 17 familjehem eller ”rökar”, som det kallades. Invånarantalet ökades emellertid åter och 1729 beräknades befolkningen uppgå till 30 ”bolstad”, vilkea kunde bemanna 14 à 16 sillbåtar. Sedan tycks befolkningen snarare ha minskats än öktats fram till 1801, då den utgjorde 122 personer.
Nästan ända fram till denna tidpunkt hade det lilla fiskeläget, som utgör det nuvarande Höganäs ursprung, i likhet med den övriga delen av Kullen utgjort en mycket litet observerad och beskriven del av vårt landskap. Linné ägnade det ej mer än ett par ord i sin ”Skånska resa” och den beskrivning, som vi i våra dagar finna i en eller annan bok över det område, vilket nu utgör Höganäs municipalsamhälle, är i regel mycket kortfattade och har ungefär följande ordalydelse:
”Höganästrakten såg före stenkolsbrytningens början ej alls ut som i våra dagar. Utmed havsstranden vid det obetydliga fiskläget låg en hög flygsandsvall, och därinnanför fanns utom en och annan skogsdunge endast en kärrartad mark, som under en stor del av året stod under vatten. Den vattensjuka marken vållade många olägenheter, och ett av gruvbolagets första åtgöranden blev därför att torrlägga trakten, som först efter betydliga kostnader fick den bördiga prägel, som nu utmärker den”.
Detta är i korta drag Höganästraktens utseende vid slutet av 1700-talet. Vi skola nu i fortsättningen följa samhällets utveckling och särskilt lägga vikt vid dess geografiska tillväxt, orsakerna för tillväxtriktningen samt folkmändens variationer under den tidrymd, som sett samhällets befolkning stiga till sin nuvarande numerär.
Denna bebyggelsens utbredning över nya områden åskådliggöres å reproducerade karta, på vilken de under olika tidsskeden tillkomna byggnaderna utsatts med olika beteckningar, så att de äldsta fått de mörkaste nyanserna. Så ha de före 1840 uppförda byggnaderna fått en beteckning (d. v. s. områden bebyggda före 1840), de mellan 1840–67 uppförda en annan, 1868–85 en tredje o. s. v. Möjligen kunde ett gränsår uppdragits före 1840, t. ex 1800, men det är svårt, då källorna äro alltför otillförlitliga för en så avlägsen tidpunkt. Kartan i sin helhet utgör ett försök till lösning av Höganäs historiska geografi, ett försök att på ett överskådligt sätt visa höganäsarna deras eget samhälles utveckling under de senaste 125 åren.
Karta utvisande de under olika tidsskeden tillkomna byggnaderna i Höganäs.
Höganäs har ju vuxit upp sedan 1797. Det är inte svårt att finna orsakerna till denna storartade utveckling på en så jämförelsevis kort tid. Man behöver endast nämna stenkolen, och man förstår, varför Höganäs distanserat de kringliggande fisklägena, vilka ju i övrigt – om vi undantaga kolen och möjligen hamnläget – hade samma utvecklingsmöjligheter.
”Den som har för mycket, får mer”, brukar man säga och detta kan tillämpas på Höganäs. Sedan det väl tack vare stenkolsbrytningen börjat tillväxa, gynnades nämligen utvecklingen än vidare av den ställning samhället kom att intaga som centralplats för den kringliggande Kullabygden, en ställning som det ju fortfarande innehar, även om det i viss mån måst underordna sig Helsingborg.
Nyckeln till samhällets nuvarande utseende.
Man kan fråga sig varför samhället fått just sitt nuvarande utseende och utbredning, varför det ligger uppdelat i två eller tre systersamhällen, vilka delvis ej ännu vuxit samman, och det svar man får är åter – stenkolen. Stenkolsfyndigheterna ha nämligen ej blott orsakat Höganäs hastiga tillväxt utan även varit bestämmande för samhällets tillväxtriktning; med andra ord, stenkolens utbredning och den därav orsakade schaktsänkningen ha varit orsaken till att Höganäs fått sin huvudsakliga sträckning i ost-västlig riktning (se kartan). Det naturliga för Höganäs skulle annars ha varit en utbredning längs kusten i nord-sydlig riktning, i likhet med vad vi finna i Helsingborg, Viken, Lerberget och Nyhamn m. fl. platser. Stenkolen tycks emellertid nu ha spelat ut sin roll i detta hänseende, ty den senaste tidens bebyggelse tyder otvivelaktigt på att Höganäs i en icke alltför avlägsen framtid kommer att förete samma långsträckta kustbebyggelse som dessa orter. De områden där byggnadsverksamheten nu är rikast ligga ju norr och söder om samhället, således en tydlig tendens i ovannämnda riktning. Dessa områden äro dock ej utsatta på kartorna, som blott omfatta municipalsamhället.
År 1797, då stenkolsbrytningen vid Höganäs började, bestod Höganäs fiskläge av ett tjugotal hus. Denna Höganäs äldsta del står ej särskilt utmärkt på kartan – ty där äro ju alla områden bebyggda före 1840 utmärkta med samma mörka beteckning. Det gamla fisklägets byggnader lågo emellertid i närheten av det nuvarande Sundstorget, således i de centrala delarna av det mörka området där. De flesta lågo längs havsstranden (vilken då befann sig där den nuvarande Strandgatan går fram) icke långt från byns fiskebrygga, vilken skymtar å bilden över hamnen från 1805. Man kan alltså säga att samhällets äldsta delar nu utgöra de centrala partierna av Höganäs Nedre.
Kring det gamla fiskläget utbredde sig uppodlade områden i norr, under det att partierna öster därom (kring de nuvarande centrala obebyggda delarna av samhället kring järnvägsstationen) voro sanka och ej lämpade sig för annat än betesmark. Norr om fisklägets åkerjord åter vidtog en ”utmark avsatt till skogsplantering”, ett torrt ljungbevuxet område mellan kusten och stora landsvägen åt Kullen (Motsvarande nuvarande fabriksområdet nordväst om Bruksgatan).
Där de första gruvschakten sänktes.
Det var i nordöstra delen av detta område som de första gruvorna sänktes under 1700-talets sista årtionde, och det var här som Gruvbolaget i gruvornas omedelbara närhet lät bygga de första arbetarebostäderna, av vilka de flesta fortfarande finnas kvar, t. ex Gruvgården. Ifrågavarande ljungbevuxna och således ur jordbrukssynpunkt mindervärdiga område togs även i bruk, då under 1800-talets första årtionden fabriksdriften tog sin början i samhället. Platsen hade även ett lämpligt läge mellan gruvorna och hamnen, vlken ju vid denna tidpunkt var enda exportvägen för bolagets alster.
För att bereda bostäder åt den genom fabriksdriftens uppkomst och utveckling utökade arbetsstyrkan uppfördes i omedelbar närhet till fabrikerna nya bostadhus, och dessa kommo att delvis utgöra början till den del av Höganäs, som vi dagligt tal kalla Bruket (Hultabo–Gastagudan).
Gruvdriftens nästa ingrepp i samhällets geografiska utbredning skedde, då Ryds schakt anlades. Då brytningen väl kommit i gång lät nämligen Gruvbolaget i närheten av schaktet uppföra bostäder åt de vid detsamma sysselsatta arbetarna. Huvudparten av de byggnader, som upväxte här på ”Ryd” var väl till en början arbetarbostäder, men efter några år lät bolagen här uppföra alla sina administrationsbyggnader. Placeringen av dessa senare på Ryd var väl förnämligast orsakat av kolbrytningens succesiva förflyttning åt öster-sydost. Vi se alltså, att gruvdriftens flyttning i denna riktning var orsaken till att Höganäs redan då fick sin utbredning inåt landet, en utveckling som senare, trots kolbrytningens vidare förflyttning i denna riktning, ej fullföljts.
Denna nya samhällsdel öster om fiskläget hade utan schakten säkert ej kommit till stånd, då landet här på den tiden, som redan i förbigående anmärkts, var mycket sumpigt och svårt att bebygga. Detta berodde därpå, att den förut omtalade höga strandvallen längs kusten hindrade allt avlogg till havet. Denna vall var vid Höganäs knappast högre och bredare än på andra sträckor av kusten, där inlandet ej var sumpigt eller åtminstone betydligt mindre än vid Höganäs. Skillnaden låg däri, att strandvallen på andra sträckor var genombruten av något vattendrag, vari det innanför liggande landets vatten flöt till havet, medan det i närheten av Höganäs ej fanns någon sådan bäck, och strandvallens sandmassor ej själva voro tillräckligt genomsläppliga. Områdena innanför fiskläget, vilka endast lågo c:a 100–1,000 meter från havet, kunde på så vis ej avbörda sitt vatten dit utan hade endast – då fallet möjliggjorde det – avlopp över Åran och Görslövsån till Skelderviken.
Den första bebyggelsen förenad med stora svårigheter.
Man förstår av detta att den första bebyggelsen på Ryd var förenad med stora svårigheter och att stora mängder fyllning måste ditföras, innan de första primitiva gatorna blevo farbara. Under fuktiga år hände det ej heller sällan, att större områden stodo under vatten. Först sedan gruvkanalen blev färdig och vattnet i denna kunde passera strandvallen, började områdena kring Ryd bliva lämpliga för bebyggelse.
Några årtionden in på 1800-talet bestod således Höganäs av tre från varandra skilda delsamhällen, Fiskläget, Bruket och Ryd (se de mörkaste partierna å kartan). Av dessa tre var Bruksområdet i sin tur ej helt bebyggt utan bestod av två gyltringar, dels husen vid Gruvgården med närliggande schakt, dels byggnaderna vid Hultabo-Gastagudan till Bruket.
I samband med ökad industri och kolbrytning samt därmed växande befolkning tillväxte de tre delarna av samhället var för sig, vilket slutligen resulterade i att Bruket och fiskläget sammanväxte till Höganäs Nedre, vilket ju fortfarande kvarstår skilt från Höganäs Övre eller Ryd. (Vad som innefattas i Höganäs Nedre växlar för övrigt rent personligt, skall man t. ex. föra dit Gruvgården, Tjörrödsområden?).
Att vidare beskriva samhällets tillväxt är onödigt, kartan får här giva behövliga upplysningar om nya områdens bebyggelse under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Som allmän regel kan man säga, att har blott det första huset blivit byggt på ett område, så är steget till bebyggda kvarter ej långt. Så har ju t. ex. Tivolivången på kort tid vuxit upp till en av samhällets mest regelbundet bebyggda ”stadsdelar”. Inte kunde den ungdom, som för ett 30-tal år sedan idkade vintersport på den sanka vångens isar, föreställa sig, att hela området ett par årtionden senare skulle vara bebygtt. I detta fall Höganäsbolaget var jordägaren inverkat särskilt gynnsamt på byggnadsverksamheten.
Som förut omnämnts tillväxer samhället för närvarande nästan uteslutande i periferien, d. v. s. i detta fall utanför municipalsamhällets gräns. Orsaken härtill får förnämligast sökas i tomtpriserna samt i den frihet husägaren har att bygga hur han vill utan någon bindande byggnadsstadga. Den förmånen, att man här ute slipper att betala municipalskatt, är ju ej heller att förakta.
Särskilt söder om municipalsamhället kring Långaröds- och Lerbergsvägen äro ju bebyggelsen för närvarande rik och stadd i ständig tillväxt, det är även ett ganska stort antal personer som bo här. Dessa områdens befolkningssiffra uppgick sålunda i slutet av år 1926 till omkring 300. Byggnadsverksamheten är för övrigt i Höganäs med närmaste omnejd synnerligen livlig jämfört med andra orter. Så överskred den under ett par år t. o. m. Lunds och dock är denna stads befolkning ungefär tre gånger så stor som Höganäs. Nedanstående tabell visar byggnadsverksamheten och därmed samhällstillväxten under åren 1917–1920.
Orsakerna till samhällets snabba tillväxt.
Vi ha nu följt samhällets tillväxt och utveckling från det lilla fiskläget till våra dagars moderna industrisamhälle. Orsaken till denna hastiga uppblomstring ligger ju i näringslivets utveckling och den därmed följande ökningen av inbyggarantalet, som ju i sin tur har med sig ökad bostadsproduktion och samhällets tillväxt. Det är därför på sin plats att även ägna folkmängdens tillväxt några ord, följa dess tillväxt från ett hundratal till de nuvarande 7,000 och således se vad tillgängliga siffror mäla om befolkningens storlek i Höganäs under svunna tider. Dessa siffror ge oss nämligen ej blott en översikt och ett tydligt exempel på ortens hastiga tillväxt och uppblomstring, utan de olika varationerna i befolkningssiffrorna äro också, som vi skola se, en utmärkt måttstock på näringslivets fluktuationer i vårt samhälle under det gångna seklet.
Fisklägets befolkning, vilken som nämnts vid sekelskiftet 1800 uppgick till omkring 120 personer, tillväxte under 1800-talet endast sakta, då ju flertalet inflyttade personer bosatte sig på andra delar av Höganäs område för att få så kort väg som möjligt till arbetsplatserna. Under det att fisklägets befolkning sålunda under 1806–1880 endast ökades med 164 procent, utgör ökningen under samma tid för den övriga delen av det nuvarande Höganäs icke mindre än 351 procent, alltså något mer än det dubbla – och dock funnos 1806 redan över 500 personer på ”Gruvans” område. (I fiskläget innefattas här endast dess egentliga område ej hela det nuvarande Höganäs Nedre, i vilket fall skillnaden ej blivit så stor.)
En del belysande siffror över fisklägets befolkningstillväxt må anföras. Så utgjorde invånarantalet åren 1801–1809 respektive 122, 136, 147, 147, 142, 144, 147 , 141 och 144 personer; som synes en ytterst ringa ökning, vilken knappast kan ha kommit till stånd genom inflyttning av arbetare från gruvorna. Först efter 1826 (med 171 inbyggare) sker ökningen hastigare och 1831 fanns 241 invånare, 1851 325 och 1876 425. Även under denna tid, då ökningen sålunda tilltagit, är antalet inflyttningar till fiskläget ringa; dock förekommer i kyrkoböcker från dessa tider flera anteckningar, att personer överflyttat från Gruvan till fiskläget eller – fast i mindre utsträckning – omvänt.
Att efter 1876 följa befolkningens tillväxt i den del av Höganäs, som en gång utgjorde det gamla fisklägets område, är förenat med stora svårigheter. De meddelade siffrorna från tiden 1800–1876 utvisa en relativt jämn men ej särskilt hastig tillväxt; det är ungefär samma procentuella ökning av invånarsiffran som angränsande fisklägen i Kullen samtidigt kunde uppvisa. Det är dock antagligt att befolkningstillväxten var starkare i fiskläget efter 1876, då dessa och angränsande gamla delar av samhället definitivt utbyggdes i samband med handelns storartade uppsving. Det är dock en egendomlig företeelse, att denna samhällsdel i sin utveckling gått in egen väg och ej fått mottaga samma invastion som resten av det nuvarande Höganäs. Detta kan visserligen i viss mån anses naturligt, då ju området redan 1797 delvis var bebyggt och därför ej kunde lämna plats för ett större antal nya bebyggare, men faktum kvarstår dock, att området bibehöll sin isolerade ställning nära ett århundrade, innan dess centrala läge tillfullo blev beaktat.
På återstoden av Höganäs nuvarande område fanns 1979 endast ett tjugotal invånare, men i och med gruvdriftens början ägde stora inflyttningar rum, så att antalet år 1806 hade sprungit upp till 540, 1811 till 565, 1820 till 800 och 1831 till 1080. Åren 1831–1837 inträffade en minskning av befolkningssiffran beroende på en tillfällig nedgång i stenkolsbrytningen, men ökningen fortgick därefter åter normal fram till 1851, då antalet inbyggare uppgick till 1,370 (fisklägets ej inberäknade).
Efter detta år ökades inbyggarantalet hastigare, orsakat av utvidgningar och omändringar av fabriksanläggningarna, vilka vid denna tid voro mycket räntabla. Den procentuella ökningen avtog dock något mot slutet av 1870-talet. Höganäs bruksförsamling hade sålunda åren 1855, 1860, 1870 och 1880 resp. 1,775, 2,045, 2,305 och 2,433 inbyggare.
Året 1880 eller kanske rättare de första åren på 1880-talet utgjorde en vändpunkt för Höganäs ej minst vad beträffar befolkningsnumerären. Hade invånarantalet vid Gruvan under åren 1830–1880 något mer än fördubblats, så ökades den under åren 1880–1900 med ej mindre än 70 procent, vlket innebär nästan en fördubbling under dessa tjugo år, under det att det förut behövts femtio år för detta.
Orsaken till denna stora befolkningstillväxt är att söka i den storartade utveckling Höganäsverken samtidigt genomgick, en nydanings- och utvecklingsperiod inom bolaget och dess anläggningar, som krävde ökat arbetarantal. Denna hastiga ökning av befolkningen genom inflyttning fortsatte i början på 1900-talet ända fram till krigsårens slut, då åter en avmattning började göra sig gällande. Invånarantalet i bruksförsamlingen, som 1880 var 2,433, var åren 1890, 1900 och 1910 resp. 3,335, 4,230 och 4,510. Sedan dess har som bekant 1918 en församlingsreglering med inkorporeringar ägt rum, så att den nya Höganäs församling 1920 hade 7,076 invånare.
Vi ha nu följt invånarantalets i Höganäs tillväxt från 140 till över 7,000 (därav inom municipalsamhällets gräns blott något över 6,000) och ha sett, huru denna ej hela tiden skett genom jämn ökning. Vissa år ha varit gränsår och kanske betecknat nedgång i inbyggarsiffran, andra åter som t. ex. 1880 bildade övergången till större utvecklingsperioder. Året 1921 tycks däremot tvärtom beteckna en ogynnsam vändning, i det att Höganäs invånarantal efter detta år visat en viss benägenhet till stillestånd. Dock kan man ju ej på de få år som förflutit sedan dess draga några säkra slutsatser för framtiden.
Har Höganäs befolkningssiffra nått sitt maximum?
En återblick såväl på samhällets geografiska tillväxt och utbredning som på de meddelade befolkningssiffrorna och deras fluktuationer visar framför allt, att Höganäsverken hela tiden varit den dominerande faktorn i samhällets utveckling. Detta inser ju var och en även utan befolknings- och tillväxtstatistik; man kommer till det resultatet på vilket verksamhetsområde man än anställer jämförelser inom Höganäs. Det är samma företeelse, som man så ofta finner i de mera utpräglade brukssamhällena i mellersta Sverige, samhället, som med eller mot sin vilja är beroende av det stora bolaget.
Men liksom ett flertal av dessa platser uppe i bruksbygden nu eller kanske redan för något tiotal år redan stannat i tillväxten, så tycks Höganäs invånarantal – kanske blott för tillfället, kanske för en tid framåt, vi hoppas ej för alltid – nu ha nått sitt maximum. Detta förnekas kanske av många av lokalpatriotiska eller andra skäl, men vid närmare eftertanke får man kanske erkänna, att denna möjlighet måste tagas med i räkningen. Kanske är stilleståndet endast en efterkrigsföreteelse, som med tiden går bort av sig själv.
J. M.
Tillbaka