1935, årgång VIII:


Skogen i Kullabygden

Av Erik A. Eriksson

II. Något om skogen och människorna under forna tider

Om de människor, som efter istidens slut och inträdd klimatförbättring landstego på Kullahalvöns stränder, veta vi mycket litet; likaså om utseendet av det land, som de ämnade taga i sin besittning. Så mycket kan man dock med säkerhet antaga, att väldiga sammanhängande skogar klädde landskapet, endast lämnande plats för någon enstaka insjö eller uppskjutande bergsparti. Säkerligen var skogen mycket rik på vilt, och även sådana arter som uroxar, bisonter, vildsvin m.fl., som numera försvunnit från vår fauna, torde hava förekommit allmänt här. Med stor sannolikhet voro de invandrande folkstammarna jägar– och fiskarfolk, som i de viltrika skogarna och fiskrika vattnen genom jakt och fiske ämnade söka sig sin utkomst. Som alla redskap under denna tid tillverkades av sten, har tidsperioden blivit kallad ”stenåldern”. Åt det äldre stenåldersfolket – folket som levde under tidigare delen av stenåldern – gav skogen så gott som allt vad det behövde för dess uppehälle; den var visthusboden med sitt villebråd och sina frukter och bär, den gav ved till lägerbålet i skogsgläntan eller i stengrottan, den gav material till vad som behövdes för tillverkandet av tidens enkla husgeråd, jakt– och fiskredskap samt skänkte skydd i kalla vintertider mot bistra nordanvindar. Under sådana förhållanden kan man förstå, att det äldre stenåldersfolket – medvetet eller omedvetet – i skogen såg en vän och ett skydd och kände sig vänligt stämd mot densamma.
Så svinna seklerna hän, kullabygdens stenåldersmänniskor hava så småningom omformat sina levnadsförhållanden, och utvecklingen har börjat göra framsteg. Sålunda hade vid den yngre stenålderns början, omkring år 4000 före vår tidräknings början, många av bebyggarna börjat att ägna sig åt boskapsskötsel och primitivt jordbruk. Visserligen var skogen även under detta tidsskede av stor betydelse genom det material till byggnader, redskap och bränsle, den lämnade, och många voro nog också de, som även nu i huvudsak närde sig av vad skogen erbjöd av villebråd och frukter, men sin betydelse att vara den egentliga visthusboden förlorade den dock. Hade man under den äldre stenålderstiden sett på skogen med blida ögon, blev detta nu motsatsen, åtminstone vad den jordbruks– och boskapsskötande befolkningen beträffar. Vid uppodling av jorden stod skogen hindrande i vägen, skänkande svett och möda åt nyodlaren, då han med eld och hacka ville röja den ur vägen. Bakom träd och skogssnår lurade rovdjuren, varande en ständig skräck och fara för de betande boskapshjordarna, och tvingande deras ägare att ständigt vara på vakt om sin egendom. Icke heller för dem av sitt eget släkte, som fortfarande skaffade sig sin utkomst på jaktstigen, kunde nyodlarna känna sig säkra, ty med nyodlingens fortskridande minskades skogens omfattning på de bättre markerna, där villebrådet haft sina bästa betesplatser och följaktligen de mest givande jaktmarkerna varit belägna, och detta gjorde, att jägarbefolkningen kände sig kränkt i sina rättigheter att fritt få härska över jaktmarkerna. Hat och öppen fiendskap kom därför säkerligen ofta till utbrott mellan de olika näringsutövarna. Om det yngre jordbrukande och boskapsskötande stenåldersfolket kan man därför säga, att det förde en enda lång kamp mot skogen, på grund av de svårigheter den erbjöd det vid utövandet av dess odlargärning, och med detta tidsskede gjordes början till brytande av skogens välde över jorden.
Under bronsåldern – omkring år 2000–500 f. Kr. – så kallad emedan redskapen av sten då så småningom ersattes med sådana av brons, blev rödjning och svedning av skog och skogsmark alltmera omfattande. Bostäderna byggdes större och mera noggrant än förut, varför mycket virke åtgick härför. Vid kullabygdens kuster byggdes säkerligen under denna tid ett stort antal båtar, av vilka en del kunna antagas ha varit av ganska betydande storlek. Allt detta i förening gör, att man har skäl att förmoda, att skogen här under denna tid blivit föremål för ganska hård beskattning.
Med järnåldersperioden – år 500 f. Kr. till 1050 e. Kr. – då järnet vunnit insteg som material till redskap m.m., ökades, på grund av den alltmer fortgående utvecklingen, förbrukningen av skogsalster ytterligare. Större fordringar ställdes på bostäderna, och särskilda byggnader uppfördes att tjäna olika ändamål. Sålunda finna vi nu gårdar bestående av flera hus, såsom boningshus, visthus, fähus, lador och logor, av vilka åtminstone boningshuset i regel var uppfört av timmer. Egentliga eldstäder funnos icke, utan uppgjordes stockvedsbrasorna på lergolvet eller en på detta lagd stenhärd. Skeppsbyggeriet krävde även under denna tid mycket virke, och särskilt torde de under denna tid byggda krigs– och vikingaflottorna med sitt stora antal krigs– eller drakskepp hava bidragit härtill. Även båthus, vari fartygen under vintern uppdrogos och förvarades, torde under denna tid hava uppförts. Bland redskap, som troligen under denna tid kommo till användning i kullabygden, må särskilt nämnas vagnen och släden. Många husgerådssaker, såsom laggkärl, skålar, tråg, tallrikar och skedar m.fl., tillverkades av trä. Detta var även fallet med förekommande redskap och vapen, som dock ofta hade beslag av metall. Att olika träslag kommo till användning vid förfärdigandet av alster för olika ändamål under senare delen av järnåldern, kan man, med ledning av fynd från denna tid, med ganska stor säkerhet konstatera. Man hade alltså vid denna tidpunkt kännedom om de olika trädslagens tekniska egenskaper. Av de olika trädslagen synes eken hava kommit mest till användning, vilket väl får tillskrivas detta trädslags stora motståndskraft mot röta och förmultning. Ask, tall och avenbok kommo också ofta till användning, och av ett flertal trädslags bast, bark och rötter tillverkade man flätverk och rep, och björkens näver har säkerligen haft stor användning.
Trots den stora nytta man sålunda i många avseenden hade av skogen, tycks det, som om någon omtanke och vård eller skydd av densamma icke på något sätt gjort sig gällande under denna tid. En viss respekt och vördnad hyste man dock för skogen, beroende på den dåtida uppfattningen, att mäktiga andeväsen hade sitt tillhåll och hemvist i skogens skrymslen. Dessa andeväsen sökte man blidka och stå på god fot med genom offer, vilka vanligen bringades dem i särskilda offerlundar.
Vad som eventuellt fanns kvar av skog i vår bygd vid järnålderns slut, blev nog så gott som undantagslöst föremål för skövling under medeltiden (1060–1521). De vilda gränsfejder, som under denna och senare delen av föregående tidsskede förekommo mellan Sverige och Danmark, och där elden utgjorde ett av de viktigaste krigföringsmedlen, blevo, jämte ett planlöst skövlande av kvarstående skog, huvudorsakerna till att kullabygden från denna tid varit mycket skogfattig, om icke rent av skoglös, ända till senare tid. Några skogar av betydenhet hade naturligtvis, även om ovannämnda orsaker till skogens utrotande icke förefunnits, icke kunnat tänkas förekommit här under nyare tid, enär jorden här är av godartad beskaffenhet, väl lämpad för odling, men antagligen hade en del kargare marker, i större omfattning än nu är fallet, varit skogbärande.


Tillbaka