1937, årgång X:
Om förekomsten av äldre inom bygden tillverkade gravvårdar
Av Ernst Svenson
Redan i äldre tid har hos människor den seden funnits, att på något sätt utmärka platsen, där en kär anförvant jordats. Greker och romare reste åt sina döda gravvårdar eller byggde de gravkamrar och columbarier, vilka konstnärligt utsmyckades. Våra nordbor reste sina vårdar av natursten i form av dösar, hällekistor, bautastenar eller annat. Sedan den kristna tron förkunnats här i landet, uppstod en mera markerad kyrkogårdskult. I vårt land var nog seden i äldre tid densamma som hos sydeuropeerna, att de förlade gravplatserna utanför städerna vid dessas ut– eller infartsvägar. På landet åter förlades gärna kyrkogården intill kyrkan, och inom Kullabygden är detta i stort sett förhållandet. Våra vackra, vitmenade kyrkor ligga här omgivna av välvårdade kyrkogårdar, på vilka pietetsfullt ordnade gravar finnas. I mycket stor utsträckning ha dessa – kanske mest i senare tid – försetts med gravvårdar av naturligt nog olika utseende och art. Att det därvid i estetiskt avseende ofta brustit är beklagligt. Om man emellertid ger sig tid att studera gravvårdarna litet närmare, skall man finna, att många av dem ha ett ganska sent datum. Detta sammanhänger kanske med den omständigheten, att man i senare tid så att säga mera gått in för att resa minnesvårdar av beständigare material, som bättre står emot tidens tand. Man frågar sig kanske då, om icke våra förfäder ett par, tre generationer tillbaka brukade resa minnesstenar över de döda. Jo, alldeles säkert. Men det är, som så mycket annat här i världen, en ekonomisk fråga och var kanske en större sådan då än nu. Att förskaffa den avlidne en prydlig gravvård av natursten ställde sig för dyrt, och därför gick man någon gång in för ett annat material.
Smidd, tredelad gravvård,
Brunnby kyrkogård.
Foto: författaren.
Ett kors av trä t.ex. har ofta blivit använt överallt inom kristenheten. Inom våra kyrkogårdar i bygden finner man emellertid intet större antal gravvårdar av materialen trä och järn. Beträffande gravvårdar av järn funnos tyvärr icke många smidda sådana. Uppåt landet – i Dalarna exempelvis – finns det ju kyrkogårdar med mängder av utsökt vackra smidda gravkors, vilka mycket väl kunna tävla med gravvårdarna av sten. Men några fanns det dock, och det vore önskvärt att från den enskildes eller från kyrkogårdsmyndigheternas sida anstalter vidtogos i syfte att bevara det som finns. Kyrkogårdarna i Höganäs och Väsby hade icke någon enda smidd gravvård att uppvisa*). Däremot fanns det på Brunnby kyrkogård 4 stycken. Utav dessa skulle någon eller några vara gjorda av Smedstorpsbonden Peter Wiberg, vilken levde i senare delen av 1700– och början av 1800–talet.
Smitt kors av tjockt plattjärn med smärre ornamenter.
Jonstorps kyrkogård.
Foto: författaren.
Ett av dessa arbeten var mycket stort. Höjden på mittelpartiet, ty hela vården var tredelad, utgjorde c:a 2 m. och sidopartiernas c:a 1,70 m. Bredden på varje del var 65 à 70 cm. Det hela var ett utomordentligt vackert arbete. I halvbågar lästes namnen på de döda. Namnplattorna verkade gjutna, men vid närmare betraktande fann man, att de bokstäver som funnos – ty någon hade fallit av – stansats ut och lödats på. Vården var ägnad släkten Horndahl och å inskrifterna kunde från vänster läsas: ”N. Horndahl f. d. 29/11 1786, d. d. 16/12 1862; Sonen L. Horndahl f. d. 11/4 1823, d. d. 17/9 1845; Boel Horndahl f. Wiberg, f. d. 23/9 1791, d. d. 28/6 1865.” Att Kullabygden fostrat många män, som farit vida omkring på haven och som även funnit sin grav där, gåvo ett par marmorplattor – resta nedanför den smidda vården – exempel på. Där lästes på den ena: ”Sjökapten A. N. Horndahl, f. Eleshult 24 april 1828. Bortgången i Nordsjön på obekant sätt i april månad 1868,” och på den andra: ”Sjökapten H. N. Horndahl, f. Eleshult 25 sept. 1820. Bortgången i Nordsjön på obekant sätt i april månad 1859 jämte sonen Lars Peter vid 14–års ålder.”
Smidd gravvård. Namnplåten i mitten borta.
Allerums kyrkogård.
Foto: författaren.
En annan smidd gravvård av säregen form fanns på samma kyrkogård. Ett kors var här sammansmitt med ett ankare, i mitten satt namnplattan av timglasform och däröver i halvbågform det allseende ögat med från detta utgående strålar. Vården var ägnad ”Sjömannen Adam Jönsson f. i Flundrarp 15/5 1850, död i Stockholm 11/12 1867” – De båda övriga vårdarna där voro av enklare typ, den ena ett vanligt kors av fyrkantjärn, den andra dessutom försedd med böjda partier av plattjärn. – På Jonstorps kyrkogård fanns endast ett smitt kors, mycket massivt men ändå vackert funnet i formen. Tyvärr fanns det ingen inskription, och det kunde vid vårt besök ej utrönas, vem som förfärdigat detsamma. Farhults kyrkogård rymde inom sig endast 2 st. smidda vårdar.
Gjutna kors och plattor. 1800–talets mitt.
Foto: författaren.
Bägge voro undanställda i ett hörn vid muren. Utav orneringen i korsets fria ändar att döma är det samma person som förfärdigat bägge. Den ena vården var försedd med namnplåt – utan text –, den andra saknade namnplåt. – Allerums ”nya” kyrkogård – invigd på 1870–talet ägde 4 st smidda vårdar. Om dessa utröntes det, att de voro förfärdigade av smeden Wennerberg från Hjälmshult, död för många år sedan. Den ena av hans vårdar – som även den ställts undan i en häck – visar påfallande likhet med den tredelade vården från Brunnby kyrkogård. Höjden var 150 cm. och bredden 60 cm. I mitten hade en stor namnplåt funnits, vilken omramats av sirligt böjda slingor. – De tre övriga voro enklare kors av ungefärligen samma utseende, varför det är troligt, att samme person tillverkat alla tre.
Om sålunda smidda gravvårdar finnas i ringa antal på bygdens kyrkogårdar kan detta icke sägas beträffande gjutna sådana. Typerna kunde, såsom en bild visar, något variera både med avseende på utseende som storlek.
Gravvårdar av trä å Kattarps kyrkogård.
Borttagna vid dess omläggning i mitten av 1800–talet.
Foto: G. Åberg.
Bilden till vänster: Gravvård över Jöns Andersson, Kattarp n:o 2 och hans maka Anna Nilsdotter. Rest på Kattarps kyrkogård omkring 1840, borttagen därifrån vid dess omläggning på 1850–talet. Material: ek (en planka), höjd 103 cm., bredd 60 cm., tjocklek 5 cm.
Bilden till höger: Gravvård över Nils Nilsson, Ebbarp n:o 2 och hans maka Toren Andersdotter. Rest på Kattarps kyrkogård omkring 1840, borttagen därifrån vid dess omläggning på 1850–talet. Material: ek (en planka), höjd 107 cm., bredd 58 cm., tjocklek 3 cm.
Det största och rikast ornerade korset fanns på Allerums gamla kyrkogård. Kraftigt tilltagen var även den gjutna, pelarlika gravvården på Farhults kyrkogård ägnad kyrkoherden Borg därstädes (f. 1785, d. 1849). Intressant var även en liten detalj på ett gjutet, enkelt kors på Jonstorps kyrkogård. Man hade nämligen på korsets baksida fastnitat en i järn utformad hyvel, vilket väl i all sin enkelhet skulle vara ett yrkesemblem för ”O. Böös f. 1790.” Somliga av de gjutna korsen hade vid gjutningen försetts med upphöjd text, på andra hade tydligen texten en gång varit målad, varför man nu var ovetande, om vem den person varit, över vilken korset en gång blivit rest. Av allt att döma tillhöra dessa gravvårdar 1800–talets mitt. Beståndet av större och mindre gjutna gravvårdar fördelar sig sålunda: Höganäs kyrkogård 14 st.; Väsby 15 st.; Allerums gamla kyrkogård 13 st., nya 2 st.; Jonstorp 17 st.; Farhult 12 st. och Brunnby 15 st.
Förekomsten av träkors eller gravvårdar av trä är ännu mindre än beträffande de smidda gravvårdarna. De onekligen intressantaste äro de som befinna sig i amanuens Gustav Åbergs, Kattarp, ägo.
Kors av trä. Höganäs kyrkogård.
Foto: författaren.
Bild– och textmaterialet av dem har genom vänligt tillmötesgående ställts till denna årsskrifts förfogande. Med hänsyn till träets mindre motståndskraft var det eljest icke att förvänta, att det skulle finnas många gravvårdar av trä. På Höganäs kyrkogård fanns det endast 4 st. och därnäst kommer Jonstorp med en. Den sistnämnda är mycket lik en av de fyra från Höganäs. Bägge äro vitmålade och försedda med svart text; den ena äger dessutom sockel av grå granit. I all sin enkelhet äro åtminstone dessa båda värdiga typer för en stilfull gravvård. De tre kors, som därjämte funnos på Höganäs kyrkogård voro mindre och saknade text.
Gravvård, större, och mindre sådan av bokform, båda tillverkade av lera. 1860–1870–talet. Höganäs kyrkogård.
Foto: författaren.
Denna senare kyrkogård hör väl till de yngsta i bygden. Den förutvarande bruksförsamlingen bildades ju på 1850–talet efter avsöndring från Väsby församling och bruksförsamlingens kyrkogård blev då förlagd till s.k. Lilla Ryd. Då koleran härjade här 1873, avledo ganska många i sjukdomen och en hel del av dessa begrovos i sydvästra delen av kyrkogården, som därav fått benämningen ”kolerakvarteren”. Inom denna del av kyrkogården ha i senare tid de gravvårdar samlats, vilka hört till icke ansade gravar. Det är där de flesta järnkorsen äro att finna. Men det är också en annan typ där, som för höganäsaren är mera intressant, enär den är förfärdigad på platsen. Den är utförd i eldfast lera och formad i stort sett enhetligt. Sammanlagt 20 st. dylika gravvårdar finnas på Höganäs kyrkogård, Väsby har en enda. På övriga kyrkogårdar finns den inte. Storleken är genomsnittligen 14x45x110 cm. Såsom tidigare omnämnts var materialet eldfast lera. Arbetet med gravvårdarna var ett s.k. formarbete, vilket utfördes å bolagets fabriker: Beställningen av en gravvård kunde ske antingen genom vederbörande fogde eller ock direkt på kontoret. Den på dessa gravvårdar befintliga texten är i nästan samtliga fall inskuren i leran. I något fall har namnplattan lämnats blank och texten ditmålats.
Gravurna av bränd lera.
Jonstorps kyrkogård.
Foto: författaren.
Förutom denna typ har emellertid även andra gravvårdar framställts, och utav dem är säkert gravurnan den ståtligaste. Den förekom i 4 ex. på Höganäs kyrkogård, 1 ex. på Väsby kyrkogård, 1 ex. på Allerums gamla, 1 ex. på Jonstorps och 2 ex. på Brunnby kyrkogårdar. Ett av ex. från Höganäs är helt, de tre andra något defekta. Samtliga synas ha blivit modellerade i ett stycke. Detta är däremot icke fallet med de större urnor, som finnas på Allerums och Jonstorps kyrkogårdar. Något nedom mitten på urnans kropp är en skärning, vilken sålunda bildar dels fot dels övre del. Att så skett beror nog på den omständigheten, att vi här ha att göra med stora pjäser, vilka helt säkert voro svåra att både modellera och bränna. Den största urnan – Jonstorp – mätte c:a 1,30 m. i höjd. Texten var i flesta fall framställd med upphöjda typer.
En mindre gravvård i bokform med text i stor, inskuren stil fanns i ett exemplar på Höganäs kyrkogård. Detsamma gäller en upprättstående platta med ranka av löv och inristad text. Sockeln till den var försedd med en ränna, i vilken plattan kunde skjutas in.
Gravurna av bränd lera.
Allerums kyrkogård.
Foto: författaren.
De försök till mera konstnärlig utformning, som kan konstateras beträffande gravurnorna, gör sig även gällande i ett annat fall. På en cylinderformig pelare, utformad i någon romersk–pompejansk stil och med utbildat kapital, har ett barn läsande i bok (bröstbild) placerats. Pelarens höjd är ungefär 1 meter och statyettens c:a 25 cm. Någon text finnes icke, men förmodligen är vården rest över ett avlidet barn. Liksom i förutvarande vårdar är materialet bränd, eldfast lera. Samtliga dessa olika slags gravvårdar, som tillverkats i Höganäs äro minnen från en gången tids keramiska tillverkning och därför värda att på allt sätt bevaras. Samma önskemål gäller även för övriga här skildrade gravvårdar.
Pelarlik gravvård av lera.
Höganäs kyrkogård.
Foto: författaren.
Jämför man dessa äldre gravvårdar med många av de nyare, måste man säga, att jämförelsen utfaller till de äldres förmån. Önskvärt vore därför om bestämmelser utfärdades att gälla för gravvårdarnas höjd, storlek och ytbehandling, vilka i någon mån kunde medverka till den renhet i stilen, som måste sägas vara ett oeftergivligt villkor för en gravvård.
*) Anm. I. På Väsby kyrkogård fanns visserligen en smidd vård, men den är av yngre datum och har levererats av en gravvårdsfirma i Stockholm.
Tillbaka