1993, årgång LXVI:


För femtio år sedan vaktade vi ”De gröna”

Av Gösta Wikell

Minnena tränger sig på så här ett halvsekel efteråt. Mötena med ”de gröna” tyska permittentsoldaterna, nattlarmen vid Öresund, den långa militärutbildningen med utmattningsprov som kulmen, det militära fält– och tältlivet runt om i Skåne – och så osäkerheten om hur det skulle gå…
För femtio år sedan rasade andra världskriget för fullt. Sverige låg omgivet av den segerrika tyska krigsmakten praktiskt taget runt sina gränser. Den svenska samlingsregeringen förde en politik som gick ut på att om möjligt hålla landet utanför kriget – även om det måste ske till priset av en del eftergifter för tyskarna.
För oss på den västra sidan av Skåne hade kriget kommit påtagligt närmare efter ockupationen av Danmark. Den 9 april 1940 började man under stor tillslutning gräva skyttegravar på Hamnplanen i Höganäs och beredskapsförband anlände från I 16 i Halland. Ett par närgångna tyska jaktplan besköts från svensk sida.
Senare skulle vi nordvästskåningar i uniform ta över vakthållningen vid Sundets stränder.
Vi som mönstrat 1940, och ryckte in för första tjänstgöring vid I 6 i Kristianstad, märkte förstås allvaret i militärtjänsten redan från inryckningsdagen den 17 april 1941. Vi hade kallats in för ett års tjänstgöring, men när 3/4 av denna tid gått började det glunkas om ett halvårs påbackning. Vi vägrade först att tro det, men det blev verklighet. Vi var den första årsklassen som fick göra ett och ett halvt års sammanhängande tjänst vi brukade tala om ”årsklassen som Gud glömde”.
Vid mönstringen blev jag själv, och fler med mig, placerad som vapenför i grupp 2, uttagen till ersättningsreserven. Men en senare generalorder placerade oss tveklöst i linjetjänst infanteriet. Moder Svea behövde vapenfört folk.

Utmattning
Rekryt– och soldatutbildningen på I 6 blev en hård skola i krigets skugga. Vi blev välutbildade och härdade och förenades av ett mycket gott kamratskap. I militärtjänst fick vi uppleva en av de kallaste snövintrarna på 40–talet och fick riktig vinterutbildning med skidor. Flera gånger sattes vi militärer också in för att hjälpa fram insnöade tåg och öppna snöfyllda landsvägar för trafiken.
Vår årsklass fick hösten 1941 vara med om den senare omskrivna utmattningsövningen på I 6 då man under vetenskapliga former prövade vår fysiska och psykiska uthållighet, dels med och dels utan stimulerande piller.
Vi fick hålla igång i fyra dagar och tre nätter praktiskt taget utan sömn och med lite mat. Varje natt marscherade vi tre mil med full packning och på dagarna hade vi fältmässiga övningar. Det blev allt hårdare efter varje dygn.
Provet startade en måndag då vi fick genomföra vissa militära övningsgrenar såsom att skjuta och springa samt utföra skriftliga prov i regementets matsal. Dessa prov upprepades när vi kommit tillbaka på fjärde dagen. Tröttheten och bristen på sömn medförde att en del av oss nattetid upplevde hallucinationer i form av syner. Plötsligt tyckte man sig se ett upplyst slott eller liknande vid sidan om vägen långt fram, men vid framkomsten var det bara mörka skogen. Benen gick som av sig själv och vid rasterna sjönk man bara ner där man befann sig. Efter tio minuter blev det handgriplig väckning, och så fortsatt marsch!
När vi tredje natten marscherade mot kasernen möttes vi av regementets musikkår och det blev en extra uppryckning i leden av trötta krigare. En del av oss fick stimulerande tabletter under övningen, andra fick blindtabletter och en del fick inga alls. Verkningarna var olika, men faktiskt blev även de som fick falska tabletter piggare. Båda kategorierna sprang bättre och blev på bättre humör. Men det fanns även de som somnade direkt vid skriftproven i matsalen.
Efteråt har det visat sig att det var knark, amfetamin i form av preparaten bensedrin och pervitin, som ingick i tabletterna. Dessa medel var emellertid på 40–talet inte klassade som knark. Försöket var lyckat för militärledningen de värnpliktiga höll ut längre genom denna drogning. Efter provet ingick drogen i försvarets läkemedelsförråd.
En av dem som stod bakom denna stora undersökning var dåvarande bataljonsläkaren, sedermera professorn, Nils Alwall, Lund, känd som uppfinnare av den konstgjorda njuren.



Under långa perioder av vår militärtjänst låg vi förlagda i tält. Här en tältförläggning i Övad söder om Klippan.


Runt i Skåne
Sammanlagt fullgjorde pojkarna i vår årsklass militärtjänst i nära två år under krigsåren 1941–45. Därtill kom sedan två repetitionsövningar 1951 och 1955 på vardera en månad.
Under vår militärtjänst var vi förlagda till en rad olika platser runt om i Skåne. Det var Knäbäck vid Hanöbukten, Östra Sönnarslöv, Övad vid Klippan, Sjöholmen vid Ringsjön, Helsingborg, Ljungbyhed, Höganäs, Sandskogen i Ystad m.fl. Från Söderslätt och Rommelåsen minns man namn som Ugglarp och Björnstorp, Veberöd, Genarp, Dalby, Everlöv etc.
Vi sköt skarpt vid Högalteknall på Hallandsåsen, hade manöver i skogarna vid Vånga och Ryssberget nära Blekingegränsen och vi hade vinterövningar i Brösarp i halvmeterdjup snö och 20 graders kyla. Då, som så ofta annars, låg vi i tält, och när vi fick morgonmålet i våra kokkärl hann kaffet bli iskallt och smöret och brödet stenhårt innan vi kom till tältet. Tältdukens insida längst ute var rimfrostig trots att tältkaminen eldades röd.
Våren 1942 kom vårt kompani och övriga i bataljonen, organiserade i ett kustförsvarsförband, efter en dryg cykelmarsch tvärs över Skåne, till Helsingborg. Vi tog över lokalförsvaret och bevakningen och inte minst övervakningen av den tyska permittenttrafiken till Norge via Helsingborg.
Själv tillhörde jag, liksom flertalet av mina gamla värnpliktskamrater från Höganäs och Nordvästra Skåne, nu 9:e kompaniet. Efter ett års sammanhängande militärtjänst var vi inte längre några duvungar. Rekryt– och soldatutbildningen på I 6 och anda platser hade gjort oss till ganska så tuffa krigare med en utmärkt kondition.



Väl påbyltade krigare vintertid. I Brösarp var det 20 grader kallt och halvmeterdjup snö.


På Oljekajen
I Helsingborg, där vårt kompani förlades till det gamla sockerbruket, kastades vi omgående in i allvaret. Det allvar som sade att vi bara några kilometer bort, på andra sidan Öresund, hade den tyska krigsmakten som ockuperat Danmark. Vi skulle snart nästan bokstavligen talat stå öga mot öga med de tyska soldaterna som reste som permittenter på den svenska järnvägen.
Vår tjänst i Helsingborg gällde i hög grad bevakning och dess emellan övningar. En viktig del som vi genast engagerades i avsåg vakttjänst på Oljekajen i anslutning till hamninloppen i Helsingborg. Vi skulle bevaka kajområdet med uppsikt över Sundet och hamnen. En stor del av hamninloppet var minerat och minörer från Kustartilleriet var ansvariga för och kontrollerade denna minering från sin delvis underjordiska bunker på Oljekajen.
Vi infanterister stod för vakttjänsten på kajen och tjänstgjorde en grupp i taget under ett dygn och förlades då i en jordbunker delvis nedgrävd i marken och spartanskt utrustad med britsar och något bord. Två poster gick samtidigt och båda avlöstes efter tvåtimmarspass, och de skulle vaksamt patrullera hela kajområdet och ha uppsikt ut mot Sundet.
Vi skulle också övervaka det minerade hamninloppet och se till att ingen civilist förirrade sig inpå vattenområdet. Vid ovanlig aktivitet ute på Sundet, särskilt nattetid, skulle vi via vårt närmsta befäl slå larm. Vaktgruppens beväpning var förutom gevär även k–pist och kulsprutegevär (kg) samt handgranater med skaft som vi stack ner innanför ammunitionsgördeln, två handgranater vid varje sida.
Hela vaktdygnet låg vi med uniform och marschkängor på, ty beredskapen var hög. När avgående vaktpost skulle avlösas gick han nattetid ner i jordbunkern och väckte den kamrat som stod i tur, och denne beväpnade sig och övertog de fyra handgranaterna. Dessa handgranater hade nederst på skaftet ett skruvlock. Vid användning skruvades locket av, ett snöre med en porslinskula frigjordes, man intog färdigställning med granaten i ena handen, drog häftigt i snöret med den andra och kastade mot målet innan granaten efter fyra sekunder briserade.
Konstigt att det inte hände någon olycka så respektlöst som vi handskades med dessa farliga vapen. Jag minns ett tillbud en gång beroende på att skruvlocket på en handgranat blivit uppslitet genom otaliga upp– och neddragningar innanför ammunitionsgördeln. När den avgående posten drog upp den ena granaten dinglade snöret med porslinskulan utanför och var nära att hakas upp i en uniformsknapp. Som väl var upptäcktes och förhindrades detta – annars hade vår jordkula med inneliggande vaktstyrka flugit i luften efter några sekunder!



På vakttjänst mot tyskarna på Oljekajen i Helsingborg. Artikelförfattaren Gösta Wikell till vänster.


Med skarpa skott
Redan första kvällen vi kom till Helsingborg informerades vi om vakttjänsten på Oljekajen och en första grupp gick på vakten där. Lokalförsvarets chef i Helsingborg, en major, gjorde omgående en första inspektion samma kväll. Det var en bister herre, och han hade åtskilligt att kritisera. Det militära allvaret blev snabbt vårt rättesnöre!
Ett annat intermezzo var när vi en gång upptäckte att en civil man i en roddbåt på dagtid hade kommit in på minerat vattenområde och kajkade omkring där. Vi tillkallade vår vaktchef och sökte göra mannen i båten uppmärksam på att han inte fick vara där. Till sist grep vaktchefen tag i en k–pist och sköt av en salva på betryggande höjd över båten. Då begrep mannen, lade sig ner i båten och viftade med en åra samt försvann snabbt från minerat område.
I bevakningen från Oljekajen ingick också en kulsprutepostering – kanske var det fler – med fast eld riktad med en kulbana som passerade hamninloppet där färjorna gick.
Vid ett tillfälle avlossades av misstag ett eller två skott från kulsprutan, och det strax efter att en färja med tyska permittenter passerat. Det var naturligtvis en allvarlig incident, och enligt uppgift inleddes en undersökning. Men sedan blev hela händelsen mörklagd. Det hade givetvis inte varit hälsosamt om en tysk hade träffats av svensk eldgivning – även om det varit ett beklagligt missöde!



Under beredskapen i Helsingborg var vårt kompani förlagt till gamla Sockerbruket. Här är det kö för utspisning.


Vakttjänsten på Oljekajen och Sockerbruket sommaren 1942 förde med sig åtskillig dramatik. Under krigsåren förekom ofta överflygningar och ett och annat krigförande plan sköts ner även av svenskt luftförsvar. Ofta övningslarmades vi nattetid, ibland upp till tre gånger per natt. Då skulle hela kompaniet snabbt ställa upp marschklart, handgranater apteras osv. Sedan kom beskedet: Bara övningslarm – återgå till förläggningen. Inga populära övningar precis!
Men det kom också allvarliga larm då man misstänkte att tyskarna var på väg. Högt uppe i en lokal på det gamla bruket fanns en observationsplats med utrustning som gav möjlighet till närgången granskning av denna del av Öresund och den danska sidan.

Tyska permittenter
Den tyska permittenttrafiken genom Sverige, bl.a. via Öresund och Helsingborg, pågick åren 1940–43 sedan svenska regeringen efter hårda påtryckningar tvingats träffa avtal om denna trafik den 8 juli 1940. Transiteringen avsåg endast tysk trupp (och någon civil personal) på permissionsresor, och tågen fick inte utnyttjas för att förstärka eller ändra de tyska styrkornas sammansättning i Norge. Vissa materialtransporter i plomberade vagnar ingick också.
Under de här åren – visar senare statistik – var det två miljoner personer och 200.000 ton gods som tyskarna fick transporterat genom det ”neutrala” Sverige!
Det var med något blandade känslor som vi svenska soldater kommenderades till bevakning av denna permittenttrafik i Helsingborg. Ibland var transporterna av de tyska soldaterna med färja över Öresund och sedan tågledes via Helsingborgs Färjestation mycket intensiv. Färjorna kom överfulla med tyskar – vi kallade dem ”de gröna” på grund av deras uniformer – och det kunde vara upp till 3.000 man på en färja.
Urlastningen respektive ilastningen av tyskarna gick i rasande tempo under ledning av tyska förbindelseofficerare stationerade i Helsingborg. Officeren röt sitt ”marschkolonnen”, manskapet ställde upp på fyra led i ett antal som passade för en järnvägsvagn och marscherade i väg till det väntande tåget.
Vår bevakning av transporterna var upplagd på flera punkter. Färjevakten bestod av en styrka på ett tiotal man som med vapen och handgranater ställde upp på båda sidor om färjeklaffen alldeles intill tyskarna. På Hamntorget med front mot färjan stod lika många man på skyttelinje med skjutklara vapen. Ytterligare ett antal soldater spärrade av stationsområdet från civila under tiden tyskarna uppehöll sig vid tågen. Jag minns oroliga svenskar som var rädda för att missa sina tåg, men vi var tvungna att visa bort dem.
Dessutom fanns det en särskild ”kokvagnsvakt” som skulle bevaka den tyska kokvagn (järnvägsvagn) som ofta var uppställd på norra bangårdsområdet och som medföljde tågen för utspisning. När tyskarna på denna vagn skulle göra toalettbesök fick det ske på en toalett belägen 200 meter bort på bangården. Då skulle en svensk soldat med bajonettförsett gevär följa bakom honom, vänta tills han blev klar och sedan se till att han återgick till kokvagnen!
Sådan tjänst, liksom att ibland mötas av tyska flin vid färjorna, upplevde nog många av oss som förnedrande. Vad tyskarna tänkte kunde man ju inte veta. Trots förbud förekom viss fraternisering med tyskar i form av utbyte av begärliga varor, cigaretter, choklad m.m.
Transporterna gick ibland så tätt nattetid att det inte blev tillfälle till någon sömn alls. Vi låg med ägghandgranater på oss i uniformsrockens fickor för att snabbt kunna göra utryckningar. Vid användning skulle man bara vrida om en fjäder – sedan var handgranaten färdig att kastas. Att det inte hände olyckor kan förvåna så här efteråt!
Färjeläget bevakades också av flera välplacerade kulspruteposteringar så man kan nog säga att de vapenlösa tyskarna var väl påpassade.
Den här trafiken via Helsingborg var inget populärt inslag. Men samtidigt måste man säga att permittenttrafiken sköttes både smidigt och snabbt av SJ och den svenska militären och utan några större intermezzon.

Nästan idyll
Sista gången vi låg inne i beredskapstjänst under kriget var två månader på sensommaren 1944. Då hade krigslyckan vänt och den svenska tonen mot tyskarna var betydligt kärvare. Den beundran för den effektiva tyska krigsmaskinen som under början av kriget varit så påtaglig hos en del svenska officerare hade efter hand ebbat ut.
Efter kriget följde två månadslånga repetitionsövningar 1951 och 1955 då vi ryckte in till Ljungbyhed respektive Ystad.
Från Ljungbyhed förflyttades vi i augusti 1951 åter till Öresundskusten och blev förlagda i Höganäs en vecka. Rena hemlandstoner för en del av oss. Kompanichefen hade planerat vår tältförläggning till Jompes, men på förslag av kompaniets kock John Svensson (som då var vaktmästare i Folkparken) fick vi istället slå upp våra tält i just Folkparken. En utmärkt förläggning. Kokvagnen placerades i parkens skjutbana och vi fick nyttja parkens toaletter.
Våra övningar här bestod i att vi byggde enklare skyttevärn och befästningar vid stranden, bl.a. Strandbaden. Ett uppskattat inslag under veckan var att vi militärer en kväll inbjöds till en gratis dansafton i parken. Och vår kompanichef – ja, han trivdes med att leta svamp i parken!
Kriget var sedan länge slut, tjänsten vid stranden gav också möjlighet till ett och annat dopp, ja, det var nästan idylliskt!

– – –

Den svenska neutraliteten under andra världskriget, eftergifterna inför tyskarna och inte minst permittenttrafiken på Norge har efteråt kritiserats i en rad böcker och artiklar. Kritikerna har ofta varit personer som inte själv var med på den tiden och inte personligen känt av hotet och otryggheten. Vi var många som litade på Per Albin!
Det bör påpekas att Sverige under kriget även gjorde avsteg från neutraliteten till förmån för västmakterna. Och att vårt land genom att hålla sig utanför kriget kunde bli en fristad för många som flydde från grannländerna undan nazismen. För många blev Sverige den sista fristaden.
Som t.ex. hösten 1943 när tyskarna satt igång jakten på danska judar och dessa och andra hotade danskar i massor flydde över Sundet till den svenska kusten, bl.a. Helsingborg och Höganäs.
Vi tjugo och några år gamla värnpliktiga soldater som låg i vakttjänst och beredskap vid Öresund, och nästan dagligen såg tyskarna, tänkte väl inte alltid på det omedelbara hotet och krigsrisken. Vi låg ju annars i främsta linjen vid ett anfall. Det var inte ofta vi talade om sådant. Var dag hade nog av sin plåga, sina uppgifter att lösa.
Och det var nog bäst så.


Tillbaka