1971, årgång XLIV:
Hårda tag – En kullabos upplevelser under segelfartygstiden
Av Salomon Olofsson
År 1938 avled i Brooklyn, New York, sjökaptenen Sigfrid Wessberg. Då ändades en levnadsbana som varit synnerligen växlingsrik och äventyrsmättad. Berättelsen om lerhamnspojken som efter många års kringflackande på världshaven hedrades med krävande och ansvarsfulla uppdrag som varvschef och fartygsinspektör i New York kan måhända intressera åtskilliga läsare av Kullabygd. Nedanstående skildring bygger huvudsakligen på de självbiografiska anteckningar som kapten Wessberg gjorde mot slutet av sitt liv. Dessa anteckningar är skrivna på engelska och har översatts till svenska av brorsbarn till Sigfrid Wessberg, bosatta i Lerberget.
”Jag föddes och växte upp i en liten by vid Lerhamn, belägen i Sveriges sydligaste del. Den lilla byn låg vid sundet som skiljer Sverige från Danmark. Kullens fyr som vägleder sjöfararen som kommer från Kattegatt och styr söderut låg endast ungefär en mil nordväst om byn, och varje afton efter solnedgången kastade det blinkande ljuset sina strålar på vår lilla hamn. Nacke fyr på danska kusten nästan mitt emot gjorde detsamma. Ett av mina tidigaste minnen är den förtjusning jag kände som barn att betrakta dessa fyrar.”
Så börjar kapten Sigfrid Wessberg sina minnesanteckningar, vilka huvudsakligen skildrar ett kort skede av hans liv mellan fartygsrelingar och de spännande, ja rent otroliga upplevelser han då gjorde. Hans berättarstil är livlig och medryckande. Tyvärr medger inte utrymmet i denna artikel några längre citat ur minnesanteckningarna, som i originalet omfattar 232 maskinskrivna sidor i A4–format. Innan vi övergår till Wessbergs skildringar skall vi ge några korta data ur hans liv.
Sjökapten Sigfrid Wessberg, född i Lerhamn 1864 död i Brooklyn, N.Y. 1938.
Sigfrid Wessberg föddes i Lerhamn den 11 augusti 1864. Fadern Nils Wessberg var sjöman och omkom genom kolosförgiftning ombord i ett fartyg när Sigfrid var 8 år gammal. Modern, född Sjöberg, var dotter till sjökapten Jöns Sjöberg. Sex barn födde hon till världen och Sigfrid var nummer fyra i syskonskaran. Redan vid 12 års ålder måste han hjälpa till med försörjningen genom att ta plats som kock på ett segelfartyg under sommarmånaderna. När han var 14 år började hans sjömansliv på allvar. Under 20 års tid seglade han i svenska och utländska fartyg, rundade Kap Horn åtskilliga gånger i båda riktningarna och var med om många spännande upplevelser. Han avlade sina olika befälsexamina i England och redde sitt första hem i London efter sitt giftermål med Ellen Strejfert från Södåkra, Jonstorps församling. År 1891 begav han sig till sjöss som förstestyrman i ett barkskepp från St. John, Nova Scotia. Det är om en resa med detta fartyg som skildringen här nedan handlar.
Om senare delen av Sigfrid Wessbergs liv skall endast berättas att han efter sin aktiva sjömanstid fick anställning först som ”Dockmaster” i South Shields och sedermera i New York, dit han överförde familjen. I 16 år tjänstgjorde han i firman James J. Hugan & Co., ett stort varvsföretag, i vilket han avancerade till ”General Manager”. År 1915 utnämndes han till fartygsinspektör hos Standard Oil Co., New York, vilken befattning han uppehöll till pensionsåldern (undantagandes ett par år, då han vistades i Florida som konstruktör och ledare för byggandet av flytdockor). Sista gången han besökte sin hemtrakt var 1934, då han i samband med uppdraget att för en amerikansk millionärs räkning besiktiga och avsluta köpet av danska skolskeppet ”Georg Stage” i Köpenhamn tillsammans med sin hustru gjorde en avstickare till Sverige. Sigfrid Wessberg avled i Brooklyn år 1938. Minnesanteckningarna avslutade han 1934.
Påmönstring
”Den siste februari 1891 sände en Nova Scotia–agent i London mig ned till Falmouth för att som styrman mönstra på barkskeppet ”Dunstaffnage” av St. John N. B. fört av kapten Fauber och destinerat till St. John N. B. i barlast.”
Förf. berättar därefter att han vid framkomsten till Falmouth av en båtman fördes ut till skeppet som låg förankrat på redden. Under färden ditut blev han varnad av den gamle båtmannen att ta anställning på fartyget, vars kapten hade ryktet om sig att vara en mycket hård person.
När W. kommit ombord träffade han kaptenen, och han ger följande beskrivning av honom: ”Han hade det otrevligaste och grymmaste ansikte jag någonsin sett. Likväl kunde jag se att han måste ha varit vacker innan dryckenskap och utsvävningar hade tagit det bästa från honom.”
Det befanns att kaptenen hade sin hustru och en liten son med ombord. Vidare fanns där en äldre man, bror till kaptenen och tjänstgörande som timmerman, andrestyrmannen som hette Larkin samt stewarden som var fransman. W. gör en mycket detaljerad beskrivning av fartyget, ur vilket vi endast anför:
”Det var ett skepp på 1.400 reg.ton. Dess fullständiga längd d.v.s. från akterrelingen till förstäven, var 230 fot. Dess bredd var 38 fot från reling till reling. Det var ett barkriggat fartyg med dubbla märssegel, enkla bramsegel och röjel på för– och stormasten.”
Kaptenen och W. gick i land för påmönstring av den sistnämnde och 20 besättningsmän. Vid tullhuset stod en brokig skara män anförda av en ung man, som W. förstod var en boardinghouserunnare. Denne bekräftade att han hämtat männen i Plymouth. Kapten Fauber gav W. i uppdrag att se över deras papper och förvissa sig om att de var sjömän. W. anmärker att av de 20 var det bara sju som han skulle ha valt under vanliga förhållanden. Här hade ju endast en telegrafisk beställning gjorts till runnaren i Plymouth om 16 matroser och 4 jungmän.
Så följde själva mönstringsceremonierna: uppläsning av ”artiklarna” och undertecknande av anställningspapperen. W. återvände därefter ombord sedan han givit runnaren order att komma efter med besättningsmännen på utsatt tid.
Barkskeppet ”Dunstaffnage” av St. John, N. B. Teckning av kapten Sigfrid Wessberg.
Bekantskaper göras
I detta kapitel berättar kapten W. om hur han lärde närmare känna sina skeppskamrater. Angående fartygets kapten upplyste timmermannen, att hans bror de tre sista åren anställt styrmän med tvivelaktigt rykte som genom sin framfart förvandlat fartyget till ”ett flytande helvete”. Och en sådan styrman var mr Larkin. Denne fick tillfälle visa sin rätta karaktär då de nya besättningsmännen bordade fartyget. W. fick se att styrmannen med en koffernagel i handen gick emot besättningsmännen färdig att slå till. Då ingrep den nypåmönstrade förstestyrmannen:
”Snabbt som blixten kastade jag av mig rocken, hoppade över halvdäcksrelingen ned på huvuddäck och rusade efter den uslingen. Men jag hann upp för sent för att hindra hans avsikt. Han hade lyckats slå till en av de minsta bland männen, så att denne föll framstupa på däck och skulle just slå till ännu en, när jag grep hans högra arm med min vänstra, fångade hans vänstra med min högra och gjorde ett brottartrick som kom det svinet att tjuta högt.”
W. vred koffernageln ur styrmannens hand och befallde honom att lägga ifrån sig tillhygget, vilket även åtlyddes. Mannen som blivit slagen var en portugis. Som väl var hade hans hatt något lindrat slaget, men han hade en stor bula på hjässan och var nedblodad i ansiktet. Sedan W. undersökt portugisens skador och fått bekräftelse på att slaget utdelats utan orsak uppsökte han andrestyrmannen och hotade honom med stryk om han åter skulle försöka ge sig på folket ombord med ett sådant tillhygge som en koffernagel.
W. hade fått order av kaptenen att göra skeppet segelklart så de kunde avsegla när han kom ombord. Ordern utfördes men kaptenen syntes ej till. När han sent på kvällen kom var han redlöst berusad och måste bäras ombord av lotsen och en båtman. Styrman W. övertog bördan vid relingen och bar kaptenen ner i salongen, där den stackars kaptensfrun förskräckt tog emot honom. Hon varnade styrmannen för sin makes skjutvapen. W. lade kaptenen i kojen, band fast honom där, låste ytterdörren och gav fru Fauber nyckeln. Då kaptenen var oförmögen att ta befälet, måste förstestyrmannen ge order om avsegling.
Vi lämna Falmouth
W. säger sig vara medveten om att han egentligen gjort något dåraktigt då han bar hand på kaptenen. Han kände reglerna på sjön och visste att kaptenen på ett fartyg var oantastbar samt att han, W., skulle kunna inför en sjömansdomstol bli dömd för att ha gjort myteri. Men han ansåg att omständigheterna varit sådana att han inte haft annat val. Han frågade emellertid kaptenens hustru, om hon önskade att de skulle lätta ankar och avsegla, fartyget var ju segelklart. Hon svarade att hon inte hade något att säga i denna sak utan bad honom att använda sitt eget omdöme. Lotsen frågade W. om han tänkte ta hand om fartyget och gå till sjöss. Svaret blev: ”Ja, jag tror inte det skulle vara rätt mot redaren såväl som mot andra att låta fartyget ligga stilla med gynnsam vind, om än kaptenen var drucken och opasslig.”
I kaptenens väska låg klareringspapperen. Seglen gjordes klara, ankaret hivades och fartyget stävade ut mot kanalen. Då lotsen skulle lämna uppstod problemet hur han och runnaren som även var kvar ombord skulle kunna få betalt för sina tjänster. Tillsammans med timmermannen, som ju var kaptenens bror, gick W. ner i salongen där kaptenens fru var samt frågade om hon visste var kaptenen förvarade några pengar. Hon uppgav att hennes man troligen hade sin plånbok i sin rockficka. Han brukade också ha pengar i sin högra byxficka. Fru F. överlämnade åt W. nyckeln till kaptenens hytt varpå han gick ditin. Kaptenen sov en druckens redlösa sömn. Rocken låg över hans fötter och ur denna tog nu W. plånboken liksom även en handfull guld– och silvermynt ur byxfickan. Han gick sedan tillbaka till salongen, där utom kaptenens fru och timmermannen även stewarden befann sig, lämnade plånboken till fru Fauber och bad henne se efter hur mycket pengar där fanns. Plånboken innehöll 270 pund i sedlar och växelpengarna från kaptenens byxficka utgjorde sju guldsovereigns, två half crowns och sex tvåshillingsmynt. Av pengarna bad W. att få 16 pund, 16 shillings och 9 pence, vilket utgjorde sammanlagda betalningen för lotsens och runnarens räkningar. Dessa blev vederbörligen kvitterade och kvittona lades inom pärmen i skeppsdagboken. Fru Fauber nödgades att ta resten av skeppskassan i förvar. Lotsen och runnaren tog farväl, skeppet lades upp mot vinden för styrbords halsar, medan de båda männen hissade seglet i lotsbåten och kom klara skeppssidan. Barkskeppet fortsatte därefter sin färd. Vinden ökade undan för undan, skeppet sköt god fart och klockan nio på kvällen var Lizzards fyr tvärs.
Varningar
Ett par timmar senare gick W. för att se hur det stod till med kaptenen. Denne vaknade och såg med ondskefulla ögon på den inträdande. Han utfor i grova smädelser och hotade att döda W. när han väl fått sina lemmar fria. W. svarade: ”Ni gjorde klokare i att inte tala om att döda någon. – Men jag vill ge er ett tillfälle att göra vad ni har i sinnet mot mig.” W. lösgjorde därpå kaptenens armar och ben, och när han var fri rusade han upp och ställde sig framför styrmannen och överöste honom med skymfliga tillmälen. Följden härav blev att W. lyfte honom i byxbaken och slängde honom tillbaks i kojen. Än en gång rusade kaptenen upp och försökte antasta styrmannen men blev på nytt övermannad. Ett nytt raserianfall fick kaptenen då han fick veta att lotsen lämnat och fartyget var till sjöss utan att han, kaptenen, gett order därom. Han var dock maktlös i styrmannens hand.
Efter uppgörelsen med kaptenen gick W. upp på däck. Om en stund kom kaptenen upp och nu var han märkvärdigt resonlig. Han förhörde sig om fartygets position och var belåten med den goda vinden och skeppets hastighet. Därpå gav han följande instruktion till sin förstestyrman: ”Detta fartyg skall vara skinande rent, när vi kommer till St. John. Riggen skall vara överhalad och lappsalvad, allt på däck och till väders skrapat och målat. Halvdäck och huvuddäck såväl som backen skall vara sandskurade och när det är gjort, skall ni se till att hon får en överstrykning med målning på skrovet . . . Ni har tjugo sjömän till ert förfogande. Sätt dem alla i arbete, de slynglarna. Håll dem på däck, båda vakterna, hela dagen, kom ihåg det, från sex till sex. Jag vill inte se några dagdrivare eller skolkare på mitt skepp. Använd järnhandskar, koffernaglar, revolver, vad ni behagar. . . Ännu en sak, jag brukar inte avmönstra någon vid slutet av en resa. Dessutom skall fartyget ligga i St. John en lång tid denna gång för klassning och för att få en ny stormast o.s.v. och jag vill inte ha en hop odugliga sjömän ombord i hamn, så låt dem gå, så snart vi kommer i hamn.”
Svaret han fick gick ut på att ett sådant arbetsprogram omöjligt kunde genomföras och att det var orimligt att hålla alle man i arbete från sex på morgonen till sex på kvällen och tillika låta dem sköta sina vakter på natten. W. vägrade också att använda något slags vapen mot männen och att driva dem från fartyget då de kom i hamn och därvid undanhålla dem deras lön. Det uppstod ett nytt gräl varunder kaptenen hotade att han kunde låta slå styrmannen i bojor, om denne ej gjorde sin plikt.
Oroliga dagar
Nästa morgon purrades W. kl. 03.45 av en besättningsman, som på frågan hur det var på däck svarade att ”helvetet hade regerat på däck under hela vakten, andrestyrmannen är förfärlig och kaptenen en djävul”. När W. kom upp på däck upptäckte han först inget märkvärdigt. Det blåste friskt, röjlarna var beslagna, likaså gaffeltoppseglet, några stagsegel och jagaren. Fartyget loggade tretton och en halv knop. Andrestyrmannen som haft vakten gick in. Kaptenen syntes inte till. Vid åtta glas mönstrades männen och då märkte W. att två man fattades. En av portugiserna upplyste om att hans landsman Manuel hade illa skadat sig. W. gick bort i skansen, där han fann Manuel och en av de svenska besättningsmännen svårt skadade. Den förre hade ett otäckt sår i huvudet. Ett slag av ett hårt föremål hade träffat bulan som han hade från föregående dags misshandel. Svensken Erics underarm var bruten. Det var styrman Larkin som utfört misshandeln. Den hade tillgått på följande sätt:
”Order hade givits att giga storröjeln. Manuel och Eric sprungo till väders för att beslå den. Då de kommo ned på lovartssidan använde de den bekvämaste vägen att komma ned vilket var trappan till halvdäck. Andrestyrman stod där, kaptenen endast några steg längre akterut. Utan någon rimlig orsak skrek andrestyrmannen till Manuel:
'Tag det där, din slyngel!' och lät falla på hans huvud ett våldsamt slag med en koffernagel. Slaget bedövade Manuel och han föll sanslös på halvdäck. Andrestyrman hade just sparkat den sanslösa kroppen nedför trappan, då Eric steg ned på halvdäck. Larkin måttade ett slag mot hans huvud. Eric vek undan det första slaget, och för att rädda sig för att falla, grep han tag i relingen. Denna gång träffade Larkins slag, som föll på hans arm. Kaptenen kallade Larkin akterut, så Eric lämnades ensam kvar att komma från halvdäck bäst han kunde.”
Styrman W. fann de båda skadade i skansen. Han sände stewarden till fru Fauber efter nål och tråd samt gasbinda. Han steriliserade nålen genom att doppa den i konjak och sydde ihop såret på Manuels hjässa med sex stygn samt tog därefter itu med Erics urledvridna och brutna arm samt lyckades få armen i rätt läge och spjälkade den därefter. Patienten hade då svimmat på grund av smärtorna.
När W. kom ut på däck blev han vittne till ett våldsamt uppträde på halvdäck. Timmermannen stod med en gångspelsspak framför sin svägerska och försökte freda henne för den rasande maken. När W. kom överöstes han med förbannelser och hotelser från kapten F. som sade att han skulle slå styrmannen i bojor och sätta honom på vatten och bröd, för att denne lämnat sin vakt och uppviglade besättningen. W. svarade att kaptenen kunde ju försöka bära hand på honom, om han vågade. Han borde också veta att orsaken till den hotfulla stämningen ombord var hans och styrman Larkins omänskliga behandling av besättningsmännen.
Oerhörd omänsklighet
Förhållandena ombord på barkskeppet ”Dunstaffnage” tillspetsade sig mer och mer. Kapten Fauber och andrestyrman Larkin fortsatte att terrorisera besättningen så fort tillfälle gavs. Ett utdrag ur W:s anteckningar ger exempel på deras metoder:
”Jag hade min vakt under däck mellan klockan åtta och tolv på kvällen. – Klockan elva befann jag mig i min hytt sittande tillbakalutad på min bänk, iklädd grova kängor, lång oljerock och rökande min pipa. Någonting inom mig uppmanade mig att gå upp på däck. Jag stannade i den smala trappavsatsen i den främre kappen och såg ut genom det där sittande fönstret. Det var beckmörkt på däck men skenet från salongsskylightet och från nakterhuset satte mig i stånd att se, att något ovanligt försiggick vid ratten. Jag gick ut genom kappdörren, hoppade upp på kajuttaket och ställde mig bakom mesanmasten, varifrån jag kunde iakttaga, vad som ägde rum. Först kunde jag inte tro mina ögon. Det var alltför ohyggligt. Matros Pedro, en spanjor, var bunden vid ratten, som var surrad. Mannen var avklädd till midjan och barhuvad. Jag såg hagel och snöglopp piska hans nakna rygg. Men det var inte allt. Något annat slog hans blottade rygg som var vänd mot mig. Med taktmässiga slag kom det ”klapp, klapp, klapp”. De två odjuren som spelade sitt vidriga spel, sutto med ryggarna mot mig, en på vardera sidan av nakterhuset, och båda använde var sitt rep, gjorda av hårt lagd tjärad hampa.
Så lugnt som omständigheterna tillät smög jag mig bakom dem och fick ett stadigt grepp i varderas krage. Min högra hand grep kaptenen medan min vänstra samtidigt var bakom andrestyrmannens nacke. Jag tog spjärn med fötterna emot stöttorna, som löpte runt huset, och med uppbjudande av alla mina krafter ryckte jag dem från deras sittande ställningar och slog deras nackar tillsammans. Jag tänker mig att de sågo alla himmelens stjärnor. Kastade kaptenen ned framför ratten och med min högra hand sålunda fri slog jag andrestyrmannen sanslös, hoppade ned där kaptenen låg, rev den stora ulstern från hans axlar och svepte den om Pedros, kastade kaptenen ned för kapptrappan och befriade den torterade sjömannen. Den stackars pojken var nästan slut. Kölden hade förlamat honom för tillfället. Han försökte tala, men jag kunde inte förstå de få spanska ord, som kommo fram mellan hans skallrande tänder. Ett ord, namnet Maria, var allt jag uppfattade. Han bad tydligen.”
Myteri påtänkt
Utrymmet tillåter oss ej att relatera i detalj de ohyggliga intermezzon som inträffade under de närmaste timmarna efter det uppträde varom ovan berättats. Under W:s frivakt levde kaptenen och andrestyrmannen rövare på däck. Båda var berusade och beväpnade med revolvrar med vilka de förföljde misshagliga besättningsmän. Kaptenen överföll även sin hustru och son, och då timmermannen kom till deras undsättning blev han nedslagen av sin bror. Det var tydligt att situationen började bli alldeles ohållbar. Missnöjet jäste hos besättningsmännen som önskade oskadliggöra sina plågoandar och önskade få hjälp därtill av förstestyrmannen, som de gillade. Denne å sin sida visste att galgen väntade om han gjorde gemensam sak med en upprorisk besättning, ifall det uppstod myteri. Men att stå på kaptenens sida kunde i samma situation betyda vissa döden. Det gällde nu att försöka finna en utväg ur den förtvivlade belägenheten.
Jag tager ett förtvivlat steg
Efter mycken tankemöda hade W. utarbetat en plan enligt vilken det skulle vara möjligt att utan blodsutgjutelse temporärt oskadliggöra skeppets plågoandar och föra fartyget till destinationshamnen. För att kunna genomföra sin plan behövde han medhjälpare från besättningen. Han vidtalade tre pålitliga besättningsmän att på en given tidpunkt då han själv hade vakten infinna sig på akterdäck försedda med sex famnars vevlingslina, segelhandskar och nålar.
”Jag ämnade taga ett förtvivlat steg, det enda steg, som såvitt jag kunde se, skulle medföra relativt lugn ombord på fartyget. Jag visste mycket väl, att vad jag hade i sinnet att göra skulle göra mig till en brottsling i lagens ögon, men det fanns intet annat alternativ, om jag önskade förhindra mord, så jag beslöt taga risken”.
Planen gick ut på att avväpna kaptenen samt sy in honom i segelduk och på så sätt hålla honom fången tills fartyget kom i hamn. Styrmannen skulle tvingas till underkastelse under hot om att få genomgå samma behandling. Men skulle den djärva planen lyckas?
”Tiden kröp framåt mycket långsamt. Två gånger gick jag ned i salongen och lyssnade vid kaptenens dörr. Allt var lugnt med undantag av det vanliga knarrandet och gnisslandet. Två gånger gick jag även genom salongen och lyssnade till Larkins snarkningar. Men vad som intresserade mig mest var att höra Reinhart slå glas varje halvtimma och lyssna till upprepandet förut. Jag var otålig att få ett oangenämt arbete överstökat. När därför tre glas ljudit två gånger stod jag med segelduken och segelgarnet i händerna vid babordssidan nära halvdäckstrappan och väntade på Mac och Laurvig. Jag behövde inte vänta länge.
Segelduken gav jag åt Laurvig medan Mac hade repet i sin hand och jag ville ha båda händerna fria. Jag beordrade dem att följa mig. När vi voro nära kappen, talade jag till Reinhardt vid rodret och sade åt honom att ringa häftigt på klockan, om någon visade sig på halvdäck. Jag hade vidtagit det försiktighetsmåttet att stänga dörrarna till den främre kappen och likaså dörrarna mellan salongen och kajutan. Allt var ordnat”. W. gick så in i kaptenens hytt följd av Mac och Laurvig.
”Kaptenen vaknade, då vi inträdde, svängde benen över kojkanten och trevade efter sin revolver. Han fann den, men innan hans fingrar hade nått trycket, var revolvern i min vänstra hand. Mac skruvade upp lampan, och det gav mig tillfälle att observera kaptenens ansikte. Efter alla de år som förflutit sedan denna kväll, kan jag ännu se det, och tanken på det kommer mig att rysa. Han bar sig åt som en fångad råtta. Han slingrade sig och skrek gällt. Han brukade de snuskigaste ord och de hemskaste eder. Han ropade på sin hustru och broder och skrek till och med på Larkin att komma till hans hjälp. Jag lade min vänstra hand över hans fradgade mun medan Mac och Larry fasthöllo hans armar och ben. Jag sade till honom: 'Det är lönlöst att ropa på hjälp kapten. Jag gör detta för att rädda ert liv. Jag skall göra er till fånge på ert eget fartyg och skall hålla er i denna koj, tills lagens arm kan nå er. Jag skall sörja för er på bästa sätt, men här måste ni stanna, tills vi når St. John'.”
Männen anbringade segelduken kring kaptenen och sydde in honom, så att endast vänstra armen var fri. Kapten Fauber var fånge i sitt eget skepp. Styrmannen Larkin föll till föga då han fick veta att kaptenen var fängslad, och han lovade att sköta sin tjänst på ett humant sätt. För säkerhets skull avdelades två man att ständigt ha honom under uppsikt. Skötseln av den fångne kaptenen hade givevis sina poänger, men utrymmet tillåter oss inte att gå närmare in härpå. Resan fortsatte under förhållanden som för besättningens del var helt annorlunda än förut, och omsider kom de fram till St. John. Nu uppstod givetvis nya problem. När lotsen väntades ombord frågade W. kaptenen om han nu ville bli frisläppt eller vänta tills polisen kom och tog hand om honom. I senare fallet skulle givetvis hans ogärningar bliva uppdagade och hela besättningen kunde vittna emot honom. Efter ett par minuters betänketid bad han att bli frisläppt. Han kunde därför stå på däck när fartyget angjorde hamnen och ingen polissignal hade behövt hissas. Om vad som inträffade när fartyget förtöjts berättar W:
”Jag har hört talas om och sett sjömän rymma från fartyg under många olika omständigheter, men aldrig förr eller senare har jag sett män så angelägna att lämna sina poster som dessa tjugo män, som hade mönstrat på fartyget samma dag som jag. Trossarna voro knappast fastgjorda vid sina respektive pollare för– och akterut förrän varenda en av dem släppte gångspelsspakarna eller vad de eljest höllo i och hoppade iland på kajen i sällskap med säckar och bylten av olika slag, vilka tycktes ha placerats i beredskap just för detta tillfälle”.
Bland rymmarna var också styrman Larkin. Om kapten Fauber är vidare att säga, att han höll god min i elakt spel. Han var klok nog att ej göra någon polisanmälan om myteri, vilket kunde blivit en bumerang riktad mot honom själv. Vid styrman Wessbergs avmönstring gjorde han ett försök att undanhålla en del av det överenskomna beloppet men tvingades ge vika. W. fick samma dag hyra som förstestyrman på ett engelskt fartyg, destinerat till England.
Tillbaka