2003, årgång LXXVI:
CARLA HOLM
av Henry Svensson
Nyårsdagen 1913 föddes Carla Ella Lovisa, dotter till Karl Axel Holm och hans hustru Elin Amanda. Fadern var bruksarbetare vid Höganäs–Billesholms Aktiebolag, ”Höganäsbolaget” (1). Modern var hemarbetande med inalles nio barn där min mor Elsa var yngst. Föräldrarna hade vid sekelskiftet inköpt fastigheten Sandflygsgatan 14 helt nära industriområdet, och fastigheten kom att stanna inom familjen i drygt 100 år. Denna del av Höganäs förknippar jag med begreppet ”Bruket”. Det tättbebyggda området vid hamnen och Sundstorget benämndes ”Nedre”, medan ”Övre” motsvarade den östra delen av Höganäs där gruvschakten hade varit belägna och där disponentbostaden och gruvkontoret låg kring Gruvtorget. ”Ryd” var väsentligen synonymt med Övre. Så var språkbruket i alla fall på 1950 och 60–talen då jag växte upp, men äldre höganäsare må ha andra distinktioner och må sätta gränserna något annorlunda.
Filmen och sagan
Under givna omständigheter var familjen särpräglad därigenom att litteratur, musik och konst var så central begrepp (2,4). För Carla kom dock musiken att få stå tillbaka till förmån för den konstnärliga begåvningen. Redan som barn tecknade och målade hon flitigt och gjorde bl a påklädningsdockor i papper till de två yngre systrarna. Och det var inte vilka påklädningsdockor som helst. Filmen hade slagit igenom på bred front på 1920–talet och naturligtvis fick filmstjärnorna stå modell. Det var således utsökt modeteckning och kreationerna utstrålade såväl glitter och glamour som raffinemang och sensualism. Sagorna utgjorde en annan virtuell värld som fritt kunde konkretiseras i teckning och måleri. För att anknyta till filmen spelade säkert Disneys sagotolkningar stor roll, men det fanns också inhemska förebilder av klass såsom Bauer, Norelius, Arosenius, Högfeldt och Beskow, bara för att ta några exempel. ”Bland tomtar och troll” inköptes varje år och i denna bokserie kunde gräddan av sagoeliten noggrant studeras både i text och i bild. Det var nog inte bara av en händelse som Carla under en lång rad av år regelbundet fick uppdrag som sagoillustratör i veckotidningen Allers. Utifrån en given text hittade hon nyckelscenen och skarpsynt satte hon den på pränt. Jag minns att bilderna streckritades i svart tusch på vitt papper, och ovanpå detta gjordes färgsättningen på separat transparent papper. Förvisso ett annorlunda tryck i jämförelse med dagens digitalteknik. En gång skrev min far Stig sagan om ett oväntat möte med ”De musikaliska kullatrollen”. För Carla var ämnet närliggande och hon illustrerade berättelsen med stor bravur. Detta, liksom hennes andra finurliga bidrag, var säkert mycket uppskattat av tidskriftens läsekrets.
Gatubild. Troligen Kopparslagargatan. Akvarell. 34x39 mm (naturlig storlek).
En begränsande faktor
En muskelsvaghet drabbande framförallt benen, men även skelettmuskulaturen i stort, kom av uppenbara skäl att begränsa Carlas aktionsradie. Redan vid 30 års ålder blev hon beroende av rullstol. Någon karriär i vanlig bemärkelse var inte möjlig och konstutbildning och resor i studiesyfte var inte att tänka på. Dåtidens bristfälliga tillgång på tekniska hjälpmedel var en bidragande faktor, och förutsättningarna idag hade säkert varit helt annorlunda. Men genom föräldrarnas och syskonens insatser på olika sätt behövde Carla aldrig bli hänvisad till institutionsvård på grund av sitt handikapp. Hon fick helt enkelt den stora förmånen att kunna leva kvar i föräldrahemmet och där bedriva sitt eget konstnärskap intill sin bortgång 1972.
Carla kom sålunda att bli autodidakt men i begreppets positiva mening. Filmen och böckerna har redan nämnts som betydelsefulla källor till inspiration och utveckling, och till dessa källor bör också de bibliska berättelserna räknas. Ett urval av målningar med just biblisk anknytning pryder sedan en tid tillbaka församlingshemmen i Höganäs och Lerberget. Men en annan viktig faktor var att Carlas 13 år äldre bror Åke bedrev sin framgångsrika keramiktillverkning i omedelbar anslutning till föräldrahemmet (4). Den dagliga kontakten dem emellan var säkert fruktbärande för båda, och för Carlas del var Åkes verkstad helt avgörande för hennes keramiska produktion vad det gällde tillgång på leror, glasyrer och brännugnar. Därtill kom kontakten med Åkes många konstnärsvänner, och några av dem blev också Carlas nära förtrogna. TV:ns genombrott 1958 var också betydelsefullt. För första gången kunde Carla i dokumentära rörliga bilder överblicka omvärlden, och programtablåerna saknade verkligen inte seriösa inslag inom konst, musik, teater och balett på den tiden. Det enkla vardagsrummet som hon var hänvisad till kunde i ett trollslag förvandlas till storslagen konsthall, högtidlig teatersalong eller andaktsfull konsertsal. Det måste ha varit en ny och oerhörd upplevelse som vi i dagens cybervärld kanske inte riktigt förstår vidden av.
Helgprydnader
Jämfört med dagens situation var även den ekonomiska tryggheten för en rörelsehindrad person bristfälligt tillgodosedd under 1900–talets första hälft. Helt klart kände Carla ett stort ansvar för, och därmed behov av, att medverka till sin egen försörjning. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att hon gav sig i kast med att göra prydnadssaker till storhelgerna jul och påsk avsedda för försäljning. Det rörde sig inte om någon massproduktion men skalan var ändå så pass stor att projekten kunde krönas med en i sammanhanget betydelsefull kommersiell framgång. Tekniskt mest komplicerade var påskkäringarna. Huvud, armar och ben göts i slammad lera, skröjbrändes och målades med täckfärg. Kroppen stoppades i textil varefter klädedräkten syddes på. Kvasten var av lackerat björkris. Luciagruppen med Lucia och stjärngossar göts ursprungligen i gips, men trycktes sedermera homogent i ler, skröjbrändes och täckmålades. Denna sistnämnda teknik användes också för de olika julgrupperna: tomtefamiljen, dansande tomtar och Staffan och hans fem fålar. Detta är bara några exempel på den mångfald av ting hon under årens lopp designade, och fick hjälp med att göra, i denna genre. Ännu idag pryder dessa ting sannolikt många hem vid årets stora högtider.
Musicerande troll
”De musikaliska kullatrollen” var ett för Carla närliggande ämne därigenom att Åke på 1930–talet hade påbörjat tillverkningen av just musicerande ”kullatroll”. Temat hämtade han från den egna familjen och trollen spelade fiol, cello, dragspel eller dansade eller bara lyssnade.
Åkes troll var ursprungligen knytnävsstora, men en bit in på 1950–talet ökade volymen och därmed styrkan i hans keramiska kompositioner. Carla fick gå i motsatt riktning beträffande volymen, men fann sin egen delikata stil och fram växte hela trollorkestrar i miniatyr. Här var det inte fiol och dragspel som gällde utan det var den klassiska symfoniorkestern som var den självklara förebilden. Parallellt med detta gjorde hon också en mängd andra miniatyrskulpturer i stengods där motiven kunde hämtas från de bibliska berättelserna eller från sagorna. Men lika ofta fick fantasin spela fritt i en mångfald tolkningar av t ex människor och djur. Jag följde fascinerat detta pilleriarbete på nära håll. Varken kavalett, skulpturkniv eller modellerpinne kunde komma till användning, utan det var nålar, tandpetare och tändstickor med eller utan fuktad bomullstopp, som utgjorde de väsentliga arbetsredskapen. Carlas armar vilade oroväckande tungt på vardagsbordets kant, men hennes fingrar uttryckte en ännu relativt välbevarad rörelseförmåga.
Bastubablåsare. Stengods. Höjd 40 mm. Tillägnad Donald E Blakeslee, Koninklijk Concertgebouworkest Amsterdam.
Miniatyrakvareller
Även om Carla av och till gjorde arbeten i mellanstorlek blev det lilla formatet mer och mer hennes främsta uttrycksform. Muskelsvagheten var i detta avseende självfallet en avgörande faktor. Jämte miniatyrkeramiken framstår de drygt frimärksstora akvarellerna som sannolikt de mest betydelsefulla ur konstnärlig synvinkel. Och med ett mindre antal sådana vackra miniatyrmålningar hade hon också debuterat i kullakonstnärernas samlingsutställning ”Kulla–konst” redan 1949 (3). Akvarellmåleri förknippar man mest med den ”våta” tekniken då man med snabba, flyktiga penseldrag låter de icke–täckande vattenfärgerna flyta in i varandra på därtill speciellt avsett papper. Carla använde just sådant akvarellpapper, men formatet var alldeles för litet för att den våta tekniken skulle kunna tillämpas för de motiv hon önskade framställa. Istället målade hon ungefär som i olja. Hon lät helt enkelt färgen torka för en kort stund innan hon gick vidare med nästa. Det som gör dessa akvareller speciella är inte bara det lilla formatet utan även motiven. I dessa arbeten lämnar hon nämligen fantasivärlden och framställer istället vardagliga situationer i dokumentär anda. Troll och andra sagoväsen får här ge plats åt vanliga människor, och fantasifulla scenerier ersätts av den konkreta verkligheten.
Stråkkvartett. Akvarell. 35x38 mm (naturlig storlek).
Ett konstnärskap i det lilla formatet
Carla Holm hade begränsade möjligheter att framträda som yrkeskonstnär, men 1960 ställde hon ut på Höganäs museum och visade då 54 teckningar och 25 miniatyrakvareller. Minnesutställningen på Höganäs museum 1973 omfattade förutom teckningar och miniatyrakvareller ett 40–tal stengodsminiatyrer. Utställningen visades året därpå på Åkerlund & Rausings Konstförening i Lund. Carlas breda repertoar exponerades på Galleri Sofiero i Helsingborg 1985. Den i skrivande stund aktuella utställningen på Höganäs museum uppmärksammar 90–årsminnet av konstnärinnans födelse. Den har till stor del möjliggjorts genom gåva till museet.
Referenser
1. Gummeson P E: Höganäsindustrien I: En bok om Skåne del II (Red: Carlquist G; utg: Kroon J), A.B. Malmö Grafiska Anstalt, 1937.
2. Olsson S: En bok om Åke Holm. Förlags AB Wiken, Höganäs, 1991.
3. Pihl G: Kulla–konst 1941–1950. Kullens hembygdsförenings årsskrift årgång 67, AB Boktryck, Helsingborg, 1994.
4. Svensson H: Åke Holm. Kullens Hembygdsförenings årsskrift årgång 72, AB Boktryck, Helsingborg, 1999.
Redaktörens anteckningar
Henry Svensson är chefsöverläkare och professor vid Plastikkirurgiska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö. Manuskriptet granskades av fru Elsa Svensson, Höganäs. Samliga fotografier är tagna av Jimmy Wahlstedt, Malmö. I Kullabygd 1998 och 1999 publicerade författaren artiklarna ”Felicitas – Ett eko från Höganäs” respektive ”Åke Holm”.
Om keramik och keramiker har åtskilliga artiklar i Kullabygd genom åren handlat. Det går inte att här räkna upp dem utan jag hänvisar intresserade att skaffa vårt register, som omfattar alla artiklar som varit införda i Kullabygd sedan starten 1928.