1959, årgång XXXII:


Frieri och bröllop i Kullabygden omkring mitten av 1800–talet1)

Av Therese Nelson

Bönemannen
Då en ungersven beslutat anhålla om en ungmös hand, sände han en böneman till hennes hem med begäran om föräldrarnas tillstånd till frieriet.
Bönemannen var en äldre person i släkten. Stundom kunde hans ärende vara kinkigt nog att avhandla, i synnerhet om flickans föräldrar var förmögna och ansåg friarn vara för fattig eller inte ”god nog”, då hände det att de gav sitt avslag. Flickan kunde också låta honom förstå att friarn ej hade hopp – han ”fick korgen”.

Friarfärden
Men utfall svaret gynnsamt för den unge mannen, red han åstad på den sedvanliga friarfärden. Till denna glada färd sadlade han sin springare i de bästa donen det fanns med blänkande smiden och fint remtyg. En tung vardagshäst var inte god nog. Nej, den livlige, vackre ungfålen passade just i dag. Själv var han iklädd högtidskläderna och kyrkhatten, ty ingenting var för fint en sådan dag, – Envar kunde se att han var stadd på friarfärd. Den som inte var ägare till en häst tog friarestaven – en vandringskäpp med silverkula – i hand på vandringen, ej mindre respektabelt för det. Värdigt och med redbarhet kom de till sitt hjärtas mö. Så friade de redeliga mannar i Kullabygden.



Det lyckönskades och skålades.


Sen han hälsat på far och mor, bjudits på ”färdeknäppen” och framfört sitt något brydsamma ärende, sändes det efter den blivande fästmön, som saknades. – Det sades att flickorna gick och gömde sig, när friarn kom. Så var det väl ändå inte? Kanske ville hon i ensamhet dröja tills kinden återfått sin lugna färg. Kanske några lockar behövde ordnas eller en prydnad påfästas. Sen ville hon gå in och stilla och varmt lägga sin hand i hans och mottaga det formliga frieriet – vars veka och ömma art fick höras endast av henne.
Det lyckönskades och skålades sedan, och med glädje och glam fortsattes den dagen.

Fästmanspsalmboken
Senare gav han, såsom bruket var, en psalmbok som fästmansgåva. I denna skrev ”fästefolket” sina namn och därmed var de förlovade. Ring förekom inte förrän vid vigseln.
I de stora, vackra psalmböckernas pärmar var bilder och en liten vers pressade i lädret i ett naivt, trevligt manér, bilderna på första pärmen, versen på sista. Någon bild föreställde ett par förenade hjärtan eller en man och en kvinna räckande varandra handen. Någon vers lydde så:
”Tag denna av en trogen hand
Till ett äkta vänskapsband.”

Bröllop
Den tidens bröllop ägde rum i fästmöns hem och firades ofta med ståt, men också i enkelhet, allt efter råd och lägenhet. De unga kunde vigas i prästgården, med endast två bröllopsvittnen. Prästen kunde också hämtas och vigseln förrättas i hemmet. Gillessalen kunde då lätt ordnas till vigselrum: Ett långt bord, täckt av en vacker vävnad i rosengång, fick föreställa ett altare. Detta pryddes på vackraste sätt med trädgårdens och ängens blomster. Var det en vårdag fanns tusenskönor, vitsippor och gullvivor. Vid pingst valdes gyllenlack och pingstliljor, som bakgrund äppelblommor – kunde något finare tänkas åt en majbrud? Så smyckad blev bröllopssalen stämningsfull och högtidlig, och en vigselakt där kunde framkalla andaktsstämning.

Munterhet i stället för andakt
Men det kunde också lätt inträffa något oförutsett störande, ja, till och med något lustigt eller komiskt under vigseln där: Ett barn kunde oförmodat höja upp sin röst och fråga: ”Gifter dom se nu?” Det hade också hänt att katten, som alltid var framme, sa ”mjaau” mitt under en sådan ceremoni. Eller hade tuppen, som spankulerade på gården, helt oförsynt och högljutt ropat ut sitt ”kokkelikooo” och överröstat allt annat. Det framkallade ofrivillig munterhet bland de unga – men inte kunde de hjälpa det.

Riktigt högtidligt kunde det bli endast i kyrkan
Ett brudfölje kunde då antingen gå till fots eller åka till kyrkan. I det förra fallet, om det var ett mera ståtligt bröllop, kom först ett par eller flera förridare – de enda ridande – efter dessa kom brudparet med brudsvenner och brudpigor, efter dem spelmännen med fioler, spelande brudmarscher, sist följde de övriga gästerna. Längs vägen hurrades och sköts det för brudparet.

Måns Tuas har kyrkbröllop
Till ett bröllop var det mycket att bestyra i hemmet: rum behövde ställas i ordning och prydas o.s.v.
– Hör du far, sa mor Måns Tuas vid ett sådant tillfälle, ettesom vår tös ska gjutta se o vi ska rösta te bryllop, så får vi hydda i gavelännen, tapesera i storahus.
Storahus var ett gavelrum med vitkalkade väggar. Spinnrockarna ställdes där över söndagen, och skotyg och skridskor fyllde golvet. Möblemanget utgjordes av kistor och höga klädskåp.
– Vi får väll ded, sa far, vi skolle ju ha hyddad där for länge sin, vi ha gåed o asad – – Vi skolle ju blaj skullfria forst, tängte vi. Som sat va, de ska blaj rolit nu, når vi ha vured te'd. De e snart Ängelholms tor'da, där e granna möblor.
– Anää, sa mor, ja ha en annan tanke: på Ängelholms tor'da e de barra sko'boa2) mä pengasoffor o stola, som snart blaj reckelia. Bättor o gå te en redi möbelaffär. Vi ska ha en stoppad soffa o stola. O en stor spej'l, ella en halstor, e de grannaste ja vedd i ett rom.
– Ja, de forstår du bäst säl, sa far.
– O så långgardinor, sa mor, kortgardinorna ha sodded där sin ”Per va liden”, som daj si. Vi ha ju så meed grant vävt töj i kistorna o bre på bodde bor o bänka. De e ett grant rom, o stort e de, de e morsamt mä fönster på tre håll. Så får vi svonka köksväggarna – vi får tvonged ha tättad i hjornorna i spisskammaren, där e musahål igen – – minsann om ente ja hitte en dronknad mus i ett mjölkafad i dama'res.
– E daj här nu igen?
– Ja, hör du ente hont daj gnavar i väggana om nättorna.
– Når lo'golen e tomma får daj ju hålla te nånståns. Vi får sätta ud flajre musafällor mä ost i – – – Så får vi rymma opp o feja på lon o i portana, for om nu hajla släjten kommer, som majningen e, så blajr de sjuttan – attan ög. Så får vi flötta allt bröde, som står omkreng väggana o skräpar – de sajr rälit ud, sanningen o si. O så stänga ing hönsafyled, som går o sprättor på sten'oren. O så får vi slata den bästa gökalen, han e stor o grann. Secka fina stega där ska ble! Secka stega! O mer kött å alla sia, ha slataren på Ryd.
– Så får vi låna kaffekoppa o ta'lek, ett dusin te Ol Annors o ett dusin te Jeppasa, sa mor, o så toddyglas och spetsglas, forstås.
När det led närmare den utsatta bröllopsdagen körde far och mor till Hälsingborg och handlade vagnen full av matvaror och ”våtvaror” – brännvinskuttingen, som de medtagit, blev påfylld.
– Så ska vi ha konjak o malaga – vin o nånna lådor goa cega'ra, o nånna kardusa tobak, hälst ”Gefle Wapen”, om de finns, ellas tar vi ”Ärligt och Gott frå Ystad”. Rolit ska vi ha o gott ska vi ha, sa far, och mor instämde.
Det bryggdes öl och bakades – ja, så mycket behövde man inte baka, släktingar tog ju ”förning” med sig, det blev säkert flera dussin stora gillesbrödkakor och flera sockerkakor. – Kopparkärlen skurades och det glimmade i hela huset. Kock och slaskekock3) hämtades och till allra sist sopades gården med björkelimar.
Den blivande bruden, som satt och läste i psalmboken om vigselförrättningar – för att ej göra fel – blev påmind åtskilliga viktiga ting: ”Glöm ente o lägga en vit peng i vär bruasko, så får du aldri ont om penga.” ”O når du taed bruaskona på, så gå ud o mjölka en ko, så får du allti gott om mjölk i din ti”. ”Snöra ente skona änna opp, udan la sneppana va lösa, så får du lätta barnsänga” . . .
På bröllopsdagen var kusiner behjälpliga att klä bruden. En hade redan bundit myrtenkronan och kransen. Brudens eget myrtenträd, som hon vårdat så väl, hade fått släppa till sina fina kvistar. Det var skämt och glam och pyssel och pynt av ivriga händer, tills bruden stod färdigklädd i slöja, krona och krans och fin svart brudklänning, i handen psalmboken och en lavendelkvist, bröllopsörten, omvirad av spetsnäsduken.
– ”Du e grann – som en blomma!” sade hennes tärnor.
Ja, hon var vacker med lyckoskenet över sitt ansikte. Kunde hon vara annat än vacker, när hon var så lycklig: Man bär brudkrona endast en gång. I dag skulle hon vigas vid sin hjärtans–allra–käraste och trolovade I dag ville hon endast dansa och ett par ögon skulle skratta emot henne och hon skulle höra viskas i örat: ”Min bru!” Och till sist skulle de i stjärnenatten åka till sitt eget hem, där hon skulle bli husmor.
– ”Du e grann och rar,” tänkte mor också. Mor själv såg värdig ut i sin stass: den vida kjolen och sidenförklädet, spännen och guldörhängena. Hur tacksam hon var att hennes dotter fått följa sitt eget hjärtas val och att hennes lott ej blivit lik så många andra kvinnors: Med deltagande hade hon alltid tänkt på sin egen mor, som vid sexton års ålder av sina föräldrar blev tillsagd att snart träda i brudstol, de hade utsett en make åt henne. Sextonåringen gick upp på sin loftskammare och grät över sin dom.
Men nu hörde mor hur far välkomnade de anländande gästerna: ”Godda, godda, gott folk!” – De skulle bjudas till bords och ha traktering innan de körde till kyrkan. Det blev kaffe och vetekringlor med kardemumma och koriander uti, sockerkaka, gorån och klenor. Sen gick de, hela släkten och allt byafolket, ståtliga par, till sina åkdon, och det blev en lång ”bruastass”. I spetsen åkte brudparet, bruden med bruaschalen – dagens gåva av brudgummen – svept kring sin vackra ståt. Efter dem åkte tärnor och marskalkar.
Vid hemkomsten efter vigseln var det tid för bröllopsmiddagen. Det bars in gyllenbruna stekar, upplagda på stora konstmässigt svarvade träfat. Det fanns också stek av revbensspjäll, rullkorv, köttbullar, lungmos, hackepölsa, salt kött, rökt kött och torkad fårbog samt mors goda kumminost. Till dessa rätter serverades, bland annat, bruna bönor och makaroner, som var dåtidens gillesmat. Allt hade utsökt smak och doft av kryddor från mors kryddgård. Till dessert bjöds sådan förnäm kalasrätt som äggost – hur många tjog ägg och kannor mjölk det gått åt, visste endast kocken.
Slaskekocken, störstpigan och minstpigan hade brått med att skära upp bröd, bära in mat till ny omgång, tappa öl ur kuttingarna och annat.
Var gäst medförde sin egen sked, silversked eller hornsked samt kniv och gaffel (om de ens använde gaffel alla.)
Det skålades och alla höll väl till godo med undfägnaden. Och överväldigande var gästvänligheten.
Glädjen ”stod högt i tak”. Alla hade roligt av hjärtans lust, dessa okonstlade naturbarn med sina unga hjärtan.

”Brudparet fram!”
Utanför alla fönster skallade och dundrade det av skott på skott om kvällen, det tillhörde traditionen att ”skjuda för bruafolket”. Det var lösa skott från gevär och pistoler. På gården hade traktens ungdom samlats för att se brudparet. När de unisont och skallande ropade: ”Brudparet fram!” var det ett skrattlystet brudpar, som trädde ut på trappan och lät sig beskådas. När det ropades: ”Brudtärnor fram! Marskalkarna fram!” blev det dessas tur att par om par förevisa sig. Det hela upprepades tre gånger tills åskådarna troppade av. De hade träffats och haft en rolig kväll de också, och kanske något nytt hjonelag blev påtänkt eller uppgjort en sådan kväll.
Men inne i gillessalen satt spelmännen och gned på fiolsträngarna. Sen lektes och dansades det utåt natten; de skulle ”dansa kronan av bruden”.
”Och vacker är du, när du dansar och ler
Och vacker när du på din käraste ser,
Du lilla!”


Noter:
1) Som det är omtalat av föregående generation. Målet är från Jonstorp.
2) Skogsbor.
3) En som diskade o.d.


Tillbaka