1935, årgång VIII:


N. M. Mandelgren och hans samlingar i Lund

Av Gustaf Åberg


N. M. Mandelgren. Fotografi omkr. 1840

Redan ett hastigt ögnande i den sakrika skildring av N. M. Mandelgrens liv, som Sigurd Petersson givit i denna årsskrift 1928, ger ett starkt intryck av Mandelgren som en sällsynt målmedveten och vittomfattande kraftnatur. När man närmare överväger de fakta, som där framställas – hur Mandelgren tidigt och envist inriktade sig på och utbildade sig för de mål, som han bland få andra såg tiden och fosterlandet kräva, hur han trädde i bräschen för en intensivare fornminnesinventering och fornvård genom att arbeta för Svenska fornminnesföreningen och bättre restaureringsprinciper och, först och främst, genom att själv oförtrutet ägna sitt liv åt samling och forskning, hur han med lärdomar från vår äldre kultur går in för en förädling av hantverk och industri i Sverige genom att ge uppslaget till Tekniska skolan, Svenska Slöjdföreningen och teckningsundervisningens reformering och slutligen hur han vill kröna sitt livs verk med en samtidigt pedagogiskt och monumentalt upplagd sammanställning av den svenska kulturens minnesmärken – när man som sagt betänker allt detta, står det klart för en, att sällan har Kullabygden fostrat en man av sådant format: seg i sitt arbete, framsynt i sitt syfte – i allt en god patriot!
Det ställe, där emellertid Mandelgren bäst bör kunna tala till oss om sig och sitt verk, är givetvis i sina samlingar: de till Lunds universitet donerade tecknings– och forskningssamlingarna och de i Kungl. Biblioteket i Stockholm förvarade antecknings– och trycksamlingarna. Vad som i denna artikel kan komma i fråga, nämligen Mandelgrenska Samlingen i Lund, ger oss naturligtvis i första hand bilden av konstnären och kulturhistorikern men därutöver verkligen ej så litet av människan, kampen och organisatorn, men – ”det er en anden Historie”: här får jag begränsa mig till att ge en orientering i samlingarna, låta dess tillgångar och möjligheter skymta och så slutligen ta några stickprov ur det material, som kan tänkas ha haft ett speciellt intresse för Mandelgren – och väl har det för oss också – nämligen det från Kullasocknarna.
Mandelgrenska Samlingen sorterar under Konsthistoriska Institutionen och är inrymd i ett särskilt för densamma inrättat rum, där den upptar fyra skåp. Nära nog i sin helhet utgör ju denna samling den väldiga grundvalen till det monument över svensk kultur, som Mandelgren sett såsom sin levnads mål att resa – ”Atlas till Sveriges odlingshistoria”. Denna, som han 1877 planerat i 120 häften, fick han blott påbörja med utgivandet av fyra sådana rörande Bostäder och husgeråd samt Helgedomar. Dessa innehålla dock mer än 900 bilder i litografi. För mer än de två första etapperna, att samla och att ordna materialet, räckte ej hans liv, och i företalet till sin ”Atlas” säger han: ”Vi veta allt för väl att ett arbete efter en så omfattande plan – vore det än resultatet af ett helt lifs forskningsmödor – alltid kommer att lemna åtskilliga luckor, att af nya forskningar efter hand uppfyllas. Men det en gång samlade materialet bör dock på detta sätt kunna bibehålla ett värde äfven för framtiden, och detta allt större, i den mon de äldre typerna efterhand försvinna och utbytas mot nya. Teckningarna i denna atlas och det system, efter hvilket de finnas ordnade, äro således att betrakta såsom arbetets egentliga text och vetenskapliga kärna.” Dessa ord sammanfatta strängt taget, vad som ännu i dag är att säga om Mandelgrens ”Atlas”: tiden red honom förbi väl redan under hans levnad; i sina forskningsuppslag är han romantiker, benägen att göra sammanställningar av fornt och nytt efter rent yttre likheter, men vissa grunddrag, t.ex. rörande det nordiska husets grundformer och huvudtyper, i den utveckling, hans ”Atlas” alltid vill åskådliggöra, erkännas än i dag. Mandelgrens vilja till att i väl valda grupper sammanställa typer av kulturföremål till en klar och fängslande utvecklingskedja är fortfarande hans stora förtjänst; i många fall ha hans sammanställningar en tankeväckande friskhet, som kan ge utgångspunkter för nya uppslag.
Mandelgrens plan för ”Atlas” visar tolv underavdelningar, som skulle göra det möjligt att i en väl schematisk men för tidens uppfattning dock ganska naturlig ordning och stegring lägga fram materialet till en enhetlig och avrundad bild av svensk kultur i dess utveckling från äldsta tider. Land och folk presenteras i de båda första avsnitten, betitlade ”Landets naturbeskaffenhet” och ”Folktyper och stamskilnader”. De äldsta, oumbärliga näringsgrenarna, jakt, fiske och åkerbruk, skildras under rubriken ”Näringar och Lefnadssätt”. Framvuxen ur primitiva behov är också den materiella kultur, som representeras av ”Klädedrägter och smycken” samt ”Bostäder och husgeråd”. När kampen för tillvaron lättats, utvecklas också andra näringsfång och i hemmet allehanda ”Slöjder”; sammanslutningen i samhällen och hantverkets produkter föranleda livligare ”Samfärdsel och varubyte”: fördenskull tarvas i Sverige bl.a. ett rätt väl utvecklat ”Sjöväsen”. Sammanträffanden med mera illasinnade grannar fordrar emellertid, att man organiserar sitt ”Krigsväsen”; i skydd av detta och samhällets ”Rättsväsen” kan så den andliga odlingen börja blomstra: sina första centra har den i landets ”Helgedomar”, men i sina nationella särdrag avspeglar den sig särskilt i ”Högtider och Folkbruk”. I dessa tolv avdelningar ligga redan också samtliga de sex väldiga serierna av teckningar och anteckningar för ”Atlas” ordnade.
De karakteristica och det schema för indelningen av Mandelgrens ”Atlas”, som ovan behandlats, få ses i samband med det slutande 1800–talets med naturvetenskapens utvecklingslära befryndade kulturforskning, vars starkaste hjälpmedel är typologien, bragt till fulländning genom Hans Hildebrand och Oscar Montelius. Till deras sakliga, på konkreta belägg fotade metod har dock Mandelgren aldrig nått: ett arv från romantikens och göternas svärmeri för ”minnen från fornstora da'r” tynger alltför mycket i lasten. M.a.o., hans vilja, hans känsla, hans noggrannhet i insamlingsarbetet förmå ej väga upp, vad som brister i noggrannhet i kunskapen om och sammanställningen av materialet.
Förlagorna till litografierna i ”Atlas”, miniatyrartade, minutiöst utförda pennteckningar och akvareller, äro värda ett särskilt omnämnande både som konstverk och som precisionsarbete. Vid överförandet till litografi har deras charm merendels försvunnit genom en viss schematisering. Huruvida ordet precisionsarbete bör utsträckas till att beteckna korrekthet i proportioner och detaljer hos de framställda byggnaderna är däremot ofta tvivelaktigt: lång tid har vanligtvis förflutit mellan tillkomsten av den hastigt nedkastade och mera sällan med mått försedda skissen och utförandet av renritningen. T.o.m. beträffande bilderna i ”Atlas” gör man sålunda klokt i att göra närmare efterforskningar i själva originalsamlingen. Kärnan i denna bildsamling, sammanbragt under 1840–1870–talen, den ur vilken materialet till ”Atlas” skulle hämtas, utgöres av 24 portföljer i stor folio, innehållande mer än 2,000 stora planscher med sammanlagt närmare 20,000 särskilda bilder, dels renritade och akvarellerade, dels relativt noggrant utförda skisser i blyerts eller tusch.
Denna teckningssamlingarnas huvuddel upptar dock blott halva utrymmet; härtill komma ytterligare två skåp, där 60 portföljer i stort kvartoformat sluta inom sig mer än 15,000 blad. Detta avsnitt av samlingen utgör strängt taget blott ett material, avsett att komplettera de stora folioportföljernas; här påträffar man i två av de fyra ”serier”, som innehållet uppdelats på, konceptteckningar, kanske med upplysande notiser o.dyl., andra skisser, som aldrig fått komma in i den stora serien, m.m., m.m.; de två återstående serierna rymma uteslutande rena anteckningar och tryck. Överhuvudtaget gömmes i dessa kvartoportföljer mycket, som, ehuru mindre väl utfört, kan vara av betydande kulturhistoriskt intresse.
Denna väl uppdelade samling av förarbeten till ”Atlas” kompletteras slutligen av en sjätte serie portföljer, innehållande avbildningar från diverse europeiska länder, gjorda eller samlade under Mandelgrens resor och ordnade efter samma plan som det svenska materialet.
Detta senare föreligger också inom varje underavdelning, ordnat strikt efter schemat för ”Atlas”: från forntidens företeelser vill Mandelgren söka och följa utvecklingslinjen fram i nutiden – med mer eller mindre framgång och riktighet naturligtvis! Vilka föremål, man kommer att påträffa under hans rubriker, är sålunda mången gång svårt att beräkna, innan man känner hans betraktelsesätt. Första avdelningen – ”Landets natur och beskaffenhet” –bjuder t.ex., förutom på geografiska och antikvariska kartor, på ett mycket stort antal utsikter och bygdevyer från Norrland och Svealand, där man kan observera byarnas anordning, bruksgårdarnas utseende m.m. dyl. Dessa landskapsbilder bestå dels och till större delen av kopior efter diverse konstnärer, dels av original av Mandelgren o.a. artister (här märkas så kända namn som Palm och Thersner), dels också av grafiska bilder och fotografier. Samlingsmetoden är betecknande för Mandelgrens arbetssätt: han begagnar varje möjlighet för att få bilden av Sveriges kultur så fullständig som möjligt. Privata eller offentliga samlingar utnyttjar han gärna: fotografier och teckningar av ting, som en gång funnos i Hammerska samlingarna och Bruns norsk–lapska museum i Stockholm möter man t.ex. ofta. Den andra avdelningens material erbjuder likaledes möjligheter, som rubriken – ”Folktyper och stamskilnader” – just ej ger vid handen: de mer än 200 fotografier av folktyper från alla delar av Sverige, som denna grupp består av, torde vara ett rätt tacksamt fält för studier i svenskt dräktskick vid medio av 1800–talet. I det material, som samlats för att belysa våra ”modernäringar”, jakt, fiske och åkerbruk, och benämnts ”Näringar och lefnadssätt”, intressera måhända främst primitivare fångst– och fiskeredskap. ”Klädedrägter och smycken” från äldre tider exemplifierar Mandelgren med bilder från kyrkmålningar, gravstenar och porträtt – vi få alltså här rätt oväntat in en grupp konst! F.ö. lämnar han emellertid här en vacker samling avbildningar av brudklädslar, allehanda dräktdetaljer och hela folkdräkter i original eller reproduktion. Bland ”Boningar och husgeråd” må speciellt nämnas goda sammanställningar av lapska byggnader, gotländska gårdar, fataburar o.a. uthus, byggnadsdetaljer, såsom förstukvistar, skorstenar och taktäckningsmaterial, samt möbler. Samlingens största avdelning utgör ”Slöjder” med sina närmare 500 planscher; Mandelgren låter den omfatta, förutom allehanda hantverksgrenar, också industri och konst. Fattat i denna vida bemärkelse täcker ju begreppet ”slöjder” ungefär det område, där Mandelgren nedlagt sina mesta krafter. Utom rikhaltiga anteckningar om diverse hantverk ger han här i bild intressanta översikter av bl. a. åkerbruks–, skörde– och tröskredskap, av verktyg och mekaniska anordningar, av grind– och stängselkonstruktioner, av metoder för matvarors rökning och torkning, av kärl o.a. förvaringsattiraljer samt slutligen av kyrklig och folklig konst. Detta sistnämnda är särskilt viktigt: Mandelgrens avteckningar av kyrkomålningar ha givit ett gott bidrag till svensk konstvetenskap. Av teckningar av medeltida kyrkor och målningar sammanställde han ju f.ö. sitt första stora verk, ”Monuments scandinaves de moyen–age”, fullbordat i Paris 1862. Sjunde avdelningen, ”Samfärdsel och varubyten”, ger oss tillfälle att observera marknadsplatser och anordningarna där samt att studera typerna av vagnar m.fl. fordon i hela landet ända upp till lappens akja. I det rätt ingående intresset för redskap, fordon och seldon förnekar sig ej bondesonen! Båtar, som Sverige är så rikt på och av vilka Mandelgren gjort ett ganska rundligt urval, falla däremot under ”Sjöväsendet”. Beträffande ”Krigsväsendet” kunna i vissa fall hans skisser av fornborgar, kastaler o.a. ruiner ha arkeologiskt intresse. Detta gäller också första avsnittet av avdelningen ”Helgedomar”, som upptar fornminnestyper, vilka kunnat ha samband med kulten. Som offerställen betraktar han särskilt gravarna, och i samband med kyrkorna avbildas här sen allehanda gravmonument: av lantliga gravvårdar i järn och trä lämnas ett vackert och intressant urval. Vid sidan av den femte, ”Bostäder och husgeråd”, är denna den elfte underavdelningen av Mandelgrens ”Atlas” hans viktigaste bidrag till senare tiders svensk kulturforskning: många kyrkliga byggnader, som han här meddelar i uppmätningsritning, många kyrkoinventarier, som här finnas i goda skisser, har utvidgnings– och moderniseringsivern under 1800–talet sista årtionden förintat – men minst lika många kyrkliga föremål ha säkert genom Mandelgrens ingripande dragits fram och i tid räddats till ett museum. Det stora samlingsverket ”Sveriges Kyrkor” har i Mandelgrenska Samlingen en betydande hjälpkälla – allt, t.o.m. kyrkans ”ytterverk”, kyrkogårdens mur, stegluckor och klockstapel, har Mandelgren ägnat sitt intresse och några notiser. Anteckningsserierna ha naturligtvis sin särskilda vikt beträffande den sista avdelningen, ”Högtider och folkbruk”; bland avbildningarna där må nämnas de av majstänger och äreportar.
Härmed är alltså huvudparten av Mandelgrenska Samlingen genomgången, den som på en gång utgör resultatet av Mandelgrens livsverk och utgångspunkten för hans livs ”vackraste dröm”: Atlas till Sveriges odlingshistoria. Mannen bakom verket ha vi kanske ej så helt funnit här – annat än som en outtröttlig och nitisk arbetare och som konstnär. Som akvarellist har Mandelgren fin smak och färgkänsla; fördenskull kan exaktheten ibland få sitta emellan. Men också honom själv med alla förtjänster och brister kunna vi söka i Mandelgrenska Samlingen – dess tillgångar äro ingalunda uttömda ännu! Än finns det kvar bortåt 30 portföljer och anteckningsböcker i skåpen! I dem har Mandelgren samlat dels diverse allmängods: anteckningar från talrika samlingar, bibliotek och muséer, ur konst– och kulturhistoriska verk och om konstverk, funderingar och forskningar, rön och resultat på sina olika intresseområden: arkitektur, målning, teckning och restaurering, m.m., dels reseanteckningar och resedagböcker, dels handlingar och korrespondens rörande sina egna stora organisationer och verk, Slöjdskolan, Slöjdföreningen och Fornminnesföreningen, ”Monuments scandinaves” och ”Atlas” och rörande andra tidens frågor i musei– och forskningsvärlden, t.ex. debatten om ett ev. statsinköp av Hammers väldiga samlingar i Stockholm, dels slutligen också samlingar till en självbiografi.
Redan några stickprov bland dessa handlingar ge ett oerhört kraftigt intryck av Mandelgrens vitalitet; i sin oräddhet och envishet påminner han osökt om andra svenska banbrytare inom kulturforskningen – man kan nämna Hazelius. Att gå närmare in på det intressanta dokumentmaterialet är här omöjligt, men några antydningar må tillåtas. I resebreven och dagböckerna, som omspänna tidrymden 1831–91, möta vi återigen den sällsynt intensive och noggranne iakttagaren och samlaren. I utlandet fyllas dagböckerna sida upp och sida ned av förteckning och beskrivning av, vad som setts och vad som bör ses; omdömena bli ofta lite allmänna, kanske därför artt Mandelgren, som det tycks, i hast ej just har så lätt att forma sina ord, kanske därför att han medvetet gick in för att absorbera så mycket som möjligt för att få en god hågkomst av utlandets kulturminnesmärken. Att det bestämda ställningstagandet ej kan ha fattats, märker man granneligen av skärmytslingarna med höga vederbörande hemma i Sverige! I dessa snabbnotiser sprängas ofta in adresser och namn: Mandelgren utnyttjar tydligen alla möjligheter att få förbindelser, få tillträde till samlingar och undervisning och dra lärdomar, speciellt vad beträffar restaureringsmetoder. Vid resorna i hemlandet är det lika tydligt, att den allt drivande och uppehållande kraften är ett heligt nit att rädda gamla kulturminnesmärken – kan han ej själv omedelbart vidtaga någon åtgärd, antecknas det: ”Därom skrives till N. N.”, vare sig det nu är landshövdingen eller biskopen! – och att befordra och förädla de svenska ”slöjderna”: i resebreven pläderar han för skydd mot utländsk konkurrens, för skolor att förbättra de gamla hantverksmetoderna och för en nationell konst. Att Mandelgren i detta sista fall verkligen själv vet, vad en svensk konst skulle innebära, därom tala de snabbt antydda kulturbilder och koncentrerade naturskildringar, han i ord kan ge.
I stridens ögonblick komma hårda och obevekliga drag fram hos Mandelgren, både positiva och negativa. Han tycks aldrig ha kunnat föra sina stora uppslag vidare utan konflikt: hans verkligt stora förmåga, hans framsynthet, har skapat ett berättigat självmedvetande, som så kan skymma hans vidsynthet. Men – det är aldrig ens skuld att två träta: män med hans vidfamnande intressen och hans glödande idealitet kan det väl ej ha funnits många i borgardömets dagar, och andras oförmåga att se med Mandelgrens entusiasm och deras mindre kännedom om förhållandena i landets skilda delar ha bromsat upp hans säkerligen ej diplomatiskt framförda företag. Till Mandelgrens rustika robusthet kan nog också ha sällat sig en viss samhörighetskänsla med det arbetande folket – hans och tidens tendenser i den vägen kan man bl.a. utläsa ur uppropet 1845 till bildande av Svenska Föreningen, Slöjdföreningens föregångare, sammansatt ”utaf Svenska Medborgare af alla klasser”, inrättad ”till vidtagande af anstalter för förbättring af den inhemska arbetarens ställning, höjande af hans intellectuella och sedliga bildning samt utveckling af hans arbetsfärdighet och konstskicklighet till jemnhöjd med utlandens industri”. Detta allt kan medföra att, när irritationen kommer från högsta ort, från Konstakademien och Riksantikvarieämbetet och från konstnärskamrater i kungens omgivning, Mandelgrens naturliga opposition snabbt övergår i en hätskhet, som nästan tycks gränsa till förföljelsemani. Hans resignationsförmåga och hans vana att arbeta på lång sikt ta sig emellertid då lyckliga uttryck: i stället för att hårdnackat bita sig fast vid sitt företag och alldeles hindra dess fortväxt drar han sig i bakgrunden, när han vet det vara i energiska mäns händer, och avvaktar, att tidens utveckling på omvägar för det däråt, dit han velat gå burdus. Att bitterhet blir kvar i sinnet är ju under sådana förhållanden ej mer än mänskligt – och sysslolös behöver han i varje fall aldrig åse händelsernas utveckling: hans stora arbete till svenska kulturens historia och förhärligande har ingen kunnat taga ifrån honom!
Denna de senare årens bitterhet, hans naturliga självmedvetande och stora noggrannhet är det, som dikterar grunddragen i de brottstycken av hans självbiografi, som man kan finna i Lund. Samvetsgrant, nästan naivt sorgfälligt har han tillsett, att varje skede av hans liv blir belyst, i ord, i dokument, i bild – olika småepisoder och miljöer har han själv tecknat ned och avbildat, så t.ex. när han får grindslantar i sin barndom, när han besöker föräldrarnas grav, när han vandrar i Tyskland och åker omkring på ”rapphöna” i Småland, ateljén i Paris, där han under heroiska försakelser skapade ”Monuments scandinaves”, och slutligen interiör och exteriör av Svartensgatan 14 i Stockholm, där han lade upp sin gigantiska ”Atlas”.
Självhävdelsen i hans skildringar kan nästan verka självförsvar. Men han hade inte behövt rättfärdiga sig. Hans verk ha gjort det för längesen.
Maningen ”Känn ditt land” i den bemärkelse, Mandelgren fattar den, förutsätter ett ”Känn dig själv”. Mandelgrens storpatriotism lider, av allt att döma, intet men av eller inkräktar på hans lokalpatriotism. I denna senare är han lika grundlig som i den förra: utforskandet av sin härkomst och av sin miljö, sin hembygd, driver han, närhelst tillfälle gives, vid sidan av sina övriga arbeten. De speciella resultaten föreligga i två portföljer, ”Slägter” och ”Kullen”.
Mandelgren tillhör den vitt utgrenade s.k. Kullasläkten. Hans släktforskningar, som tydligen stå i samband med den av Anrep utgivna ”Svenska slägtboken”, ha, tyckes det, huvudsakligen bedrivits på 1870–talet genom att en stomme till släkttavlan utsändes till prästerskapet i Kullasocknarna, som så fick ifylla luckor i densamma. Huvudparten av papperna berör Kulla–släkten och dess grenar: de från Ingelsträde n:o 2, n:o 4, n:o 7 och n:o 8, den sistnämnda Mandelgrens fädernesläkt, de från Bökebolet i Brunnby, Hovgården i Väsby, Duvestubbe i Allerum m.fl., men dessutom få Svinabäckssläkten i Viken och Gummarpssläkten i Allerum en utförligare behandling. Förutom släkttabellerna ha personliga notiser, som bl.a. stå att hämta i Mandelgrens korrespondens med präster och bekanta i hembygden, rätt vidsträckt intresse.
Bidrag till Kullabygdens kulturhistoria av mera allmän art kan man ju hämta lite varstans i Mandelgrens samlingar, både i bild och ord, men tydligen med tanke på att en gång utge en Beskrivning över Kullen, speciellt då Väsby och Brunnby, har han samlat egna anteckningar från bygden och diverse utdrag, särskilt ur Carl Gyllenstiernas rika fornsaks– och folkminnessamling på Krapperup, i en diger portfölj för sig. Där flödar materialet, och bilderna ge fantasien vingar – låt oss följa Mandelgren på en vandring genom bygden hundra år före vår egen tid!
Vid denna tidpunkt, år 1834, hade Mandelgren redan sedan ett år tack vare förmedling av excellensen J. G. de la Gardie på Kulla Gunnarstorp fått arbeta vid Konstakademien i Stockholm, men till myndig ålder kommen hade han i hembygden måst upptaga en process för att jämte systern få övertaga fädernegården, Ingelsträde n:o 8. Denna hade varit i hans fäders ägo åtminstone sedan hundra år tillbaka, då en son till Kulla–släktens stamfader ”gifte sig till stället”. Dennes efterkommande voro starka och stridbara män, men Mandelgrens fader hade därutöver en ovanlig egenskap, karakteristisk även för sonen: en framsynthet, som t.ex. gjorde, att han, när han övertog gården omkring 1810, ville genomföra storskifte i byn – men han var för tidigt ute: hotad till livet måste han återtaga reformplanerna!
Sådant som Ingelsträde n:o 8 ser ut nu – alltså 1934 – då vi ta vår utgångspunkt där, skiljer sig ”stället” ej från de flesta: det är en kringbyggd medelstor gård i korsvirke med den gängse indelningen av ”stuelängan”: mittpartiet, mellan de båda förstugorna, upptas av dagligstugan och köket, de båda gavelpartierna av kistehus och div. kammare. Möbleringen därinne behöva vi ej uppehålla oss vid: det är den vanliga, där ”uteliggaren”, kakelugnsbänken, sängen, hörnskåpet och matbordet äro huvudbeståndsdelarna. Hundra år tidigare, då stamfadern, Gudmun Nilsson, ägde gården, såg boningslängan enligt ett syneprotokoll ut på ett helt annat vis: då utgjordes dess mittparti av en ”bålastuga”, en ryggåsstuga i skiftesverk, till vilken slöto sig förstuga och kammare å vardera gaveln.
Hur dessa 1700–talets gårdar tagit sig ut, skola vi emellertid strax få se; korsvirket tränger här i Nordskåne blott långsamt undan de trärikare konstruktionerna, och i Gössarps by och i kyrkbyn finnas de närmaste exemplen på den försvinnande byggnadstypen. Vi bege oss till Per Pålssons stuga i Gössarp (bild 2) och så till Hovgården i Väsby – båda se de i huvudsak ut som den rivna längan på Ingelsträde n:o 8. Hela huset är utfört i grovt skiftesverk och torvtäckt, och dess plan är som den beskrivna; boningsrummet i mitten är lägre än de flankerande förvaringshusen: dess fönster bryter sig ut genom taket i en homeja, och innertaket är brutet i tre fall. I det inre dominerar i hörnet den väldiga ugnen med sin skorsten: köksavdelningen är således ej här som i den senare korsvirkeslängan med en vägg skild från boningsrummet. Husdjuren få också del av värmen i detta gemensamma rum: i en bur under sängen få hönsen hålla till på vintern. Liknande boningshus äro, enligt Mandelgren, ej så ovanliga inom socknen: de finnas i Norra Danhult, Bräcke o.s.v. Men ännu primitivare hustyper kan man få se: Mandelgren har åtminstone hört talas om, att det i Allerum och annorstädes ännu in på 30–talet fanns kvar enstaka hus, som varken hade skorsten eller fönster: ett hål på ena sidan av taket fick ersätta dem båda, och på natten sköt man för en lucka. När Linné reste i Skåne 1749 avbildade han just en sådan ”rökstuga”.
Vi äro nu i närheten av Väsby kyrka, och intill den ligger prästgården. Till utseendet är den som bondgårdarna, i fyra längor av korsvirke, av vilka dock boningslängan på gårdsplanens östra sida får en slags högreståndsprägel genom sin frontespis över dörren. Inne i salen hos prosten Werlin göra vi en snabb visit och gå så en runda i trädgården. På ena sidan begränsas den av en långsträckt humlegård, i vars hörn ligger en ”mälta”; sydligare frukter, vindruvor och persikor, frodas, drivna av södersolen, under kyrkogårdsmuren på trädgårdens motsatta sida. Från gårdens ena hörn leder ”prästluckan” in till kyrkogården; strax till höger därinne ha Mandelgrens föräldrar sin grav. Vi observera gravskicket – en hög kulle, markerad av en ram eller ett litet lågt staket och dessutom ofta prydd med en vård i enkla former, allt i trä – och betrakta kyrkans yttre; så komma vi åter ut på vägen mot Höganäs. Genom att ta en omväg ut på fälten till Ruuths schakt få vi en överblick över detta samhälle i många smådelar (bild 3). Närmast ligga arbetarkasernerna och andra gruvans byggnader i en grupp kring direktionens hus vid torget; därifrån leder en allé bort mot Tegelbruket, som delvis skymmes av Brors backe, och längst bort skymtar Höganäs fiskläge. Dit ämna vi oss; vid stranden kan man där få se primitiva förvaringshus, s.k. jordbodar, och Mandelgren har pratat med fiskarna om fiskemetoder och sett på, hur de där och i Viken i stora kragstövlar av trälaggar gå i strandvattnet och ”stampa orm”, d.v.s. fånga sandmask till agn. När vi så slutligen återvända mot Ingelsträde längs stora Hälsingborgsvägen, få vi passera genom ett par grindar: det var vid dem, som Mandelgren tjänade sina första slantar – de gingo åt till att skaffa ritmaterial! Senare försörjde han sig så smått med att måla skåp, kistor och kistebrev och fick stundtals följa en mästare omkring i trakten: på så sätt fick han både se och höra mycket av vad som i bygden levde kvar från gammal tid. På de skilda gårdarna fick han höra talas om de fornlämningar, som funnos på ägorna, och traditionerna om dem: de talrika högarna, som sakta men säkert utplånades av odlingen, hade man förstås merendels gjort ”provgrävningar” i. Resultatet var merendels rätt magert: i några stötte man på en stor stenkammargrav, i någon ruvade en drake på dolda skatter. Drakar hade mer än en träffat på – ofta hade sådant synnerligen obehagliga efterverkningar! Några höllo före, att det guld, som dessa bevakade ute på någon ödslig fälad, tillhörde trollen i Kullaberg. Dem hade man nu mindre ont av – de höllo sig till släkten och gjorde påhälsningar hos varandra i de olika kullarna; sina kontroverser hade de mest med åskan och med Kullamannen, som varit en mäkta kunnig man; uppgifterna växlade om, att han varit fyrvaktare och att han bott på Kullagården. Nej, dem, Kullaborna hade haft att utstå sina duster med, voro mest sådana som Potta Långhaka och Bökebols gast; strandvaskare, d.v.s. ilandflutna drunknade människor, irrade ganska talrikt omkring på nätterna här i kustbygden; trollkäringarna voro väl färre men desto mera seglivade: Potta Långhaka, bördig från Pott–Mjöhult, hade man slutligen fått bukt med genom att slänga henne i en dypöl i Ornakärr och köra en ekepåle igenom henne. Vid vissa kritiska perioder under livet eller året fick man emellertid särskilt vara på sin vakt mot allt trolltyg: med t.ex. barnsängskvinnor och odöpta barn samt under dymmelveckan eller julen måste man vidtaga otaliga försiktighetsåtgärder. Att det i varje fall vid den sistnämnda högtiden inte är rådligt att utmana underjordens krafter, det fick den drängen i Väsby erfara, som lekte julbock, utstyrd som Hin Onde: högst densamme kom själv och tog honom omedelbart!
Omständliga tillställningar äro också gillena – bröllop t.ex. vara ju i flera dagar. Då visar huset vad det förmår bl. a. i fråga om handaslöjd: på gillesbordet höja sig välsvarvade smörfat, längs detsamma stå speciellt konstruerade gillesbänkar med vändbart ryggstöd och över bordsändan hänger en takkrona, förfärdigad av halm eller svinborst. När salen så fylls av folk, blir det en rik anblick. Krapprött och blått mot vitt är den mustiga men värdiga färgklangen i Kullasocknarnas dräkter; värdigheten understrykes av männens förnäma långrockar. (Bild 4.) Till vardag kläder man sig betydligt enklare: vi se pigorna komma tillbaka från mjölkningen, klädda rätt och slätt i en röd sticktröja och blå kjol, barfota och med mjölkämbaret buret på en valk på huvudet.
Innan Mandelgren gjorde sin första resa utom bygden vid 18 års ålder, hade han sålunda gjort åtskilliga erfarenheter inom Kullasocknarna. De sägner och minnen, som han hört än här, än där, äro naturligtvis i stor utsträckning allmängods i hela trakten, och om kyrkorna i Brunnby, Jonstorp och Farhult kan han likaså förtälja en del, både beträffande det yttre och inventarierna. Speciellt har han t.ex. tagit reda på de underliga öden, som de gamla dopfuntarna gingo till mötes. Nu stammade emellertid Mandelgrens mor från Kattarp, ett stycke längre in på ”Kullanäbbet”, och där gick han själv under sina tidigaste år i skola; de minnen han har därifrån komplettera gott det, som vi redan under samvaron med honom sett av byggnads– och dräktskick i Kullen på 1820–30–talen.
Blande de stora gårdarna i Kattarp är det två släktgårdar, som väl fäst sig i Mandelgrens minne. Båda lågo i Östraby och voro säkerligen av de mest imponerande anläggningarna i trakten, bebodda, som de voro, var och en av två åboar. En dylik dubbelgård består av två gårdsfyrkanter med en gemensam länga mellan sig. Entrén till detta väldiga gårdskomplex är hos Sven Jönsson på Östraby n:o 1 inte mindre pampig för sin tid än gården själv: genom en portalartad grind färdas man på en stenlagd väg mellan ett par vattningsdammar och gödselhögar av aktningsvärda dimensioner mot porten i längan. De många utrymmen och boningar, som öppna sig mot den gräsklädda gårdsplanen, skola ej här genomforskas; nämnas må blott, att, när man gått rakt igenom ”stuelängan”, öppnar sig ännu en liten gård med undantagslägenhet och bränslehus omkring. Från denna morfaderns och morbroderns gård hade den unge Nils Månsson knappa hundra meters väg till en minst lika ståtlig dubbelgård, där två mostrar till honom, gifta med bröderna Per och Ola Persson, residerade i var sin gårdshalva. Denna den s.k. Persagården var säkerligen redan då sedan länge en av traktens bäst ordnade och skötta gårdar. Det vidsträckta komplexet av längor låg, slutet som en borg, bakom vallar av ”mökullar” och bränslestackar, inom sig gömmande en stor gräsbevuxen gårdsplan, på mitten delad av en mindre länga. En strängt symmetrisk uppdelning är genomförd i hela anläggningen. Bakom vardera halvan av boningslängan har vardera brodern sin brännesbacke och sitt torv– och brygghus. Uppe vid längans sydvägg mellan bislagen prunka vita, röda och gula törnrosor, men först nedom brännesbacken, bakom en syrénhäck, tar trädgården vid. Också här härskar en klar symmetri. Mitt för vardera länghalvan sträcker sig en bred sandgång rakt ned mot en berså i fonden. På ömse sidor om gangen ligga, närmast boningshuset, fyrkantiga trädgårdsland med blomster och kryddväxter av alla de slag och, längre bort, rotfrukter, ärter, kål, tobak och humle. Resten, närmare 2/3 av trädgårdens utsträckning, upptas av en klöver– och timotejvall, där bortåt hundra fruktträd av olika namngivna sorter växa. Mandelgren vet, att en stor del av dessa liksom andra för orten sällsynta träd, de fyra stora granarna och furorna samt popplarna i ena hörnet av den trädgården omslutande parken, ha planterats av en gårdens forne ägare. Denne (som av allt att döma var Mandelgrens morfars far) har tydligen gjort en uppmärksammad insats i planteringskampanjen i Skåne under 1700–talets senare del: ännu vittnar på samma Östraby n:o 3 ett väggskåp om, att ”Hans Kongelj. Maijt:s Wår Allernådigste Konung GUSTAF Den III.je Hafver med denne Heders Gåfva benådat Nils Persson i Östraby Åhr 1782 för Träds Plantering” – skåpet innehöll en gång två medaljer och en silversked – och ännu reser sig en av Nils Perssons pilar högt över parkens träd.
I dessa båda gårdar har Mandelgren tydligen varit väl hemmastadd som pojke, då han några år i början av 1820–talet bodde hos sin morbror, Sven Jönsson på Östraby Storegård: hans mor hade, som sagt, satt honom i skola hos lärare Hellstedt i Kattarp. Denne höll då redan fast skola i fattighuset bakom Kattarps kyrka, och Mandelgren minnes denna kyrka lik traktens övriga medeltidstempel, med ett långhus, två valvok långt, ett lägre och smalare kor och en avslutande absid samt inventarier, snidade och målade likt dem i Välinge och utförda omkring 1750 av samme Johan Ullberg. Här vid kyrkan har han ocksa haft tillfälle att se åtskilliga festligheter: hur man prydde bruden med en krans, utstofferad med blommor, fjädrar och långa band, och hur man bar barn till dopet i en med glitter och band broderad ”kristningapåse” har särskilt fäst sig i hans minne.
Efter 1830–talet dröjer det, innan Mandelgren för någon längre tid gästar hembygden. När han 1838 lämnar Stockholm för att bedriva studier utomlands, far han nämligen båtledes direkt till Köpenhamn för att studera under bl.a. Eckersberg. Hans teoretiska läggning har då börjat ta ut sin rätt, och sammanträffandet med arkeologen Thomsen och konsthistorikern Höyen bestämmer inriktningen av hans verksamhet. I ett par oljeskisser från Köpenhamns–tiden ser man väl den Eckersbergska skolningen med fint nyanserade, enkla färger, och man förstår, att noggrannheten i denna konst – som man dock ej vill kalla småstilt – hos Mandelgren möter något besläktat: hans samvetsgrannhet och detaljsinne ha väl mycket bidragit till att han mindre blev utövande konstnär än fastmera teoretiker och kulturhistoriker.
I vad utsträckning Mandelgrens akademistudier ta sig uttryck i egna arbeten är för mig okänt; hans studier av det rent tekniska sysselsätter honom ofta – även i fortsättningen – med tavelkopiering, och det är ett par resultat av denna hans verksamhet, som varit mera offentligt kända i Kullabygden – altartavlorna i Brunnby och Välinge.
I sina ”Strödda anteckningar till N. M. Mandelgrens biografi” nämner Mandelgren i samband med Köpenhamns–vistelsen 1838–42: ”Här målade M. en altartafla som var bestäld för Wikens kyrka men kom sedan till Brunby kyrka – – –”, och på ett annat ställe: ”Under denna tid copierade han, under Prof. Eckersbergs ledning, en mindre altartafla (Christus i Emaus, efter en af Adam(?) Müller, – – –)”. Var denna tavla, uppenbarligen en och samma, under de följande årtiondena befann sig, om i Viken eller i Mandelgrens ateljé, är mig ej bekant; till Brunnby kom den först i början av 1870–talet.
Underhandlingarna om en ny altartavla i Välinge 1851 kunna vi följa i några brev. Församlingen hade något funderat på ett par tavlor av Per Krafft d.y., men Mandelgren avråder tämligen tvärt; i stället antar han församlingens förslag att ”anskaffa” – här synbarligen liktydigt med att själv måla – en god kopia efter något original i Kongl. Museum. Hans val faller på van Dycks ”Kristi gravläggning”, och på hösten levererar han tavla och ram för c:a 200 Rdr. Tack vare brevväxlingen mellan prosten Falck och Mandelgren få vi också i bild se, hur den äldre altarprydnaden i Välinge
– ursprungligen ett träsnideri, ”Nattvarden”, utfört av Johan Ullberg 1749 – tog sig ut 1851: i hålet efter själva den nedfallna bildtavlan mellan ett par spiralkolonner hade insatts ett enkelt kors; dessutom hade skulpturerna på överpartiet utbytts mot en nådasol och ett par urnor.
Enbart arbetet att flyktigt genombläddra Mandelgrenska Samlingens otaliga blad tar i och för sig gott och väl en vecka i anspråk. Förhållandet må nämnas som ett sista vittnesbörd om rikedomen av det material, som här fått en orienterande behandling. Om de konstnärliga och kulturhistoriska kvaliteterna hos denna samling liksom om de bidrag, den kan ge till belysande av N. M. Mandelgren själv och hans kulturepok, har denna skildring blott kunnat ge en antydan. En översikt därav skulle endast en utställning av ett urval ur samlingen kunna bjuda. Med stor glädje hälsade därför Lunds Universitets Konstmuseum det initiativ till en Mandelgren–utställning i Höganäs, som Höganäs museum genom redaktör Brodin härom året gav. Det ansvarsfulla arbetet med att noggrant genomgå och bearbeta materialet till en sådan utställning kräver dock den tid och sådana krafter, att en tidpunkt för expositionen ej kunnat fastslås – men ett är säkert: när dessa samlingar skola framställas för allmänheten i Mandelgrens egen bygd, så må det ske så, att de väl och värdigt hugfästa N. M. Mandelgrens märkliga insats till svenska odlingens fromma.


Plansch 2



Per Pålssons stuga i Gössarp, Väsby; omkr. 1820.
Ur Mandelgrenska Samlingen i Lund.


Plansch 3

Höganäs 1852, sett från Ruuths schakt. (Ur Mandelgrenska Samlingen i Lund.) Text från vänster:
Cattegat. Sjölängorna. Controlör Bergs hus. Råbergs hus. Ch. Pihls gård. Höganäs Fiskläge. Brors Backe. Tegelbruket. Grufvegården. Mölla. Kulla fyr. Landsväg med kanal och trän.



D:r Gillmans hus. Wäveriet (nuvarande gamla kyrkan). Fordna Dr Stafords hus och Contoret. Lasarettet. Kullaberg. Direktionens hus vid torget. Timmermagasinet. Bäckmans hus. Grufvans stallar. Askbunke af röd aska. Wäsby mölla. Stälinge gard. Hallands ås. Wäsby kyrka. Vägen till Helsingborg.

Plansch 4

Mansdräkt i Kullen (Väsby s:n) i början av 1800–talet.
Ur Mandelgrenska Samlingen i Lund.



Kvinnodräkt i Kullen (Väsby s:n) i början av 1800–talet.
Ur Mandelgrenska Samlingen i Lund.



Tillbaka