Startsida
Utflyktsmål
Mer information
Kullabygd
Program
Trivselträffar
Kontakt
Copyright © 2007,
Kullens Hembygdsförening
Senast uppdaterad:
30 april 2001
Ur Kullens hembygdsförenings årsskrift
1955, årgång XXVIII:
TUFVE JÖNSSON,
”DEN STARKE MANNEN” I DUVESTUBBE.
Av Birger Månsson.
Det är ej ovanligt att bland den skånska bondeallmogen finna släktsägner, som gå flera hundra år tillbaka i tiden. Dylika sägner knyta sig vanligen till personer, som på ett eller annat sätt utmärkt sig.
Ett exempel härpå äro historierna om Tufve Jönsson i Duvestubbe. Att hans namn fortfarande lever kvar bland allmogen i nordvästra Skåne är på grund av de ovanliga kroppskrafter, denne man var utrustad med.
Tufve var född 1685. Föräldrarna voro åbon Jöns Nilsson och Gundar Olsdotter från Ågård i Ausås socken. Han var den tredje i ordningen av makarnas åtta barn.
Vid 26 års ålder blev han åbo i Duvestubbe genom gifte med änkan Pernilla Knutsdotter, vars man, Bengt Christensson, avlidit året förut. Denna Pernilla lär i sin ungdom ha spelat en viss roll i samband med Karl XI:s jakter i Allerums–skogarna.
Detta äktenskap varade ej länge. Pernilla dog den 16 maj 1712, men redan samma år den 16 november gifte Tufve sig ånyo, denna gång med Karna Nilsdotter från Kullagården i Brunnby socken. Hon var född 1690 och dog 1766. I detta äktenskap föddes nio barn: fem söner och fyra döttrar.
Genom Tufves talrika avkomlingar blev ”Tufve–släkten” Luggude härads största bondesläkt. Den kände konstnären och fornforskaren Nils Mandelgren från Ingelsträde, som själv var sonsons sonson av en bror till Tufve Jönsson, betecknade t.o.m. sin släkt, den s.k. Kulla–släkten, samt de därmed nära sammanhängande Ausås–, Ågård– och Kungshultssläkterna såsom hela Skånes största släkt.
Duvestubbe innehades till ända fram på 1860–talet av Tufve–ättlingar i rakt nedstigande led. Den siste av dem, åbon Bengt Jönsson, född 1827, död 1863, var sonsons sonson till Tufve Jönsson. Han härstammade på ej mindre än tre olika sätt från gamle Tufve, vilket är ett bevis för huru de gamla bondesläkterna gifte sig inom släkten, en ”inavel”, som nog inte i längden blev nyttig.
Bland kända personer, som kunde räkna sina anor från den ryktbare Duvestubbe–mannen, voro riksdagsman Ola Jönsson i Kungshult och konsul Nils Persson i Hälsingborg. Den sistnämnde var född i Lundsgården i Allerum och son till åbon Per Jönsson. Denne Per Jönssons mormors far var Tufve Jönsson.
Det var en orolig tid, Tufve växte upp i. Krig rasade och socknarna blevo hårt beskattade. Den ständiga utskrivningen av krigsfolk gjorde, att jordbruket blev tillbakasatt och många gårdar lågo öde. Kom därtill den elakartade pestepidemi, som På hösten 1710 utbröt i Skåne och enbart i Allerum skördade 281 offer, förstår man, att tiden var hård.
Tufve synes ha klarat sig undan både krig och pest, och genom strävsamhet och idogt arbete blev han med tiden en välbärgad man.
Att få den mäktige och starke Duvestubbe–mannen och hans mora att stå fadder åt sina barn, ansågs därför som en stor ära. Fadderskapet innebar på den tiden både förpliktelser och ansvar, och att Tufve ej undandragit sig detta, därom vittna födelse– och dopböckerna i Kullasocknarna från 1700–talets förra hälft. Många äro de, som för detta uppdrag anlitat honom, vilket våra dagars släktforskare kunna intyga.
Mest berömda bland Tufves många bedrifrer äro hans brottningskamp med ”Pilshulta–herren”, Överstelöjtnant Hasenkampff, samt den s.k. ”vramlingadansen”.
BROTTNINGEN VID PILSHULT.
Överstelöjtnant Georg Didrik Hasenkampff var av gammal livländsk adelssläkt. Såsom en av Karl XII:s karoliner hade han deltagit i dennes strider i Polen och Ryssland. Vid Poltava råkade han i rysk fångenskap, från vilken han dock lyckades fly, och hamnade så småningom åter i svenska armén, åtföljde sedan konungen i fälttåget mot Norge och var med vid Fredrikshald, när denne blev skjuten.
Hasenkampff var beryktad för sin styrka och kunde ej lika att ständigt höra talas om Duvestubbe–bondens bravader. Denne borde kväsas, vilket han, Hasenkampff, skulle bli man för. Han sände därför en utmaning till Tufve med order, att denne skulle möta honom i en brottningskamp på en viss plats i Pilshults skog. Slagsmål med herremän lågo emellertid ej för Tufve, varför han avböjde i det längsta.
Hasenkampff var emellertid envis och bedyrade, att allt skulle gå rättvist tillväga, och när han därtill lovade att Tufve skulle få ektimmer att bygga om sina fallfärdiga hus med, för den händelse han lyckades besegra honom, gav denne med sig och lovade att infinna sig på utsatt tid.
– Som svensk bonde skall jag visa denne utlänning, att han skall ligga efter, förklarade Tufve, när han gick hemifrån.
Tufve fick ett vänligt mottagande; både mat och dryck väntade honom vid framkomsten, men han ville varken äta eller dricka, förrän tvekampen var avgjord.
– Ingen skall kunna säga, att vi var fulla, när vi rök ihop, sade han. Detta gillades också av Hasenkampff och de utsedda vittnena.
Så drabbade de samman, dessa två jättar. De voro ungefär jämställda, vad längden beträffade, men Hasenkampff var genom maklighet och vällevnad betydligt tjockare och tyngre än sin motståndare.
Det stod genast klart för de talrika åskådarna, vem som skulle bli segrare, och det dröjde ej heller länge, förrän Hasenkampff slagits till marken. När detta upprepats tre gånger, förklarades kampen avslutad och Tufve som segrare.
– Ektimret har du! utbrast överstelöjtnanten, i det han tog Tufve i hand.
– Det var lätt förtjänt, tyckte denne.
– Ja, men ärligt! Du var starkare, än jag trodde, och är den förste, som fällt mig till marken, svarade Hasenkampff ridderligt.
De gamla längorna på Dufvestubbe, som voro byggda av ovanligt grovt ektimmer, brunno ner vid en eldsvåda i mitten på 1880–talet.
– Nu är det slut med Tufves ”Pilhulta–timmer”, sade de gamle, när de sågo de förkolnade resterna av den gamla korsvirkesgården.
OM ”VRAMLINGADANSEN PÅ ÖSTERGÅRD” FÖRTÄLJES:
I gamla tider behandlade godsägarna på de flesta gårdar sina underlydande, som om de voro livegna. De ägde laglig rätt att handgripligen bestraffa dem; dock hade kronan att bestämma, när det gällde livssak. På Karl XI:s tid förbättrades förhållandet något, och konungen lät hårt bestraffa sådana herremän, som bevisligen med orätt misshandlat sitt folk. Han var ju som bekant också ej särskilt älskad av den svenska adeln.
När så dessa förtryckta dagsverkskarlar och ”hoabönder”, som på hemgården smögo som strykrädda hundar under ständigt hot av godsherrens pådrivare, kommo ut i bygderna, togo de skadan igen. De hade ofta att utföra körslor, s.k. ”äckor”, för herrgården och voro då merendels ganska mansstarka.
Särskilt illa beryktat härvidlag var folket från Vrams Gunnarstorp, de s.k. vramlingarna. De drogo sig inte för att våldgästa i gårdarna och togo vid sådana tillfällen utan vidare vad de kunde komma över ifråga om mat och dryckesvaror.
Duvestubbe aktade de sig visligen för att besöka i sådana ärenden. Däremot fick en nabogård, Östergård, en vacker dag påhälsning av det värda sällskapet. Detta trängde sig med våld in och befallde moran, som för tillfället var ensam hemma, att skaffa fram vad som fanns av mat och dryck.
En pojke på gården hade emellertid förstått, vad det var för främmande, hans matmor fått in i stugan. Men han visste också, var hjälp fanns att få. Därför dröjde det heller inte länge, förrän stugdörren öppnades och in trädde Tufve i sällskap med sin störste och starkaste dräng.
De fulla bönderna hejade till, när de sågo, vem det var, men ett par av de modigaste morskade upp sig och gingo emot honom, undrande, vad han ville dem; de hade ju ej något otalt med honom.
– Nej, sade Tufve, men ni ska' låta folk vara i fred och ej fara fram som bärsärkar, varpå han tog en i var hand och slängde ut i förstugan till drängen, som ej var sen att vidareförpassa dem ut på gården. Snart var också stugan rensad från de objudna gästerna.
Men när en stund gått och dessa hunnit nyktra till, rann sinnet på dem över den omilda hehandling, de undfått; smäleken av att ha blivit utkastade av en enda man gjorde väl sitt till.
Nu skulle Tufve ha stryk, varför de beväpnade sig med störar och andra tillhyggen. Då Tufve och drängen utkommit ur stugan, gingo de till attack mot dessa. Men då blev Tufve allvarligt arg; han fattade den närmast stående ”bultavagnen” i tistelstången och svängde den som en leksaksvagn bland de förskräckta vramlingarna, som flydde åt alla håll. Mot en man med sådan styrka var motstånd lönlöst, det förstodo inkräktarna.
Tufve och drängen hade emellertid, innan de gingo in i stugan, skurit av draglinorna på vramlingarnas seldon, varför det blev ett väldigt skrikande och svärjande, innan de omsider kommo i väg. Efter den betan fingo gårdarna i grannskapet av Duvestubbe vara i fred för dylika gäster.
Någon tid efter denna händelse hade Tufve ett ärende till kronans befallningsman, som bodde i Vrams Gunnarstorp. Ditkommen frågade han en flock karlar, som stodo utanför ladugården och samtalade, var denne kunde råkas. En av männen, som varit med i Östergård, kände igen Tufve och tyckte, att här var ett lämpligt tiflfälle att ge denne ”betalt för gammal ost”.
Han erbjöd sig därför att visa honom vägen, om han blott först ville vara dem behjälplig att fasttaga och binda en gammal orne (fargalt), som skulle slaktas. Godmodig och hjälpsam, som Tufve var, lovade han detta, och intet ont anande gick han före in i ladugården.
Med ett skratt slogo karlarna igen dörren, och Tufve begrep nu, vad det var fråga om. När ornen med ett vilt rytande rusade emot honom, grep han tag i och fällde med lätthet denna till marken, varefter han fattade honom i strupen och satte ena knät i bringan på besten, så att det knakade i revbenen.
– Viljen I ha honom levande, fån I skynda Er; håller jag honom längre, blir han kall, ropade Tufve till de förskräckta karlarna, som andlöst lyssnat utanför. Och dessa kunde intet annat än snopna och skamsna tacka för den hjälp, de fått.
LÄNGRE ÄN STARKE TUFVE.
I slaget vid Hälsingborg 1710 deltog ej några skånska regementen. Skåne hade ej varit svensk provins så värst länge och det är helt naturligt, att sympatierna voro lika mycket för Danmark som för Sverige, något som Magnus Stenbock säkerligen kände till.
Vid röjning av slagfältet uppbådades däremot traktens allmoge, och här var också Tufve med. Han var då 25 år gammal och väckte allmänt uppseende genom sin storlek och styrka.
En gång påpekade hans kamrater, att en av de stupade var större och längre än han själv. Tufve reste då den fallne upp, och det visade sig verkligen, att han var något längre. Förargad häröver och i ungdomligt övermod slängde han honom vårdslöst ned i den gemensamma graven.
Ett underligt ljud hördes, och Tufve blev ”haj” över sin obetänksamma handling. Den långe karlen, som man förmodat var död, var i verkligheten endast svårt sårad, och efter lämplig behandling av fältskärn repade han sig och blev fullt återställd.
Tutve, som djupt ångrade sin överilning, tog honom sedermera i sin tjänst. Enligt traditionen var det också denne man, som var Tufve behjälplig, när han tuktade vramlingarna i Östergård.
ANDRA KRAFTPROV.
Sägnerna om Tufve äro många. Han vred nacken av ilskna tjurar, lyfte med lätthmet bördor, som sju à åtta man gått bet på m.m. Folkfantasien har helt naturligt förvanskat en del av bragderna under mer än 200 år, som förflutit sedan han slutade sina dagar, men sägnerna om hans bragder ha alltid tillhört våra förfäders käraste samtalsämnen under de långa vinterkvällarna. Därför bör vi nutidsmänniskor även i vår egen jäktade tid låta minnet av Tufve i Duvestubbe och hans bragder leva kvar.
SLUTET.
Tufve slutade sina dagar 1747. Om hans sista tid berättar sägnen följande.
Tufve var road av jakt och strövade ofta omkring i skogarna med bössan. En dag kom han hem från en dylik tur och var mycket trött. Han satte sig i kakelugnsbänken och sade ej ett ord på en lång stund. Då han hade varit frisk och rask, när han gick ut, förstodo de hemmavarande, att han ”råkat ut för något” i skogen.
Den tid, han levde efter detta, var han ständigt tung till sinnes och talade ej mycket. Troligen har han drabbats av hjärnblödning, som den tidens människor ej visste någonting om.
TUFVE OCH SISSA.
Sentida ägare av Duvestubbe ha pietetsfullt låtit inreda en gammal korsvirkesstuga till minne av Tuvfe. Ett helt litet bygdemuseum med många gamla, fina saker – dock ej några personliga minnen – har man här åstadkommit. Två träskulpturer, föreställande Tufve och hans hustru, väcka uppmärksamhet, särskilt hos det yngre släktet. Inga personliga minnen lära väl nu finnas av Tufve.
Stugan ligger vid den s.k. ”tattrahålan” utmed landsvägen mitt för Duvestubbe gård. Sommartid besökes den av många förbifarande, men de flesta få nöja sig med en titt i fönstren, då det ej går att hålla öppet utan ständig tillsyn. Människor äro ju sådana, och Tufve skulle väl i så fall snart ha blivit en fattig man. De verkligt intresserade kunna hänvända sig till ägaren och få då gärna bese stugan.