1939, årgång XII:
Vallvisa från Kullen*)
Upptecknad av Elsie–Marie Edson–Gustafsson
Om morgonen till skogs jag går
med min fårajord i vall.
Hur underligt då lilla hjärtat slår,
fast morgonen är kall.
Säg mig då,
kan det väl så
av kylan slå?
Ack nej, ack nej, ack nej.
Ej kan det så av kylan slå.
Men om på avstånd jag en varg får se,
mina lamm församlar jag.
De späda jag genast ett skydd vill ge,
fast jag är rädd och svag.
Säg mig då,
kan det väl så
av fruktan slå?
Ack nej, ack nej, ack nej.
Ej kan det så av fruktan slå.
Men kommer grannens vackra Jeppa då
mig till mötes ner vid grind,
hur underligt känns lilla hjärtat slå,
och jag blir het om kind.
Säg mig då,
kan det väl så
av kärlek slå?
Ack ja, ack ja, ack ja.
Visst kan det så av kärlek slå.
*) Ännu så sent som på 1860–talet förekom vargen i Skåne, åtminstone inom Kristianstads län. Om nu visan verkligen förskriver sig från Kullen, kan den alltså inte ha tillkommit senare än omkring 1860, men väl långt tidigare. Visan har kommit från Väsby till Viken, enl. uppgift. I Kullabygd X, sid. 32, finnes antecknat: «Det var en gång då ett stort område (c:a 17,000 tid av Vikens, Väsby och Brunnby m.fl. socknar) låg för fäfot. Detta område kallades «Kulla fälad» och ägdes gemensamt av orters lantmän, vilka här släppte ut sin boskap på bete.»
Red:s anmärkning.
Tillbaka