1934, årgång VII:


” – – – – bjöd sina svenner att stöta kraftigt i lurarna,
tagna från vildoxens väldiga panna”.


”Luren” i Viken

Av I. Wikstrand

Luren i Viken är för hela Kullabygden något enastående, som väcker varje främlings förvåning på samma gång, den ådrager sig ett berättigat erkännande. Det torde med all sannolikhet leda sina anor tillbaka till 1700–talet. Enligt traditionen skall den hava kommit i bärgarelagets eller byns ägo från en strandad engelsk brigg. När den först började användas för nuvarande ändamål, är icke känt. Nu levande personer veta tala om en lurblåsare vid namn Sven Sjöberg. Huruvida han var den förste inom byalaget, som begagnat luren för att kungöra ”dagens nyheter”, är icke känt. För Vikenborna är luren ingen sensation, och därför har ingen brytt sig om att tillvarataga dess historia. Sven Sjöberg bodde i fattighuset. När han levde eller dog, har icke kunnat med visshet utrönas. Efter honom stationerades luren hos en skräddare och fiskare vid namn Johannes Paulsson–Cedervall. Han föddes 1815 och dog 1886. Han var broder till dåvarande klockaren i Kropp – alltså med musikaliskt påbrå. Han var också byns ende egentlige speleman och anlitades ofta vid danser och ”skudegille”. Han uppbar tolv skilling av den, som genom luren önskade få kungjort, vad som var å färde. För byns angelägenheter erhöll han ingen betalning, men var i gengäld befriad från skatt till byalaget. Han säges hava hållit luren putsad och fin. Den, som efter honom ”gått med luren”, var en, som gick under namnet Pavlus (antagl. Paulus). Efter honom sköttes ruljangsen av en bleckslagare vid namn Paul Larsson. Han dog under krigsåren, varefter luren åter kom att hamna i den Cedervallska släkten, nämligen en son till Joh:s Cedervall vid namn Nils Cedervall. Då han 1924 dog, fick nuvarande lurblåsaren, Theodor Karlsson, hand om instrumentet.



Nils Cedervall


Antagligen har det gamla sättet att genom bybud bringa till allmänhetens kännedom, vad som var å färde, blivit ersatt med ”luren”. Att den för samhällets invånare har en viktig mission att fylla, är otvivelaktigt. Den stående frågan i förekommande fall är:
”Har luren gått?” Skulle så icke vara förhållandet, anse sig vederbörande vara fullt ursäktade, men har luren gått, är detta lika giltigt som om kungörelse blivit uppläst från predikstolen i kyrkan.


Tillbaka