1940, årgång XIII:


Arbete och fest i samband med linberedningen i gamla dagar

Av Kjerstin Wiklund


Linberedningen i våra dagar försiggår efter ungefär samma metoder som fordom. Men liksom så mycket annat av det arbete, som förr uträttades i hemmen, har även detta övertagits av fabrikerna. Förgången är den tid, då varje lantgård hade sitt linfält och då en stor del av årets arbete gick åt till linberedningen. Och de seder och bruk, som åtföljde denna, hålla på att falla i glömska. Fortfarande finnes det dock bland de gamla de som kan förtälja mångt och mycket om gamla dagars sedvänjor. Det som jag nu skall berätta om arbete och fest i samband med linberedningen, har jag hört av fru Kerstin Bötker, en minnesgod åttiofemåring, som tillbringat större delen av sitt liv i Djuramåsa by.
När linet fröade – det sker vanligen i september – ruskades det av för hand och fick sedan torka, hopbuntat i små kärvar. Fröna repades så av med en ”hörareva”, ett slags träkam, och linet, ”hören”, breddes ut på åkrarna för att ”rötas” i fem veckors tid. Detta för att upplösa limämnet och mjuka upp en del grova beståndsdelar i stjälkarna. Därefter buntades ”hören” åter ihop i knippen och fördes till ”brydastuan” eller ”bastun”, som var byns allmänna egendom. Där eldade man kraftigt i en stor eldstad, påminnande om gamla tiders bakugn, och linet fick torka i den starka hettan.
Efter torkningsproceduren vidtog så ”brytningen”. I samband därmed hölls ”brytegille”. Det var något, som ungdomen såg framåt mot med den gladaste förväntan. Redan kvällen före ”brytningen” fick man en förkänsla av fest. Då skulle ”äggosten” lagas till i den gård, som stod för gillet, och traktens ungdom vandrade dit med mjölk i kannor och ämbar av olika slag. Men den riktiga festen kom först dagen därpå. Då samlades man i ”brydestuan” efter middag. Från varje gård kom en dräng och en piga, var och en med sin ”bröda” (”bryta”, ”bråka”), ett redskap, bestående av ett slagträ, som med gångjärn var fastsatt vid ett underlag. På detta lades linet och bearbetades med slagträet, så att de vedartade delarna i linstjälken knäcktes sönder. Man arbetade parvis. Först tog drängen hand om linet och gjorde grovarbetet. Sedan ”efterbröt” pigan. Det gällde att ligga i, ty det var en hård tävlan om vilket par som skulle få den finaste ”bunten”.
Två gånger under eftermiddagen gjordes paus i arbetet och ungdomarna blevo bjudna på förfriskningar. Första gången bjöds på kaffe och ostsmörgås – det var inte vardagsmat på den tiden –. Andra gången kom ”äggosten”. Det var en rätt, tillagad av ägg samt sur och söt mjölk, och bör ha varit något i stil med våra dagars brylépudding. ”De va den bäste mad ja har ätet”, säger moster Kerstin, och med kännedom om hennes egen kokkonst kan man förmoda, att det var en synnerlig delikatess. Eller var det kanske i detta fall, som när skepparen kom till alla gamla Vikensbors moster Olivia och beklagade sig över, att ingen nuförtiden kunde baka sådana pannkakor som då han var pojke och hon svarade: ”Jo, pannekagor kan di nock baga, både lia goa o bätter, men ser du barnamagen, barnamagen, den får du aldrig igen.”
Men återvändom till ”brydegillet”. På kvällen, då arbetet lyckligt var avslutat, bjöds på förtäring hemma i gården. Också då var rätterna stående, kokt fisk och risgrynsgröt, precis som på julafton. Och sedan dansade man och roade sig, tills morgonen bröt in.
”Brytegille” var en ungdomens fest. Dagen därefter hölls ”skättegille”. Då kom byns äldre kvinnor samman för att fortsätta linberedningen. Under ”brytningen” hade de vedartade delarna i linstjälken knäckts sönder. Under ”skäktningen” skulle dessa s.k. ”skärvor” avlägsnas. Linet lades då buntvis över en ”skäktfot” och bearbetades med ett ”skäkteträ”. Också den dagen skulle matsedeln vara extra fin, men rätterna var inte stående. ”Vi brukte mycket o ha lammasoppa”, säger moster Kerstin.
Det skäktade linet, ”renskättet” eller ”finskättet”, från vilket man noga avskilt det s.k. ”skättefallet” eller ”skitskättet”, som endast användes till grovt garn, kammades därefter på en ”häckla”, en bräda med långa taggar. Därefter sorterades linet åter. Av ”blånorna”, det mindervärdiga, spanns ”blaggarn” (blågarn) eller ”tovgarn”. Det fullgoda, ”lockarna”, blev smidigare och bättre, om det fick vila någon tid, innan behandlingen fortsattes. ”Man kan gömma lin, tills det blir silke, ull, tills det blir mull”, säger ett gammalt ordspråk. Fram på hösten togs emellertid spinnrockarna fram och hela vintern – med uppehåll endast under julhelgen – surrade de hemtrevligt i köket. Till påsk skulle garnet vara spunnet. Då ställdes rockarna undan och vävstolarna kom fram. Hela den ljusa årstiden vävde man så linnevaror av alla slag, alltifrån den grova tvåskäftiga lakansväven till de fina dukarna i tolvskaftsdräll.
”Kardegillen” hörde ju mera ihop med ullberedningen, men även linet – blånorna– kardades stundom, innan man spann det. Gillen i samband med kardningen förekom inte i moster Kerstins ungdom. De tillhöra en äldre tid. En gammal visa, som min mormor brukade föredra men som jag tyvärr endast har kvar i fragmentariskt skick, ger en lustig skildring av ett sådant gille.

”En sed från forna dagar i landet ännu är,
att kardegille göra, som matmor ofta plär,
att bjuda byens pigor och alla käringa'
att karda ifrån kvällen allt till den ljusa da'.
Om mor den dag är knarrig, man visst ej undra bör,
ty sötbröd skall hon baka, i koppen lägga smör
och kaffebönor mala, så det kan räcka till,
och granna goråskakor hon även hava vill.
När det mot kvällen lider, så börja pigorna
med såpa tvätta halsen och smörja flätorna,
ren särk uppå sig taga och strumpor ävenså,
och gummorna sig pynta, så gott som de förmå.
Sen vandra de åstad med kardorna i handen,
och var och en är glad
att nu få komma samman och tala om allting,
som har hänt i världen och allestädes omkring.
Och vad mera är,
de kunna ock berätta vad härefter sker.
När de på mor ha hälsat, så bli de fägnade
med goda sockerkringlor och smakligt kaffé.
Uti en ring på golvet de sätta sig nu ned
och börja karda alla med lust och med besked.
Liksom en käpp i hjulet nu munnen på dem går,
det är visst inte mycket, som stilla på dem står.
Med nöje de omtala hur vacker Ola är
– – –
hur Anders han är skevbent och Jeppa är ett nöt,
ett fåralår är Erik, men Jöns är rar och söt.
En gumma sade här,
att nabodrängen Per
liksom en galen katt
igenom pighusfönstret inhoppar varje natt.
Röd som en kalkonhöna en piga sade där,
Ni är en lögnhusbracka, så käring som ni är,
förstyggade lögnmär.
När det mot natten lider, så börja pigorna
allt som fåvitske jungfrur att bliva sömniga.
De nicka och de nicka och ögonen bli små,
men mor förstår att hjälpa, att de ej nicka mer,
hon tager kaffepannan och än en kopp dem ger.
Strax börja mun och kardor som strumpestickor gå.
I köket står en käring och uti gröten rör,
hon rör, så svetten lackar från hennes panna ner,
men mor hon svär och säger, att hon skall röra mer,
att gröten ej blir svedder, men får den smak den bör.
– – –
De prisa och berömma matmor för varje bit.
En sådan stek som denna de aldrig förr ha smakt!
Ett sådant bröd som detta man aldrig förr har bakt!
– – –
Vid översta bor'ändan där sitter kära far
och utav finkelflaskan en sup han jämt sig tar.
'Men kära far', mor säger, 'jag tror du illa mår,
det är visst bäst till sängs du går'.
Hon tar honom vid handen alltmed ett modigt sinn
och leder honom så uti sommarstugan in.
– – –
Han snarkar, så det knakar i sångstolparna.”
– – –
Med husfaderns snarkningar slutar min version av ”kardevisan” (som jag gärna skulle se kompletterad), och med den skall även denna uppsats få sluta.


Tillbaka