1950, årgång XXIII:
Kullagårdar under 1800–talet
Av fil. lic. Gustaf Åberg
De hundra åren 1848–1948 ser man ofta i första hand som en politiskt revolutionerande epok, men går man – med särskild tanke på vår landsbygds utveckling – ytterligare ett par decennier bakåt i tiden framstår mera klart detta skedes vittomspännande och allmänt omvälvande innebörd. I dess början ligger genomförandet av laga skiftet, som på några årtionden helt omskapade såväl bygdens yttre utseende som dess inre, sociala struktur. På denna jordbrukets frigörelse och teknikens framsteg byggdes upp ett nytt välstånd, och därur växte nya människor med starkare sociala ambitioner, med vilja och förmåga att skapa sig en egen kultur och miljö. Länge stod den på gammal nedärvd grund, men mot seklets slut öppnades bygden mot omvärlden på ett nytt sätt, genom teknik och kommunikationer, och befolkningens kontaktkrets vidgades: främmande kulturella inflytanden kunde göra sig starkare gällande, genom direkt import utan en förmedlande anpassningsprocedur. Vårt eget sekels mera internationella kultur hade introducerats.
Kampen, eller rättare: samarbetet mellan å ena sidan en fäderneärvd, instinktivt och försiktigt prövande syn på och behandling av kulturella nyheter och å andra sidan ett öppet sinne för nytt gods utifrån – det senare karakteristiskt för en kustbefolkning och alltså ej minst för Kullaborna – är alltid intressant och värdefullt att studera. Det förmår bl.a. ge en betryggande insikt om, hur föga ”händelsevis” utan fastmer logiskt en formutveckling fortskrider, ofta fotad steg för steg på praktiska fakta, ekonomiska, tekniska eller sociala, och befintliga former. Detta kan väl gälla även en så praktiskt engagerad sida av vår konst som bebyggelsen och bostadsskicket på våra bondgårdar, som sålunda under 1800–talet komma att spegla samspelet mellan näringslivets stegvisa utveckling och stilviljans variationer under det skiftesrika seklet.
Den korta översikt av tendenser och utvecklingsgång inom Kullabygdens lantliga bostadsskick, som denna uppsats vill ge, kan, av många skäl, här ej belysas med tillräckligt många exempel. Bl.a. har det ännu ej varit möjligt att genomföra en tillfredsställande undersökning av den yngre byggnadskonsten ute bland bygdens gårdar och hus. Material för här föreliggande studie rörande några grundlinjer inom Kullabygdens bebyggelse under ett sekel har hämtats från Allerums, Brunnby, Farhults, Jonstorps, Kattarps, Vikens, Välinge och Väsby socknar och har studerats under egna undersökningar i fältet och medelst arkivmaterial från Mandelgrenska Samlingen i Lund, Hälsingborgs Museum och Kullens Hembygdsförening. Bakgrunden för denna byggnadskonst, närings– och samhällslivet i vår bygd under 1800–talet, har här endast kunnat antydas; den har närmare kommenterats i bl.a. Olof S. Erikssons artikel av ”Geografisk–ekonomisk beskrivning på Kullen” (Kullabygd XXII) samt i en uppsats av förf. i Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1938.
Kullen, som ännu för 150 à 200 år sen i så hög grad karakteriserades av en rik lövskogsvegetation och då fortfarande till vissa delar räknades som skogsbygd, har i många avseenden fått sin kultur präglad av mötet mellan former från de genuina skogsbygderna norrut och de mera öppna slätterna sydpå längs Sundets kust.
Blandningen av inflytelser från skogens och slättens traditioner, från svenskt och danskt kulturområde varsnas icke minst i Kullabygdens äldre byggnadsskick. Och detta avtecknar sig på ett intressant sätt bl.a. i Nils Månsson Mandelgrens skisser och anteckningar från hembygden under 1800–talets första hälft, några av de äldsta bilder, vi äga, av boningar och husgeråd i Kullen.
I ”Per Pålssons stuga” i Gössarp i Väsby (bild 1) lever ännu skogsbygdens byggnadssed: det är en ryggåsstuga av uråldrig typ, med fönster i taket men med en stor spisel med bakugn placerad i rummets ena hörn; till detta det forntida ”eldhuset” äro fogade, vid stugans gavlar, tvenne högre likaledes timrade loftsbyggnader, förråds– och källarhus. ”Skarvarna” mellan dessa längans tre ursprungliga led utnyttjas som förstuga och kammare. Stugans inventarier, bänkar och långbord, järnugn (”udeliggare”) och ”onbänk”, himlingasäng och hörnskåp, äro mer eller mindre fasta och i stort sett grupperade så, som ännu femtio år framåt var tradition.
1. Arvet från forntiden.
Som belysande bakgrund till Kullens och skånes lantliga byggnadsskick står denna Mandelgrens teckning av ”Per Pålssons stuga” i Gössarp, Väsby, omkr. 1820. Här framträda ännu de tre kärndelarna i den skånska längan, ryggåsstugan med sina flankerande förråds– eller ”härbärgshus” (här byggda i skiftesverk). Det är en hustyp, utformad i timmerstugor och skogsbygd: med skogen försvinner även den från Kullen, och kvar blir korsvirket, slättens byggnadsteknik.
Teckning i Mandelgrenska Samlingen vid Lunds Universitet.
Gössarpsstugan visar en byggnadstyp och en rumsgruppering, som hör ihop med skogrika områden, där små självständiga hus med väggar i knuttimring eller, som här, i skiftesverk ställts samman till längor. Skiftesverket, med ”bålaväggar” av liggande, grova plankor, infällda mellan väggstolpar, har i vår bygd mött det egentliga korsvirket, den trädfattiga slättens uråldriga byggnadskonstruktion, där endast en lerslagen ris– eller halmflätning (och senare tegel) fyller väggfälten mellan stolparna men där å andra sidan rum smidigt kan fogas till rum under ett gemensamt tak.
Ryggåsstugan i Gössarp var bland de sista av sin ätt i vår bygd (Mandelgren har nämnt liknande i Danhult och Bräcke; en stod kvar i Krapparp i Brunnby på 1890–talet och en annan ännu bortåt sekelskiftet vid Lars Jönssons gård i Kullenbergstorp). Skiftesverk och korsvirke av grovt ektimmer levde åtminstone sedan 1600–talet här vid sidan om varandra och påverkade varann ömsesidigt: i teknik och i plan. I de äldsta korsvirkeslängornas grundplan kan man klart urskilja samma nyss nämnda tre grundelement: stugan med härd och skorsten (som efterhand med en vägg avskiljas till ”kökken”) och på ömse sidor härom förrådshus utan eldstad, men vi ha alltifrån 1600–talets slut i Kullen åtskilliga exempel på, att själva ”stugan” därvid fortfarande var uppbyggd av ”bålaväggar” och den kunde t.o.m. sakna skorsten: som i forntidens hus fick då röken söka sig ut genom en taklucka eller risgavlarna). I en granngård i Gössarps by (bild 2) döljes ännu under ett senare, imiterat ”korsvirke” stugans gamla ”bålavägg” på norrsidan. På ena sidan om detta mittparti (stuga och kök) ligger här ett salsutrymme, på den andra vad som förr kallades ”stora hus”. I denna benämning, som vi ofta återfinna i våra senare korsvirkesgårdar som namn på ett förråds– eller kammarutrymme i ”stuelängans” ena ände, och andra liknande lever i någon mån minnet av det ursprungliga, självständiga förrådshuset.
2. Korsvirkeslängan,
lång, låg, lugn. I korsvirkets natur ligger, att, allt efter behov, väggfack kan fogas till väggfack i linje och i vinkel, allt under samma tak. Och här (som mången annan stans) lever den sägnen, att man kunde gå längs takåsen från ena ändan av byn till den andra – –. Men under korsvirket kring ”tvillingfönstren” t.h. döljes ”stuans” gamla nordvägg, efter bygdens äldsta bruk uppbyggd av liggande, breda eke–”båler” (jfr bild 1). – Gössarp 2, Väsby.
Foto Edv. Nilsson 1945.
Vi möta sådana ålderdomliga termer i gården Himmelstorp nr 1, som kan stå som typen för en ganska ”renodlad” korsvirkesgård från tiden omkr, år 1800 (och som lyckligtvis kommer •att bevaras åt framtiden under Kullens Hembygdsförenings vård, bild 3). Den från 1700–talet stammande, smala östra delen av boningslängan har ursprungligen visat den nämnda tredelningen, och den utvecklas vidare i det 1811 utbyggda bredare västpartiet: den gamla delen blir då undantag, och väster om den nya stugan läggas ”stora” och ”lilla hused”, stora förvaringsutrymmen med jordgolv och fasta sängplatser.
3 a. Korsvirkesgården.
En typisk Kullagård i ett typiskt Kullalandskap – Himmelstorp 1, en korsvirkesgärd från omkr. 1800, belägen på Kullabergs sydslutrning bland marker, som präglats av gamla odlingsformer, loving och fälad.
I den skånska längan är ju rummens gruppering och användning helt enkelt beroende av den stora skorstenen, vars nedre del bildar kökshärd och, så att säga, centralvärmeanläggning för de kringliggande rummen: inifrån skorstenen eldas ju även bakugnen och tvenne eldstäder på ömse sidor om köket. På ena sidan ligger det stora vardagsrummet, ”stuan”, uppvärmd av en sluten ”uteliggare” av järnhällar, på andra sidan kan, som regeln är söderut i Skåne, brygghuset, ”sterset”, ligga, med den stora innemurade grytan ansluten till skorstenen. I Luggude härad synes emellertid av gammalt brygghuset ha fått bilda sin egen byggnad i gårdens närhet, t.ex. i trädgården. Exempel härpå finnas i varje fall redan vid 1800–talets början, och möjligen kunna här, utöver skälen ur brandfaresynpunkt, äldre traditioner från en byggnadskonst med fristående småhus i skiftesverk (eller knuttimring) ha medverkat.
3 b. Himmelstorp n:r 1, Brunnby s:n, plan.
A kök, B ”stua”, C kammare, D kök, E spiskammare, F pigkammare, G stua, H ”lilla hused”, I förstuga, K ”stora hused”, L ”bihave”, M kostall, N ”gadeport”, O drängkammare, P fölkätte, R häststall, S fårhus. T loggolv, U loge, V svinhus, X hugghus, Y ”sters” (förr bränneri), Z ”blegebacke”, Å ”sträde”, Ö brunn.
Delvis rekonstruerad med hänsyn till planens utseende c:a 1880. Uppmätning av M. Sjöbeck 1926.
4. Korsvirkeshusets plan.
En småbrukares hem efter enskiftet, uppbyggt på fäladen en halv mil från byn omkr. 1840. Ännu speglar det troget bostadsförhållandena i den enskiftade byn.
Möblerna: 1 bord, 2 bänk, 3 hörnskåp, 4 ”uteliggare”, 5 ”onbänk”, 6 bord, 7 stol, 8 säng, 9 barngunga, 10 dragsoffa, 11 slagbord, 12 byrå, 13 sybord, 14 skänk, 15 väv. – Östraby 4, Kattarp. Uppm. 1945.
I st. f. ett ”stajers” i boningslängan, självständigt (som en Mandelgrenteckning från Bräcke visar) eller anslutet till den stora skorstenen, får man nu där, som en pendant till stugan på andra sidan om skorstenen, plats till ännu ett medelst en ”uteliggare” uppvärmbart rum: ”lilla stua”, sovrum, pigkammare eller undantagsstuga, som jämte en särskild spiskammare har naturlig förbindelse med köket.
I Himmelstorpsgården mynnar köket ännu med gång och en dörr på längans baksida – för att man lätt skall kunna komma till ”sterset” i trädgården – men på en mindre och yngre gård, sådan som Östraby nr 4 i västra delen av Kattarps socken, utflyttad från byn efter skiftet och byggd omkr. 1840, har man en ”lilla stua” placerad direkt intill skorstenen (bild 4). Den anordningen fanns (enl. Mandelgren) just i Östrabygårdarna på 1820–talet, och med all sannolikhet har man i detta fall, när man efter skiftet återuppbyggde den lilla gården nr 4 ute på fäladsmarkerna en halv mil från den gamla byn, i stort sett återupprepat den gamla längans planlösning. Så var i alla fall regel beträffande mindre gårdar: man förde med sig det gamla korsvirket, längans ”'skelett” – och det återgav planen! Man förnyade vad som behövdes, man byggde kanske ut längan med några fack, till ett par extra kammare, och man satte bränd tegel i st. f. lerklining i ”väggarummen”. De nya, oröjda markerna gåvo f.ö. ett rikligt material, av gråsten, till uthusen. Så levde den gamla korsvirkeslängans tradition segt vidare – ännu mot seklets slut återupplivar man den som t.ex. i det omkr. 1870 ombyggda Gössarp nr 2 (bild 5), som till sin plan och uppbyggnad i huvuddragen är nästan lika med Östraby 4. (Dock med det undantag att det 1870 ej var modernt att möblera stugan med bänk och långbord!)
Men de som vid skiftet fått en ny, stor ägoplan, lovande hårt arbete men rika skördar, och byggnadsbidrag för den nya gården, togo dock lika ofta ett steg vidare – om än t.v. med fast förankring i traditionen. Man ville ha mera eldsäkra och rymliga hus: Kullabygdens många små tegelbruk eller egna lertäkter ge material till väggarna – men de täckas fortfarande med halmtak. Den slutna gårdsfyrkanten öppnas, och hela anläggningen göres mera herrgårdslik: gårdens fjärde sida är sluten endast av en mur med grind eller port, och bakom boningslängan ordnas en symmetrisk trädgård, hägnad å ömse sidor av skyddsplanteringar. Landsbygdens byggmästare behövde inte söka så långt borta efter förebilder till de nya storgårdarnas exteriör: liksom tidigare var det präst– eller herrgårdarnas stenarkitektur, som kunde ge uppslag och därtill de just vid 1800–talets början moderniserade kronoboställena.
Men boningslängans planförändring följer blott långsamt efter, allteftersom nya behov anmäla sig. Utvecklingen kan belysas med ett par exempel, dels ”inom” och dels ”utom” den gamla byn. Det kan ju här ha sitt speciella intresse att se, hur steget i ett fall tages från 1700–talets timrade ryggåsstuga direkt till det frigjorda jordbrukets boningslänga i tegel: vi återvända till ”Per Pålssons stuga” i Gössarp. Denna (eller i varje fall en alldeles liknande) låg till in på 1840–talet i raden av byns tätt sammanbyggda boningslängor, men från omkr. 1844 byggdes först nya uthus i korsvirke och så ett nytt boningshus upp söder därom. Denna senare länga uppfördes av röd tegel (från ”Tyskabruket” vid Strandbaden) med vita fogar och ramverk (som dock under sjövindarnas påverkan efterhand fick vitputsas) och hade till att börja med halmtak. Men inom det nya och större ”skalet” kan man ännu skönja skiftesverks– och korsvirkeslängans gamla grundplan: den ena dörren för till köket med dess stora skorsten och bakugn, och vänster därom bilda gavelrummen en undantagslägenhet; den andra ingången leder till farstun och höger om den ligga kammare och en stor sal ytterst på gaveln. Men i längans mittparti, mellan farsta och kök, har det gamla stug–utrymmet tack vare stenhusets större bredd kunnat uppdelas i två rum, ”lilla stua” åt trädgården och ett ”folkrum” åt gården. Antingen det nu är just längans större bredd eller även en begynnande social differentiering mellan husbondfolk och tjänare på de större gårdarna, som här tidigt fört till denna uppdelning av den gamla ”stuan”, så kan den dock sägas vara en naturlig och följdriktig utveckling av den förut nämnda traditionen inom Kullabygden att inrätta en ”lilla stua” för särskilda familje– eller arbetsbehov vid sidan om den större.
5. Den öppnade korsvirkesgården.
Ännu omkring 1870 lever på de mindre gårdarna den gamla korsvirkeslängans form och plan. – Gössarp, Väsby, omb. 1871
De nya tegellängornas fäderneärvda planlösning utarbetas och förfinas ytterligare under 1850–60–talen. Ett exempel från Farhults by visar ett typiskt och ovanligt ståtligt prov på denna tids gårdsanläggningar (bild 6). En äldre granngård ligger fortfarande sluten mot bygatan: endast genom porten skymtar man stuelängan. Men här, på Farhult nr 13, ombyggt efter en brand omkr. 1850, öppnar sig gårdsplanen prydligt mellan tre (ursprungligen) halmtäckta längor, där boningslängan presenterar sig särskilt ansenligt: dess rödbruna fogade tegelväggar uppdelas rytmiskt av vita pilastrar och ståtligt utformade dörrar. (Byns ”kru” var inrymd här till omkr. 1870, vilket kanske till en del förklarar magnificensen!). Planen (bild 6) följer dock ännu väl gammal allmogesed och är i princip lik Gössarp nr 3: kök jämte brygghus, spiskammare och ett sedermera som undantagslägenhet utnyttjat utrymme gruppera sig kring bakugn och skorsten på längans östra ända, (krog)sal (med källare därunder) och kammare ligga vid västgaveln. Där finnes, som vanligt, ingen eldstad – men för det yttre anseendets skull (och väl med tanke på framtiden) finns där ändå en skorsten: den står på en bjälkram på vinden! Mitt i huset ligga ”storastua” och ”lillastua” i bredd, skilda av en vägg men värmda av en gemensam ”uteliggare”. Lillastua, som ligger vägg i vägg med köket, användes till vardags och som sovrum, storastua när gäster kommo.
När enskiftets nyodlingsarbeten burit frukt innebar det för denna bygd med dess väldiga forna fäladsmarker en åkerarealens mångdubbling, som i sin tur resulterade i delning av hemmari och många nya gårdsanläggningar. En serie nya gårdar efter samma schema ha t.ex. i Kattarp under 185 o–talet uppförts av en och samme byggmästare. Helhetspianen över en av dessa gårdar (fullbordad 1858, bild 7) kan ge ett typexempel på en dylik nyanläggning från hemmansklyvningens dagar. Den bär de grunddrag, som nyss anförts och som möta på många andra håll i bygden och provinsen.
6. Efter enskiftet.
Den typ av gårdar, med tre välproportionerade sten– och tegellängor, som efter enskiftet växer fram, representeras ståtligt av bl.a. Farhult 13, uppf. omkr. 1851. Detta är något av det bästa som byggts i vår bygd: den rena arkitekturen i dessa gårdar vid 1800–talets mitt är ett föredöme för skånska lanthus.
BR brygghus, K kök, KM kammare, LS lillastua, S sal, SP spiskammare, SS storastua.
Beträffande den vitrappade, tegel– eller papptäckta boningslängans rumsindelning kan här noteras, att de för en lantgård naturliga två ingångarna åt gården fortfarande behållas, att köket däremot har befriats från sin väldiga bakugn (som flyttats till närmaste uthus) och att rummen, som i stort sett ligga i den vanliga relationen till varandra, bl.a. tack vare frigörelsen från den stora skorstensstocken ha fått mera ”rörelsefrihet” och differentieras i storlek och användning. Stugan, mitt i längan, dominerar fortfarande, med hävdvunnen användning, möblering (bänkar och långbord etc) och uppvärmning, och något särskilt ”folkrum” finnes ännu icke. Det patriarkaliska, gemensamma hushållet lever här ännu, men i raden av smårum mot trädgården ha nu far och mor fått var sitt rum, medan tjänarna som förut ha sina sovrum i en uthuslänga. Tack vare förbättrade grund– och dräneringsförhållanden och bakugnens utflyttning har man lyckats att inom kökets ram anordna en mera lättillgänglig källare, viktig ej minst för den mer och mer aktuella mjölkhushållningen. F.ö. går tendensen mot att avlasta de många ekonomiutrymmena från boningslängan, som alltmera får karaktären av fristående manbyggnad med två skådefasader: en ”öppen” mot gården och en ”sluten” utåt trädgården och omvärlden. En lång rad fönster blickar väl ut mot den välordnade ”haven”, som med sin stränga symmetri och klippta buxbomshäckar ännu visar, vad den ärvt från 1600–talets slottsträdgårdar – men ingen dörr för där ut! Sluten och värdig ligger ännu den skånska gården!
Både ekonomiska, hygieniska och sociala hänsyn är det väl, som påverkar boskillnaden mellan hushålls– och bostadsavdelningen: goda källarutrymmen behövas för en rationell lanthushållnings nya produkter och växande hushåll, och den nu mera burgna och självständiga bondeklassens barnrika familjer kräva småningom en avskild bostad för sitt eget liv. Men det som möjliggör ”skilsmässan” mellan kök och bostadsrum är väl framförallt de nya eldstadsformer, järn– och kakelugnar, som ej äro beroende av den stora kökshärden och från medio av seklet mer allmänt vinna insteg på landsbygden.
7. Den nya tidens gårdsanläggning.
Den öppnade gårdsplanen ger boningslängan en ny värdighet, som avspeglas i fasaden (jfr bild 6), och det stilfulla, välordnat symmetriska återgår i hela gårdsanläggningen och trädgårdsplanen. Huvudfasaden vände in mot gårdsplanen, där infartsvägen skulle mynna – men ofta slöts gårdsfyrkanten snart åter, och man återgick till en mindre ceremoniös sidoentré. – Ebbarp 2, Kattarp, uppf. omkr. 1858; ursprunglig plan.
De senast skildrade tegellängorna, med trång kökskällare och de flesta ekonomiutrymmena i närmaste uthus, ha organiskt och successivt utvecklat sig på traditionens grund, men problemet om att hålla det stora självhushållets ekonomi– och bostadsutrymmen avskilda men ändå samlade inom samma hus söker man samtidigt, från omkr. 1850, att på skilda håll i vår bygd lösa på en annan och ny linje: medelst boningshus på hög källarvåning. Förebilder hade man sedan länge: frågan hade ordnats på samma sätt vid herresäten och prästgårdar under decennierna före och efter år 1800 (t.ex. vid Kulla–Gunnarstorp, Välinge prästgård 1836), där vad som till gårdens skötsel och hushåll hörde samlades i en undervåning (efter att tidigare kanske ha legat i skilda flyglar etc.). Den föga nedgrävda, av metertjocka gråstensmurar uppförda undervåningen var i och för sig lämplig på nyligen röjda, odränerade och stenrika marker; på denna fasta grund lyftes bostadsvåningen av tegel upp, ”herrskapslik” i höjd och proportioner, ett corps–de–logis behärskande den öppna gårdsanläggningen. Man överger nu klart den kringbyggda skånska gården – men inte slutgiltigt: tvärtom händer det, att man försiktigtvis (för att slippa tvärdraget?) åter sluter de öppna gatten å ömse sidor om boningshuset med höga plank!
8 a. I den gamla byn.
Bland flocken av halmtäckta, trädskuggade längor – så kan den gamla byns bebyggelse ha tett sig. –Tjörröd, Väsby.
Foto Edv. Nilsson 1946.
Systemet med ”tvåvåningslänga” har varierats på en rad nybyggda lantgårdar, större och mindre, alltsen omkr. 1850. Nyrup i Brunnby socken, friköpt från Krapperup, byggdes då, och mycket av högreståndsarkitektur ligger det över denna gård, som öppen och fri på ett annat sätt än byarnas sammangyttrade, jordbundna längor reser sig på slätten (bild 8). Efter herrehusens förebild har man också behållit en mittingång till manbyggnadens udervåning – och i detta fall klämde man inom dess metertjocka gråstensmurar och förgallrade fönster, till att börja med, in både bostads– och hushållsutrymmen: t.v. folkrum och sovrum, rakt fram kontor och t.h. köksavdelning (senare tillbyggdes källare och mjölkkammare). Den ståtliga övervåningen fick t.v. stå tom! Den kunde – liksom gårdarnas loft – användas som sädesmagasin, tills tiden var mogen för, att den togs i bruk för tjänare, barn och gäster.
8 b. På nya marker.
En annan, självständighetens anda ligger över denna gård än över de låga, lika längorna i byns gemenskap 22 år tidigare. – Nyrup, Brunnby, uppf. omkr. 1850.
Foto 1947
Under de följande årtiondena, när de nya jordarna, märglingen och kreatursskötseln alltmer höjde lantbefolkningens levnadsstandard, lämpades och varierades denna ”herrgårdstyp” efter jordbruksarbetets förhållanden på skilda håll i vår bygd. På 1860–talet om– och nybyggdes en rad sådana gårdar i Mjöhultstrakten (bl.a. Nybo), och därvid synes man åter vilja anknyta till den gamla skånska längans praktiska schema med tvenne ingångar åt gårdssidan, från vilka också innertrappor leda upp till bostadsvåningen. På Gunnestorp nr 4 (bild 9, uppfört omkr. 1865 och först i år ombyggt) synes man dock först ha upptagit förebildernas mittingång men sedan ha funnit detta opraktiskt: dörren flyttades åt ena sidan – och för den heliga symmetriens skull måste då en skendörr arrangeras på andra sidan! Bottenvåningen är f.ö. planerad ungefär efter gammalt schema: i stugans plats ligger vad som nu kallas folkrum, med bänkar och långbord och på gammalt sätt ansluten till den stora köksskorstenen. Den öppna härden i denna är som fordom förenad med bakugn (gömd under innertrappan!) och med brygghuskittel; brygghuset har alltså kunnat dragas in i boningshuset igen!
9 a. En ny hustyp –
Växande hushåll och sinne för ordning leda till allt klarare utbildning orh särskiljande av bostads– och hushållsutrymmena: grupperade i horisonta led i längor som å bild 6–7 men ännu bättre i vertikal led som här. – Gunnestorp 4, Farhult, uppf. omkr. 1865.
Foto 1948.
Bottenvåningen rymmer också bakstuga (även använd som drängkammare), mangel– och huggebod, som här alla få del av skorstensvärmen, matkällare och ett rymligt ”bränneshus” med stora portar. I övre våningen kan nu familjens egna bostadsbehov tillgodoses mera fritt. Över ”folkrummet” ligger ”lillastua”, över brygghuset och ”grovköket” ett mindre (och ev. senare) kök med järnspis, på ena gaveln sovrum och kamrar, på den andra sal och gästrum, varvid två skorstensstockar ge möjlighet att placera in järnugnar.
Ännu under 1870–80–talen synes för de större gårdarnas vidkommande den bastanta och ansenliga ”tvåvåningslängan” vara en ledande typ. Ofta betonas dock dess karaktär av familjebostad alltmer därigenom, att man skiljer på hushålls– och bostadsvåningens ingångar: en yttre mittrappa för direkt upp till bostaden, medan köksdepartementet får bibehålla en eller två dörrar i markhöjd (varav den ena kanske på gaveln). Men bostadsvåningen (med sitt eget lilla kök) bibehåller märkvärdigt länge huvuddragen av den gamla korsvirkeslängans planschema: den är ofta rätt och slätt en tegellänga, breddad och förkortad, försedd med järnugnar och upplyft på en källarvåning. Nästan borglikt slutet, blott med två rader av fönster, reser sig huset ut mot trädgården (bild 10). Äldst är det ofta vittat och halmtäckt, men som fasadmaterial slår nu gul tegelsten samt taktegel eller tjärpapp igenom.
9 b. – och dess planlösning.
BH bränneshus, BR brygghus, BS bakstuga, DK drängkammare, FR folkrum, G garderob, GR gästrum, HH huggehus, K kök, KL källare, LS lillastua, MB mangelbod, PK pigkammare, R rum, S sal, SK sängkammare, SP spiskammare, VR vardagsrum.
Att 80–talet f.ö. ej karakteriseras av någon livligare byggnadsverksamhet i våra trakter är kanske ej så underligt: jordbrukets stigande konjunkturkurva sjunker nu brant, och en del av dem, som under föregående decennier byggt stort, fingo lämna sina gårdar.
10. Det slutna huset.
Trädgårdsfasaden hos dessa tvåvåningslängor är ståtlig men föga vänlig: den gamla skånska gårdens slutenhet mot yttervärlden lever kvar till bortåt 1880. – Nytorp, Väsby, uppf. omkr. 1883. Höganäs stad förvärvade gården år 1947.
Åren vid det sista kvartsseklets början äro sålunda ödesdigra för landsbygdens ekonomiska och sociala förhållanden – men just därför bli de betydelsefulla även för bostadsskapandet. Här skulle man kunna säga, att vad stort sker, sker tyst. Förändringarna komma först i detaljer och i det inre, men de bebåda djupgående och breda strömningar. Kullagårdarnas byggnadskonst släpper nu förankringen i det hävdvunna och utvecklar sig hädanefter i takt med tidens övriga arkitektur – den nya tiden bryter slutgiltigt in över bygden! Det kan sägas, att den kommer pr järnväg; kommunikationerna öppna från 1880–talet den gamla kustbygden inåt landet och uppåt Sverige och så utåt världen via det snabbt uppblomstrande Hälsingborg. Men i de mer eller mindre gammaldags boningslängorna börjar ”revolutionen” ofta inifrån: under 80–talet fullbordas den praktiskt betingade differentiering mellan husbondfolk och tjänare, som tidigare antytts genom inrättande av lillastua o. likn. Stugans traditionella möblering (bänkar, bord, skåp, säng), som av ålder var samlad kring väggarna och delvis fast, lämnande golvet fritt för gemensamma arbeten, flyttas ut, i många fall just till ett vid köket speciellt anordnat folkrum.
11. När järnvägen kom till byn –
lågo de spridda gårdarna så här: byggda efter gamla riktlinjer men välordnade, öppna mot gårdsplanen, slutna mot trädgården. Stationssamhället blir en ny kulturfaktor i socknen, på gott och ont, omskapande dess befolknings– och bebyggelseförhållanden. – Mjöhultsgården, Farhult, uppf. omkr. 1860. Målning från 1880–talet. I förgrunden ligger numera Mjöhults stationssamhälle.
I stället ordnas stugan om till ett matrum för familjen; ofta var det dagligen behövligt för den stora barnskarans skull men åtminstone i användning kvällar och helger. Matbordet med sina stolar mitt på golvet under den tunga fotogenlampan hörde till den nya, representativa stilen (som vi ofta bindas av än i dag!); från salen hämtar man kanske in en lång soffa, en finare skänk med glasdörrar och något fönsterbord, och far i huset får sin egen stora stol för tidningsläsningen (bild 12). Salen får i gengäld nya möbler, och kanske göres det nya arrangement med järnugnar – det sker en ”uppryckning” till högre klass längs hela linjen av rum! Barnskarans tillväxt i antal och självständighet och viljan till att föra ett mera representativt hus markeras även i exteriören: den stora vinden, förut merendels spannmålsloft, inredes med sovrum bl.a. i en nytillkommen frontespis, och den allt hitintills så slutna långa fasaden mot trädgården brytes nu också igenom i bottenvåningen, medelst en mittdörr och en mer eller mindre utpyntad träveranda. Det är, som om man först nu fått råd och tid att se på trädgården som något annat än ett arbetsfält, och det tar sig uttryck även i de nya, mera romantiska trädgårdsplanerna, med gräsmattor och asymmetriskt slingrande gångar.
12. En hemmets omvälvning.
I samma veva, när teknik och kommunikationer slutgiltigt öppnade bygden för främmande influenser. var tiden mogen för en inre omvälvning, i miniatyr men väsentlig: lanthemmets patriarkaliska hushåll glider åtskils i familje– och tjänarebostad. Den gemensamma ”stuan” delas definitive upp på matrum och folkrum. – Planerna visa, hur ”stuan” möbleras om till ”matrum” i en gård (av typ som bild 7) vid 1880–talets början.
13. Längan får skådefasad.
Från 80–talet öppnas gärna även de gamla korsvirkeslängorna utåt med en representativ fasad: det pittoreska korsvirket får en ”hel” och skyddande dräkt av målad brädfodring och tjärat takpapp och en frontespis med veranda. – Jonstorp.
Foto 1947.
De nya arkitekturelementen, varmed längan nu vänder sig ut mot trädgården och yttervärlden, frontespis, veranda och ”snickarglädje”, äro hittills okända i den skånska allmogens byggnader – de hämtas in ifrån skilda håll: från herresäten och stadsvillor, från stationssamhällenas nybyggen och via mönsterböcker (t.ex. C. E. Löfvenskiölds), från Schweiz etc. De gamla korsvirkeslängorna klädas in och pyntas ut med den nya tidens maskinsågade bräder och ”lövsågsornerade” ramverk och fält: det kommer plötsligt in en ny trärikedom i slättens byggnader – via timmerhandlare och järnvägar!
Dessa i och för sig föga stora eller omvälvande åtgärder förändra emellertid under åren omkr. 1880 och därefter på ett påfallande sätt den skånska gårdens ansikte. Det vändes, som sagt, på ett nytt sätt utåt, gården får en fasad mot omvärlden – och kanske får detta i någon mån ses i sammanhang med, att gårdsplanen nu på många håll, märkligt nog, åter slutes: den ökade spannmålsavkastningen kräver en ny stor loglänga! Helt nybyggda boningslängor äro, som nämnts, ej så talrika – behovet var mest fyllt och tiderna mörknade – men som ett karakteristiskt exempel kan dock här visas en Kattarpsgård från 1870–talets slut (bild 14).
14 a. Lån utifrån –
Den nya tidens husideal bryter med den gamla längans ”slätstrukna” fasad: frontespiser, verandor, trappor och sniderier i schweizerstil vill ge huset en mera omväxlande, självständig och representativ arkitektur (Som dock knappast blir en bättre)! – Kattarp 3, uppf. omkr. 1878.
Foto 1938.
Det är egentligen en ”tvåvåningslänga”, delvis översatt i trä och utstyrd med gavlar, verandor o.a. snickerier i schweizerstil, men den har nästan gammaldags, goda längdproportioner, och i planen kan man bakom de nya benämningarna på rummen urskilja den äldre längans huvuddrag: ”stuan” har blivit matsal, ”fars rum” kontor och en ”förstukammare” förmak. Men en särskild sängkarnmare har tillkommit och överallt är det höga dubbeldörrar och målade gipstak. Fint och effektivt, ljust och luftigt skall det vara!
Avgörande även för den följande utvecklingen blir emellertid, hur mittpartiet betonas och växer ut. Det har förut nämnts, att bostadsvåningen fick sin egen ingång med trappa, som givetvis enligt tidens stränga symmetrikänsla placerades centralt.
14 b. – och inre omskapande.
Här ”påbygges” denna monumentala huvudentré med veranda och frontespis och får en motsvarighet mot trädgården: husfasaden har fått en dominerande mittaxel i st. f. två likställda sidoaxlar, och ”längan” börjar antaga villa–karaktär.
Vid nästa steg i utvecklingen, i många manbyggnader från 1880–90–talen, drar man konsekvenserna härav även i planen. Mittaxeln, genomblicken, det representativa och festliga poängteras: gästen träder in i en hög och rymlig ”hall” med fritrappa till vindsvåningen och vidare genom dubbeldörrar in i en stor salong, där man genom glasdörrar och en öppen veranda ser ut över trädgården. (Man kan faktiskt inte undgå att tänka på samma effektfulla planering i – barockens slottsbyggnader!) Å ömse sidor ligga dels familjens bostad, dels kontoret (nu riktigt nog mot gårdssidan) och utrymmen för gäster, alla med höga dubbeldörrar och fina takmålningar av en Hälsingborgsdekoratör. Även i praktiska avseenden förfinas bostaden, t.ex. med kakelugnar och garderober.
Dessa sena 1800–talsbostäder, ofta i gul tegel med listverk, ha merendels åter sänkts ned till markens nivå, men äga dock goda matkällare; behovet av stora ekonomiutrymmen går tillbaka, allteftersom systemet med självhushåll och ”inneboende” tjänare börjar avvecklas. Husbondfolket blir alltmer ”oberoende”, dörren till kök och folkrum, som alltmer dragits åt sidan (jfr bild 14), förlägges gärna till gaveln.
15. Längan blir villa.
Längan går över till manbyggnad, och manbyggnaden blir villa – det är sekelskiftets utveckling. Frontespisen och verandan känneteckna alltfort de relativt sett alltför korta och höga husen på landsbygden långt in på 1900–talet. – Ornakärr, Väsby.
Foto Edv. Nilsson 1945.
Med denna sist beskrivna hustyp – ett helt självständigt bostadshus i st. f. en länga vid gårdsplanen – sammanhänger i stora drag, yttre och inre, de många villaliknande manbyggnader, som mot sekelslutet växa upp på de moderniserade korsvirkesgårdarna (bild 15). De uppvisa en provkarta på den nya tidens möjligheter i fråga om byggnadsmateriel: gult tegel med röda listverk, maskinslaget rött tegel med vita band, vit puts, tak av tegel, skiffer, papp eller plåt. Formerna kunna i detaljerna också vara rätt livliga – med nordiskt romantiska drakslingor i snidade gavelfält, vindskidor och stolpar – men husets grundformer stanna gärna vid en enkel standardtyp (som levt in på 1930–talet): mittingång från gården, köksingång på gaveln genom utbyggd farstu, glasveranda och frontespis åt trädgården. Vardagslivet för husbondfolk (och någon tjänare) förlägges till kök och vardagsrum på gaveln; en besökande kommer däremot genom gårdsförstugan in i kontor eller herrum eller, vid gästabud, rätt fram in i sal eller matrum innanför glasverandan. De äro husets finrum, prydligt målade – och svala; stundom äro ännu omkr. 1900 inte alla rum anslutna till de två skorstensstockarna. Sovrummen ligga ofta i vindsvåningen (som nu ej sällan får extra ljus genom fönster vid takfoten), och genom köksgolvet kommer man ner i källaren.
16. En fri skapelse.
90–talets något romantiska lantvilla, fritt belägen i trädgården och fritt komponerad, med vinklar, korridorer och trappor, är också fri från all inhemsk tradition. – Louisefred, Brunnby.
Foto omkr. 1910.
Sådan är, med många variationer, sekelskiftets standardtyp på medelstora gårdar, men det romantiska 90–talet har även frambragt mera pittoreska hustyper för de större gårdarnas behov (jfr bild 16). Därvid lägges ej sällan manbyggnaden ganska isolerad från gårdsbyggnaderna, kanske inne i trädgården, och den kan då utformas ganska fritt, helt i villastil. Den får t.ex. en ganska kvadratisk eller oregelbunden byggnadskropp, med rummen fritt grupperade kring en central hall: kontor och herrum mot gården, salong och matsal med glasveranda åt trädgården, köksavdelning på andra sidan hallen. Sovrummen ligga kring en övre hall; denna och den undre bilda ett ljusschakt med ovanljus mitt i huset, och det händer, att arkitekten (i detta fall alltså ej en lantbyggmästare) i sin traktan efter det ovanliga, det aldrig förr sedda t.o.m. arrangerat en liten takbalkong kring hallens takfönster!
17. Stuan.
Den gamla ”stuans” möblering, samlad längs väggarna och hävdvunnen sen sekler, lever stundom, med nyare inslag, kvar i någon länga från 1850–60–talen – en vacker gärd av pietet (och, varför inte, värd att återupptagas som modern matvrå?). – Tågalycke.
Foto Edv. Nilsson 1945.
18. Salen.
Den blanka, eleganta möbeln från 1890– eller 1930–talet och fönsterljuset från söder och väster ge ännu åt salen något av ”sommarstugans” svala, lite stela behag. – Tågalycke.
Foto Edv. Nilsson 1945.
19. Matrummet.
Matbordet mitt på golvet, byffén (i st, f. glasskänken), soffan och pianot: det är minnen i vår tid från sekelslutets sociala ”omvälvning” i stuan. Den tunga ekmöbeln och de färgrika hemslöjdsalstren ge ännu gammaldags bondemyndighet åt det nutida ”matrummet”. Och var finns en trivsammare samlingsplats än kring detta bord, med utblick åt både gårdsp!an och trädgård? – Hustofta.
Foto Edv. Nilsson 1945.
20. Funktionalism förr.
God funktionell skånsk arkitektur, modell äldre. Och likafullt ett föredöme! Slättens lugna rytm lever hos huset: i dess vilande linjer, i förhållandet mellan tak och vägg, mur och hål, – Brunnby.
Foto 1947.
21. Bakom den gamla längan –
I det gröna lugnet bakom den gamla längan – ”här är tystnad och ro för ett hjärta än, mitt i den larmande världen”. Att här bryta sönder stolparnas och rutornas ojämna rytm med ett treluftsfönster eller en masonitdörr, att ”döda” det gamla takets skiftande, mjuka yta med hårda, grå eternitplattor, det vore något av ett brott! – Hustofta. Väsby.
Foto Edv. Nilsson 1945.
Dock – just takfönstret har man verkligen sett förr i vår bygds lantliga byggnadskonst! Det är ganska kuriöst, att sekelslutet i sina frihets– och originalitetssträvanden skall ha kommit att tangera en sådan detalj, som hör ihop med den mest primitiva hustypen i vårt land, eldhuset, vilket Gössarpsstugan, det första ledet i vår översikt, stod så nära. Det skulle inte ha förvånat en, om 90–talet, som hade en romantisk strävan både mot det pittoreska och exotiska och mot det nationellt nordiska och urgamla, medvetet hade lekt med takfönstermotivet! I detta fall har det dock varit en framtvungen ”praktisk” utväg – ty det är verkligen mera sällan som vår lantliga byggnadskonst ”leker”: det är en praktisk, av tidernas olika behov betingad väg, som den följer även under 1800–talets lopp, det till sitt innehåll så rika och växlande utvecklingsskede, vars grunddrag vi här sökt antyda.
22. Ett gammalt fiskarhus –
prydligt och livfullt på sitt försynta sätt, med fint snickarhantverk i dörrar och fönster och med en vänlig färgskala av rödbrunt och vitt under den brungröna halmen. Skorstenen (som förr alltid hade väl avvägda profileringar) har tyvärr blivit ”rakad” i vår tid. – Lerberget, Väsby.
Foto 1947.
23. I nya kläder,
Mot sekelslutet skifta korsvirkeslängorna skepnad. De klädas i en praktisk konfektionskostym av gul brädpanel och svart papptak – och bli mera utslätade och tråkiga men också mera härdiga mot sjövinden. Och de få behålla sin goda arkitektur, linjer som följa terräng och horisont. Blott en stympad skorsten och en ”villa–dörr” med råglas bryta den lugna enhetligheten. – Lerberget, Väsby,
Foto 1947.
24. Skepparnas hus.
Två skepparhus i sinn prydno: fasta genom sina proportioner, förnäma genom sin enkehet, orubbligt myndiga – en god återväxt på gammal grund! – Lerberget, Väsby, uppf. omkr. 1880.
Foto 1947.
Bostadsbyggandet på våra gårdar lämpar sig då, som förut, efter sina förutsättningar; de växla mera än någonsin förr, men den skånska boningslängan stannar så att säga vid jorden. Den får en naturlig, lugn och organisk utveckling, som kan sägas spegla bondens frigörelse och konsolidering, hans utbildning till självständig jordbrukare och hans strävan efter högre levnadsstandard i tävlan med andra folkgrupper – en behovsenlig utveckling som endast mot slutet uppvisar artfrämmande inslag och tendenser. Men så kunna också våra gårdar under 1800–talet uppvisa en mycket värdefull och stundom förnäm arkitektur, som väl kan tävla med – och stundom överträffa – den samtida i städer och slott. Den stegvisa, lugna utvecklingen hos bondgårdarna har nämligen nästan genomgående förmått bevara några värden, som äro väsentliga för denna slättens byggnadskonst liksom för all annan arkitektur: den enkla men absoluta värdighet, som ligger nästan enbart i harmoniska och fina, lugnt ”vilande” proportioner och kan avstå från all utsmyckning men anspråkslöst sluter an till miljön, till slättens långa, låga linjer.
Dessa värden ha varit hotade under de senaste femtio åren, då lantbefolkningens bostäder i många fall väl mycket fått en prägel av mindre palatsvilla eller dyster cementkub, utan någon kontakt med den skånska gårdens och landsbygdens tradition.
25. Ett kaptenshus på Viken.
Här var en ”modernare” planlösning i stora drag klar redan för 100 år sen: i husets bostadsdel lågo stuga, farstu, sal och gästrum och, mot gården, spiskammare, kök, sängkammare och ännu ett gästrum.
Alla som nu bygga och bo på landet ha dock ett ansvar för att vårda och vidareutveckla detta vårt förnäma byggnadsarv. Detta är bl.a. en av de största uppgifterna för vår tids hembygdsvård – men också och ej minst för landsbygdens byggmästare: föredömena finnas ju överallt, runt om i bygden!
Men översikten över Kullens lantliga byggnadskonst under 1800–talet skulle vara ofullständig, om ej kustsamhällenas byggnader vore med: några fiskar–, skeppar– och kaptenshus få här representera även småhusbebyggelsen under äldre tid. Husmäns och fiskares små längor hade ännu under 1800–talets förra hälft en rumsindelning och inredning efter samma principer som tillämpades i gårdarnas boningslängor – ehuru i inknappad och förenklad form. Ett fiskarhus som det å bild 22. har alltså två kamrar vid vardera gaveln och i mitten förstuga och kök samt en ”stua” av längans bredd. Att vardagsingången, förlagd åt den skyddade landsidan (öster), har en liten utbyggd köksfarstu, ett ”bislag”, är en ortstradition.
26. Gammalt och nytt.
Det gamla skånska husets linjer, med halmtakets måttfulla vinkel, återklinga visserligen i 1900–talsvillan därbortom – men huru mycket förnämare verkar ej det äldre huset med sitt mjuka tak och sina rena väggytor, som kan undvara brokiga tegelband och snidade stolpar och gör så mycket starkare intryck enbart genom sina lugna proportioner! – Brunnby.
Foto 1947.
Ett skepparhus, byggt omkr. 1837, hade nära nog samma plan, men vardagsstugan gick ej över längans hela bredd: på läsidan hade nu huset fått ännu en ingång, varför en förstuga och ett litet rum, kanske en sorts ”lillastua”, nu vette mot land i rad med kök och kammare. Rummens användning och benämning i dessa mindre hushåll skilde sig naturligtvis något från bondehemmens: så t.ex. kallades i sista fallet det i ena hörnet ut mot sjön liggande finrummet (motsvarande salen) typiskt nog för ”sydvästra rummet”!
Fyrtio år senare ombygges ett snarlikt grannhus i tegel; det breddas och får sitt nuvarande ståtliga utseende, ett skepparhus i sin prydno (bild 24). Men i det inre skönjer man i rumsplanen den gamla korsvirkeslängans huvuddelar; allt är bara rymligare och ljusare.
27. Vår tid.
I många former trivs även det mindre sköna. Denna provserie på 1900–talets växlande stilideal visar visserligen inga extrema och skrämmande former, men den har ej heller någon känsla för ortens byggnadstradition (jfr bild 22–26); därför bryta sig huskuberna onödigt hårt ut ur den ömtåliga naturmiljön, den öppna, mjuka strandhrden och den fria havshorisonten.
Köket är kvar på sin plats, i förstugans axel något vid sidan av husets mittlinje, och vardagsrums–delen, i mittpartiet, också. Men av de båda dagligrummen – nu lika stora – tjänstgör det östra som mat– och sovrum (med stor säng och slagbord vid fönstret), det andra utåt sjön belägna som kontor för skepparen och redaren. Intill detta gränsar ju i söder ett hörnrum, ”kammerset” (motsv. det ”sydvästra rummet”); det torde ha erbjudit en praktfull anblick, ty dess väggar kläddes fordom av – dubbla rader skeppsmålningar, hela rederiets flotta!
När även det förstnämnda av dessa två grannhus bygges om några år senare (omkr. 1882) har utvecklingen även här gått därhän, att det moderniserade och mindre köket kan placeras i ett hörn av huset: det behöver alltså ej längre avdelande tränga in i sviten av bostadsrum. Bland dessa senare inrättas särskilda sov– och matrum.
Husets plan kommer nu i huvuddragen att överenstämma med den som i dag också kännetecknar t.ex. en representativ gammal kaptensgård i Viken, uppförd i tegel år 1815 (bild 2 5). Mycket möjligt är, att även dess rumsplan genomgått samma ovan skildrade utveckling, d.v.s. att den ursprungligen haft sitt kök (med bakugn) enligt gammal tradition mera centralt placerat, mittför förstugan. I varje fall rymde huset år 1828, då det ägdes av ”Coopvardie Capitainen” Peter Fredrik Hårdberg, samma sju rum som nu, d.v.s. ”dagelig stuga”, sängkammare, två gästrum, sal, spiskammare och kök, belägna över tvenne höga ovälvda källare, och hade tydligen även samma indelning (i fråga om innerväggarna).
28. Å ena sidan –
Detta ha vi (ännu något kvar av). En njutning för ögat, en vila för sinnet, en tillgång för alla. En bit av gammal bygd, ett stycke skönhetssyn vid vägens kant. Men blicken glider över till dess andra sida – –
Huset hade köksspis med bakugn samt två sättugnar (uteliggare), mynnande i en enda skorsten. Alla rum hade paneler, gipstak funnos i sex, köket hade trätak och stengolv. Denna ståtliga kaptensgård, då belägen endast 25 m. från stranden, omslöts på detta håll av två halmtäckta korsvirkeslängor, inrymmande drängkammare, brygghus, loga, vedbodar och källare. För varulagringen utnyttjades säkert också boningslängans stora portgång och magasinsutrymmen.
Talrika andra exempel på anspråkslös men måttfull och värdig arkitektur i små mått och lugna proportioner bjuder både Viken och våra andra gamla kustsamhällen – kustklimatet har nog hälsosamt bidragit till att forma en bastant och ”renad” bebyggelse. I våra gamla samhällen, som sagt – ty både vi och kommande generationer ha nog anledning att häpna och sörja över den i alla avseenden väl fria ”utveckling” som 1900–talets byggnads–”konst” tagit på våra slätter och kuster (jfr bild 26–29). Praktiska hänsyn tar denna byggnadsverksamhet givetvis –men knappast några andra: värdighet och känsla för omgivningen, de yttre egenskaper som i stor utsträckning präglat den här antydda utvecklingsgången, saknas nu ofta i skrämmande grad. Stilar av alla arter äro rikt företrädda – men stil saknas på ett sorgligt sätt!
29. – och å den andra!
Detta kan vi få. så mycket – eller mer än – vi vill ha. Utsikten till vänster, utsikten till höger –. vilken skall bli vår framtidsutsikt? En stilla, stor natur eller en orolig, ingärdad bebyggelse – mellan dem ha vi att välja. Än så länge.
Kanske är denna byggenskap karakteristisk för vår splittrade och hastande tid – men det är ännu ej för sent att fatta besinning rörande denna fråga och dess ödesdigra räckvidd. Här gäller det inte bara en fortgående förstöring av människors sinne för värdighet, skönhet – i dess enklaste och största form –, ansvar och hänsyn (något som resulterar i en än värre förflackning, banalisering och, rent ut sagt, råhet) utan också ett hänsynslöst hot mot en av vårt folks största gemensamma egendomar och kraftkällor – naturen! En begränsning och ett omskapande av lantbebyggelsen, framförallt vid kusterna, skulle väsentligt höja trevnaden inom det svenska samhället, det vore utan tvivel en social välfärdsåtgärd av största välsignelse, i nutid och framtid, för gemene man. Ett av de första och bästa hjälpmedlen för att åstadkomma bättring i denna landsfara är, som förut nämnts, studiet av vår egen byggnadskonst. Detta är ej opraktiska och nationalromantiska griller: den arkitekturen är, som här ofta framhållits, uppbyggd på de mest sakliga grunder och prövad genom sekler. Det är aldrig skam att skapa med ledning av goda föredömen – och bättre sådana kunna vi ej få! Ej heller på enklare sätt: det är en byggnadskonst inom räckhåll för envar.
Tillbaka