1938, årgång XI:
Den gamla sjömanskyrkogården
Av Elsie Marie Edson–Gustafsson
Författaren och konstnären Ludvig Nordström, det väldiga Norrlands store talesman, gjorde för några år sedan en resa längs skånsk västkust. Han upptäckte bl.a. Viken och Borstahusen, varom både hans penna och ritstift givit vittnesbörd. Betagen och djupt gripen står han en dag på Vikens gamla kyrkogård, som han kallar ”Den gamla sjömanskyrkogården”, och som i författarens tycke var den mest gripande kyrkogård, han sett. En förtjusande teckning illustrerar skildringen. De nakna träden sträcka sina grenar likt hägnande armar, som ville de skydda de sovande för havets kalla andedräkt. Hur mycket mera skulle ej Ludvig Nordström stått betagen här på vår åldriga begravningsplats, om han vetat litet om de sovandes levnadsöden!
Mästerlotsen Paul Thorvald Jönsson, som var vän till allt gammalt, har med pietetsfulla händer renoverat åtskilliga gravstenar, där man i min barndom ej kunde läsa ut, vem som vilade därunder. Bland andra har även Sven Äpplers gravsten av honom iordningställts. Är det en händelse, att här nere på den lägre avdelningen av kyrkogården vila tre av mig högt värderade män, vilka under levnaden hade sins emellan helt olika yrken, men som hade ett gemensamt – humorns och livsglädjens oskattbara gåva? De voro urmakare Gotthard Nilsson, min barndoms älskade ”farbror Kucku”, den store barnavännen, som var tusenkonstnär i att förfärdiga leksaker och bärnstenshjärtan åt sina otaliga vänners småttingar. Han var en ovanlig man, hela Vikens och halva Stockholms, d.v.s. badgästernas, hjälpsamme vän, som skaffade bostad åt hundratals badgästfamiljer utan ett öres ersättning. Alltid glad och god var han in i det sista, trots sin svåra sjukdom. Sedan vår lille urmakare gick bort, har Viken mistat mycket av sin forna, glada stämning.
Den andre med humorns gåva, som jag ett ögonblick vill minnas, var min egen lille, glade morfar, Hans Gylfert Kullenberg. Hur lekte han ej med oss barn! Hur full av humor var han ej! Det sägs, att en gång höll han på att skrämma livet av farmor och farfar där hemma till Pontus Ols. Farmor låste alltid så väl om kvällarna och stängde alla ”luckor” väl på gården. En kväll i skymningen blevo alla helt kusliga till mods. En liten mörk man kommer så mystiskt in på gården och spelar på positiv. Ja, det kom ju förståss ej toner – positivspelaren in spe var kapten Kullenberg, som på gamla dagar var auktionsförrättare och vid detta tillfälle ropat in en kommod åt farfars. Vad kunde förmå morfar att agera positivspelare hos min store, stränge farfar Pontus om inte faddergåvan humor!
Den tredje av de små, mörka männen var Sven Äppler, som jag tyvärr ej sett, men mycket hört omtalas. Han var även barnens vän, och såg han en rar liten flickstumpa, så kallade han henne gärna med tre ofta använda smeknamn, framstötta på Svens säregna läspande sätt att tala. ”Krössenanöste, Sockerhöna, Kyssebärsnos” voro de ljuva benämningarna på de små vibotöserna.
Ja, nu har jag visst avvikit från ämnet, som ju skulle handla om en gammal sjömanskyrkogård, och har endast skrivit om e n sjöman, som vilar här. Ack, hur många gamla kaptener och skeppare och unga sjömanspojkar sova inte här sin sista sömn. Här vilar kapten Hårdberg, vars hustru, som det står på gravstenen, var arbetsam och flitig under levnaden. Frimodig och oförfärad i döden. Här sova Lindbergare, Banckar och Vibergare och många, många fler. De sova nära det stora havet, som både gav och tog, men som de likväl höllo så kärt.
Jag vill vandra till en åldrig
liten kyrkogård vid Sundet,
och den järngrind, som jag öppnar, gnisslar skyggt.
Saltstänkt mur från havet skiljer
– en bit jord ett stycke strand –
men vid vågors vaggsång sjömän sova tryggt.
Tyst – här sova våra gamla
vikenskeppare i hägnet
utav träd, vars armar sträcka sig till skydd!
Tyst – här sova snart förgätna,
nästan sägnomspunna minnen
från det gamla Vikens tid, som nu är flydd!
Tillbaka