1994, årgång LXVII:
Artikeln nedan, införd i Lunds Stifts julbok år 1909, är skriven av Gotthold Mauritzson, kyrkoherde i Höganäs bruksförsamling 1898–1908.
I Nils Svenssons bok ”Höganäs genom tiderna” finns följande anteckning om kyrkoherde G. Mauritzson, som kanske kan vara av intresse i detta sammanhang.
”Han kom till Höganäs under ett betydelsefullt år, nämligen 1898, då den första fläkten av den moderna arbetarrörelsen gjorde sig kännbar. Det var nämligen det året, som den första striden om föreningsfriheten stod. I de föreningar, som nu bildades, vilka icke utåt fingo ha en prägel av politik eller samhörighet med den moderna arbetarrörelsen, blev kyrkoherde M en hjälpande rådgivare i allt, som rörde höjandet av arbetarnas vetande och karaktärsdaning. Ett av hans största verk från denna tid var skapandet och ledandet av ”Höganäs Medborgareskola”. Denna skola blev enheten för de vetgiriga arbetarna, och här skaffade de sig det vetande, som sedan blev så betydelsefullt för de män, vilka i kommande tider skulle leda arbetarrörelsen såväl som samhället framåt.
Den som skriver detta vet, att kyrkoherde Mauritzson var varmt knuten till denna kommunens befolkning, och det var med vemod han år 1908 lämnade Höganäs”.
Några drag ur en grufpojkes lif
Av Gotthold Mauritzson
En mil söderut från det natursköna Kullaberg med sina intressanta klippformationer, sina härliga bok– och granskogar och den friska hafsluften ligger ett af vårt lands största industrisamhällen Höganäs med väldiga kolgrufvor och storartade fabriker för bearbetande af den eldfasta leran. Turisten, som den heta sommardagen färdas därigenom på väg till Mölle eller Arild, Kullens så lifligt besökta badorter, finner säkert platsen ful, där han från järnvägsstationen passerar förbi den lilla oansenliga kyrkan och de långa rödfärgade arbetarekasernerna med låga fönster och dörrar och rankiga trätrappor upp till ofvanvåningarne. Stenkolsröken ligger i sommarvärmen tung öfver gator och hus; de många Mölle– och Arildsskjutsarne rifva upp det svarta dammet, som lägrar sig öfver trädens bladverk och förtar den friska grönskan. Och det är med en känsla af välbehag främlingen skådar ut öfver de grönskande åkerfälten och Öresunds friska vatten, när den enspända char–à–bancen ändtligen nått utanför Höganäs.
Och likväl – Höganäs är långt ifrån fult; det är ett riktigt idylliskt samhälle. Turisten på genomresa får alldeles icke en rätt föreställning om platsen. Man skall stanna där och se de vackra kastanjalléerna, den stora parken med sina väl vårdade anläggningar, sitt ståtliga Folkets hus och den höga, björkbevuxna utsiktsbacken, ”Tivolibunken” som den kallas; ett föga poetiskt namn, men hvilken utsikt däruppe: bärget och sundet och hvita kyrkor och välmående landtgårdar och Själlands kust, hvars fyrar blänka om aftnarne. Utanför parken utbreder sig ”Tivolivången” – du skulle se den en försommardag, helst efter ett uppfriskande regn: rad i rad ligga de många ”egna hemmen” med sina små trädgårdar, alltid väl putsade och med så många fruktträd och blommor – ej minst rosor – som kunna rymmas därinne. Så ha vi ett stycke utanför samhället den ovanligt vackra kyrkogården, en riktig ekdunge, där näktergalar och löfsångare hålla till. Och hamnen sedan åt motsatta hållet med sin långa pir, där man ytterst ute kan låta det salta skummet stänka kring sig, då Kattegatt ligger på om hösten! Visst är det vackert i ”det fula Höganäs”, åtminstone för den, som haft sitt hem där några år.
I de små trefna egna hemmen såväl som i de tråkiga gamla arbetarekasernerna bor ett folk, som man lär sig hålla af när man kommer det närmare. I enformigt arbetsslit förflyter dessa människors lif, och man skulle tro, att det är mycket fattigt på solsken. De dela industriarbetarnes i så många afseenden hårda lifsvillkor, och nog ha dessa i många unga sinnen äfven där afsatt denna bitterhet, som ofta tar sig stygga uttryck både i ord och handling. Förhållandena i Höganäs äro visst icke allt igenom ideala; det äro de väl för öfrigt icke någonstädes på vår stackars jord. Men det lärde jag förstå under de lyckliga år jag lefde bland gruf– och fabriksfolket på den platsen, att det finnes hos dem en god, sund kärna, som de själfva och alla, som på något sätt komma i beröring med dem, böra taga väl vara på, så många ideella sträfvanden, som på allt sätt böra uppmuntras, och icke ringa af poesi, som förskönar deras lif. Och när jag nu tänker på mina unga och gamla vänner bland dem, stå de för mig i solljus.
Reser du genom Höganäs den heta sommardagen just vid den tid, då ånghvisslan signalerat slut på arbetet för dagen, och ser den trötta skaran i smutsiga arbetsblusar myllra ut från fabrikerna eller de nedsvärtade kolhuggarne hissas upp ur grufvan, skall du nog tycka, att det fula, trista, nedsotade Höganäs passar förträffligt till detta lif. Men stannar du och lär riktigt känna dessa dina bröders inre lif, tror jag att du skall finna, att detta passar väl samman med det vackra Höganäs en majdag efter regn, och du skall kanske också märka däri något, som påminner om den friska salta brisen från Nordsjön.
Jag skulle nu berätta några drag ur en grufpojkes lif. Modellen är tagen ur verkligheten; Benvard kunna vi kalla honom. Farfarsfar, farfar och far hans hade varit kolbrytare. Den förstnämnde var son af en af de ryska fångar 50 till antalet – som år 1808 sändes till Höganäs att arbeta vid grufdriften och af hvilka en del stannade kvar efter fredsslutet. Fadern var död sedan flera år tillbaka och modern hade sin lilla pension från bolaget – bostad bestående af ett rum med kök, några lass flis om året till eldbrand och ett litet kontant understöd i månaden. Med denna hjälp kunde hon genom sitt arbete nödtorftigt försörja sig och barnskaran. Äldst i denna var Benvard. Tidigt kom han som alla grufvans pojkar i arbete. När han knogat sig igenom folkskolan – det gick just icke så lysande, ty läshufvud hade han icke och fliten var ej den bästa – var framtiden gifven: på grufkontoret fick han sitt nummer och så började gradpasserandet. Det första uppdrag, hvarmed han betroddes i ett af dessa schackt, där hans fäder gjort sin lifsgärning, var dörrvaktarens anspråkslösa. Det var ett enformigt göra att sitta där i mörkret, lyst endast af den lilla i mössan fästade blecklampan, och passa på att öppna och stänga en af dörrarne mellan grufgångarne hvarje gång en kolvagn passerade. Kl. 6 hvarje morgon, vinter som sommar, skulle han vara vid grufvan, för att ”gå ned”. Litet torrskaffning hade han med sig i den för ändamålet afsedda bleckportören och en flaska mjölk eller dricka. Med den kosten fick han nöja sig, tills arbetet för dagen var slut. Vid två– à tre–tiden på e.m. fick han ”gå upp”. Då skedde omkostymeringen vid kolelden inne i hytten; den våta arbetsdräkten hängdes till torkning; i badkaret fick han skölja koldammet af sig, och så vandrade han hemåt med dessa långa, trygga steg och denna allvarliga uppsyn, som jag alltid tyckte vara så utmärkande för grufpojkarne – de blefvo så tidigt ”stora”!
Långa och tråkiga voro timmarne nere i grufvan, sedan de första dagarnes nyfikenhet öfver de nya förhållandena försvunnit. Hvad vår grufpojke tänkte, där han satt i skumrasket, vet jag icke; några djuspinnigare tankar var det nog icke. Det kunde ju hända, att ett besök af främlingar gaf honom litet att undra öfver. Roliga sågo de ut, där de trefvade sig fram, utstyrda i de blå grufkapporna med kapuschongerna öfver hufvudet, och de låga, fuktiga gångarne genljödo af deras muntra prat och skratt. När de försvunnit igen kunde Benvard för några stunder försjunka i drömmar om den ljusa, glada värld, från hvilken de fört med sig en fläkt ned till honom. Men så ljöd körpojkens rop och kallade honom tillbaka till hans egen lilla trånga värld. Eftermiddagens fritimmar voro naturligtvis efterlängtade. Under sommaren tillbragtes de till stor del ute å lek– och idrottsfältet, där isynnerhet fotbollsspel ifrigt öfvades. Allt hvad sport och idrott heter florerar i Höganäs. Gymnastikföreningarne ”arbeta” flitigt, under den varma årstiden ute på fältet, om vintern å den stora salen i Folkets hus, hvilken kan apteras till gymnastiklokal. Uppvisningar och täflingar anordnas ofta. De se hurtiga ut, gossarne, i sina klädsamma gymnastikdräkter, och deras prestationer kunna nog bestå äfven inför sakkunnig kritik. För öfrigt är det icke brist på goda förströelser för platsens ungdom. De sommarkvällar, då arbetarnes välöfvade och ledda musikkår musicerar å torget, utvecklas där och i promenaden intill ett rörligt folklif. Under vintern konserterar rätt ofta såväl musikkåren som platsens sångförening; basarer anordnas för olika ändamål o.s.v. Mer än i de flesta industrisamhällen har man i Höganäs resurser för lämpliga förströelser äfven under vintern genom de rymliga, präktiga lokaler, som Folkets hus erbjuda. Att se stora salen därstädes prydd till fest, med sina flaggdekorationer, sina långbord, dukade för kaffedrickningen, och däromkring en hurtig ungdomsskara, allt i strålande elektrisk belysning, var en vacker anblick. Nog förekommo där äfven sådana nöjen, som helst bort vara alldeles bannlysta eller åtminstone mycket annorlunda och särskildt skulle en inskränkning i det evärdeliga dansandet vintern lång varit mycket hälsosam.
Efter ett års arbete i grufvan avancerade Benvard till ”dragare” 1. körpojke, och därmed blef det mera omväxling för honom. Nu hade han åtminstone alltid något sällskap: den lille hästen, som var född och tillbragt hela sitt lif därnere och var så väl hemmastadd i de ensliga grufgångarne, men skulle varit alldeles redlös, om han kommit upp i dagsljuset. De blefvo goda kamrater, de två, medan de hjälptes åt att forsla kolvagnarne fram till hissen. Den raggige Putte kände sin körsvens röst på långt håll, och fastän Benvard ingalunda hörde till de blödiga naturerna, skulle han ej kunna tåla, att någon gjort Putte det minsta för när. Och då han någon gång fick kuska för besökande i grufvan, kunde han med en viss stolthet passa på att berätta hästens enformiga lifshistoria och skildra hans förträffliga egenskaper, när den gamle gruffogden, hvilken tjänstgjorde som ciceron, gjorde en paus i sin så många gånger repeterade föreläsning om de olika kollagren. – Nu började Benvard känna sig riktigt hemmastad i sin grufva, och hans längtans mål var den dag, då han skulle få börja att hugga. En och annan gång kunde någon af kolhuggarne låta honom få hackan i hand, och med schwung förde han den – konsten att bryta kol låg ju i blodet hos honom.
Emellertid fick vår unge vän med tiden äfven andra intressen. Bland arbetarne på Höganäs, hvilka hittills stått så godt som alldeles utanför de stora spörsmålen inom arbetarevärlden, började för en 10 à 15 år sedan en kraftig social rörelse och en därmed följande ifrig bildningssträfvan. De gamla patriarkaliska förhållanden, som längre än annorstädes hållit sig kvar i detta åldriga industrisamhälle och gifvit det en i många afseenden egendomlig prägel, blefvo till slut för otidsenliga äfven i Höganäs. Många voro nog de, som med oro sågo, huru de gamla förhållandena höllo på att omdanas; andra sågo i den vakande lifaktigheten vårtecken och gladde sig däröfver. Och så startade en arbetarnes vän, som trodde på våren, en medborgareskola, för att understödja bildningssträfvandet. Ett par aftnar i veckan under vintermånaderna skulle där meddelas undervisning i modersmålet, räkning, historia och kommunalkunskap. Medlemmar af församlingens lärarepersonal erbjödo sin medverkan. Lokal fanns tillgänglig i Folkets hus. Och så var skolan snart i gång: i en ljus, varm sal såg man om vinterkvällarna en skara ynglingar och män i olika åldrar – t.o.m. en och annan, som redan nått öfver lifvets midagshöjd – uppmärksamhet lyssna till föredragen och begärligt deltaga i de praktiska öfningarne. Det var en vacker tafla: 40–åringen, hvars skolbildning var mycket bristfällig, vid sidan af 16–åringen, som ju fått lära åtskilligt mera i sin skola, men ännu behöfde få veta så mycket. Det kunde nog understundom vara ganska svårt att komma underfund med de skriftliga uppsatsernas mening och tankegång, men så hände det ock, att man träffade på tankar och reflexioner, som gladde hjärtat: det är icke blott i den odlade trädgården eller i skogen och på ängen man finner rara blommor, de kunna ock växa vid kanten af den tilltrampade allfarsvägen. Huru kunde ej ögonen lysa, då stycken ur vår skönlitteratur föredrogos! Och hvilken stämning det kunde bli öfver den lyssnande kretsen, då någon af våra historiska personligheters lif och gärning skildrades!
Min vän grufpojken, ur hvars lif jag tecknat några drag, hade under sin skoltid ej visat någon större intellektuell begåfning eller läslust, men hur det nu var när medborgareskolan sattes i gång, kom han med och blef en af dess mest intresserade elever.
Åtskilliga förhållanden i hans hem och vid faderns död, hvilka jag ej bör omtala, gjorde att jag särskildt kom att fästa mig vid Benvard från det han var barn. Han står för mig som typen för en präktig Höganäspojke, visst icke fri från olater, men med en frisk kärna i sig. Hade han stannat vid grufvan, skulle han säkert blifvit en prydnad för arbetarestammen där, en flink kolhuggare, vaken och intresserad, en duktig representant i det kommunala lifvet.
Men när han nått de 18 åren, greps han af Amerikafebern, som tidtals rent af epidemiskt grasserar bland ungdomen på Höganäs. Att kurera honom därifrån var omöjligt.
Ute i Worcester finnes en riktig liten Höganäskoloni. Jag har många gamla bekanta därute och bland dessa nu också Benvard. En och annan gång har jag sport från honom. Det har gått honom väl, men Sverige och Höganäs kan han ej glömma. Och hvad som särskildt gladde mig var, att han i ett julbref till modern, hvilket jag fick läsa, skref, att han aldrig kunde glömma kyrkan därhemma med granarne i koret och de tända altarljusen.
Nu skall han i jul ha denna bok till sig med hälsning från en vän, som icke heller kan glömma den kyrkan.
Tillbaka