1950, årgång XXIII:
Om pestkyrkogården i Brandstorp
Av Klara Wijkander
Många gånger har vårt land varit hemsökt av sitt kanske grymmaste plågoris, den asiatiska böldpesten. Den första kända epidemien inträffade under medeltiden, på 1350–talet. Det var den bekanta digerdöden, vilken anses ha skördat ända till ? av befolkningen i vissa landskap.
Sista gången pesten härjade i de nordiska länderna var 1710–1712. Långvariga krig och felslagna skördar hade vållat hungersnöd, och då befolkningens krafter sålunda var nedsatta fick farsoten desto större spridning. Smittan skall ha förts hit med ett skepp, som i maj 1710 kom till Stockholm från Riga, där pesten rasat någon tid. Vår huvudstad härjades svårt, och farsoten spred sig snart som en vådeld över landet. Alltför sent grep sig myndigheterna an med åtgärder för att begränsa olyckan.
Pestens offer blev snart så många, att kyrkogårdarna ej räckte till. Man blev nödsakad att jorda de döda även på provisoriska begravningsplatser. En ganska stor mängd av sådana ”pestkyrkogårdar” tillkom under det närmaste året.
Rikets råd utgav i november 1710 en förordning beträffande denna sak, vari bland annat läses följande:
”När någon utav denne farsoten genom döden avlider, måste den döde av de därtill utsedde genast, utan någon svepning eller ringaste andra ceremonier, gravöl, process, bårkläde eller annat slikt, skaffas till jorden utom staden, och på landet i närmaste avsides backe och där tillika med sina gång– och sängkläder djupt i jorden nedgravas och med jord övertäckas.” (Se C. Grimberg, Sv. folkets underbara öden. Del V.)
Man hade under 1700–talet ingen kännedom om farsoters spridningssätt genom bakterier eller virus, men erfarenheten hade dock lärt människorna ett och annat. Sålunda kan man ur denna rådets förordning se, att man beaktat faran av att pestsmittade lik blev liggande i husen i väntan på ”en hederlig begravning,” som krävde förberedelser. I stället borde de döda fortast möjligt komma i jorden och deras smittofarliga persedlar med dem. Blott alltför ofta kunde dock detta goda råd ej efterlevas. Manspillan var stundom så stor att ingen fanns som tog hand om vare sig sjuka eller döda.
Så här såg ”pestkyrkogården” ut 1949 – med präktig raps!
Allmogen hyste också en djup motvilja mot att jorda sina kära på en annan plats än den riktiga kyrkogården, uti ”vigd jord”, såsom sed var. Det inträffade t.o.m. att bönderna nattetid grävde upp sina anhörigas lik och försökte bära dem till sockenkyrkogården!
Den stora olyckan synes ha drabbat Skåne särskilt svårt, vilket troligen sammanhänger med de truppsammandragningar som här betingats av det pågående ”danska kriget”. Svenske befälhavaren, den kände greve Magnus Stenbock, gjorde vad han kunde för att skydda trupperna för farsoten, men mot allmogens okunnighet och oförstånd kunde han föga uträtta.
Även i kullasocknarna har många döda blivit jordade utanför sockenkyrkogårdarna. Särskilt känd har pestkyrkogården i Brandstorp i Väsby församling varit. Nära 300 människor skall ha blivit begravda där. Den låg på den gamla fäladsmarken, ”Kulla fälad”, i skogig trakt, nära nuvarande skolhuset. Platsen är för längesedan upplöjd och utgör en del av åkern norr om körvägen genom Brandstorp. Beträffande denna plats finnes ett vittnesbörd från en man som sett den i dess gamla skick.
I Mandelgrenska samlingen av anteckningar från Kullen finnes nämligen en skildring, författad av lantbrukaren och nämndemannen Anders Olsson i Ornakärr. Den synes vara skriven på 1860 eller 1870–talet troligen på uppmaning av Mandelgren. Vi återgiva den här:
Något om pesten 1711 och begravningsplatsen i Brandstorp i Väsby socken
Nära skolhuset i Brandstorp är en plats som i min ungdom kallades ”pestkyrkogården”. Någon kyrka har där icke stått, men åtskilliga som dött av pesten hava där blivit begravda.
För så vitt man vet anlades denna begravningsplats år 1711 under det att Didrec Ovenius var kyrkoherde i Väsby. Det året och föregående år och till en del under året 1712 grasserade pesten på åtskilliga ställen i Sverige. Även i Väsby socken dogo flera personer av denna farsot. I Ingelsträde by, belägen ungefär ? mil från begravningsplatsen, dogo 33 personer av olika åldrar av denna sjukdom under sommaren 1711.
Begravningsplatsen var belägen i den skog där Brandstorps skolhus sedan byggdes. Den var icke inhägnad med stenmurar såsom vanligen kyrkogårdarna äro, utan med jordvallar och diken. Genom vallarna voro tvenne vägar eller ingångar till begravningsplatsen. Fastän 140 år förflutit sedan den anlades då jag som gosse besökte densamma, var den dock så bibehållen att man tydligt kunde se gravkullarna och räkna tvenne rader sådana. Inga gravvårdar eller kors funnos på gravarna, om sådana någon gång varit där resta voro de för länge sedan förmultnade och förstörda. Det enda som fanns utom den gröna gräsmattan var några träd som uppvuxit på och omkring gravarna. På en av dessa fanns ett hål ned i jorden. I detta hål satte man en käpp eller stör. När man stötte med densamma hörde man av ljudet att man ej stötte på sten utan på trä. Därav kunde man förstå, att man stött på en kista och att träet icke var helt och hållet förmultnat. Om den som var här begraven och om likkistan har man följande muntliga berättelse:
En piga som tjänade hos en lantbrukare i Ingelsträde bad, att om hon insjuknade och dog, de ej måtte begrava henne utan likkista, utan hellre lägga hennes kropp i klädkistan som hon ägde och i den begrava henne. Snart greps hon av dödens kalla hand, och hennes i livet uttalade önskan blev uppfylld. Klädkistan var av ekträ, såsom sådana på den tiden vanligtvis voro, och ännu efter så många år var den icke helt förmultnad.
Ifrån pesttiden har man vidare en muntlig berättelse, som jag vill meddela: I en gård i Ingelsträde, där fadern förut var död, dog först en dotter, sedan åtta dagar därefter tvenne söner. En vecka senare dog ock modern till dessa barn. Hon efterlämnade endast en liten gosse. Förgäves grät han och ropade, när han märkte att modern somnat utan att åter kunna vakna. Han behövde mat, och ingen gav honom. För tillfället fanns ingen levande person mer i huset än gossen, och det dröjde innan någon av grannarna besökte huset. Slutligen, när ingen gav honom något att äta, försökte han själv leta efter mat. Han fann då i bordkistan (sådana bord brukades den tiden, på vilka bordskivan vilade på en slags kista) ett krus med grädde uti. Av denna förtärde och livnärde sig gossen tills människor kommo i huset, vilka bortburo den döda och togo vård om den lille. Modern begrovs 15 juli 1711. Gossen fick leva och växte upp till man. Hans namn var G. Sonesson, och han var född 1707. Efter honom bor ännu i Väsby en talrik släkt.
Landets tillstånd var beklagligt vid den tiden då pesten grasserade. Sverige var invecklat i krig allt ifrån början av 1700. Rikets medel och inkomster voro uttömda. Är 1708 var missväxt på åtskilliga ställen i Luggede härad. Fattigdom och krigsgärder tvingade många att lämna hus och hem öde. Mången sökte att leva av barkbröd, och andra dogo av hunger. Är 1709 led svenska hären ett svårt nederlag i Ryssland, där många svenskar stupade och de flesta överlevande tillfångatogos. Hundratals, ja, tusentals familjer hade förlorat fäder, bröder, makar och söner. Sorgen var allmän, och klagorop hördes så i slott som koja.
Vid denna tid kom öster ifrån en förhärjande pest. Huru många i landet som dogo därav vet man ej med visshet, men det antages ha varit minst 100.000 personer.
Farsoten rasade mest bland kvinnor och barn, och – ovanligt och besynnerligt nog – mest bland dem som föga ledo av fattigdom eller hunger. Sjukdomen började med kräkningar, huvudverk, matthet, svårmod, invärtes hetta och utvärtes isköld, flämtande bröst, svimningar samt svart tunga. På andra eller tredje dagen visar sig en hård öm och blånande böld. Om den mognade var räddning möjlig, eljest infann sig snart ett våldsamt raseri, någon gång en hänryckt förtjusning in i sista ögonblicket. (Se Fryxells Svenska Hist.)
Man vet icke säkert huru många som dogo av pesten i Väsby socken, men man vet med visshet att året innan pesten bröt ut dogo 27 personer av ålderdomssvaghet och sjukdomar. Under året 1710 dogo 80 och det följande året 233. Under år 1712, då pesten upphörde inom landet, dogo inom Väsby socken endast 19 personer. Av dessa siffror finner man, att under de två åren då pesten härjade dog en stor del av socknens på den tiden ringa befolkning, och antagligt är att pesten tog de flesta av dem.
Om pesten på lika sätt bortryckte människor inom andra av Kullens socknar, därom har jag icke fått några tillförlitliga uppgifter. Endast av en gammal handling, från förra århundradet har jag funnit att pesten även inom Brunnby socken bortryckte människor från de levandes antal.
Begravningsplatsen vid skolhuset i Brandstorp finnes icke numera som en avskild och inhägnad plats. Jordägarens månhet att taga nytta av jorden och sockenmännens liknöjdhet att bevara .ett minne från flydda dagar, som kunde haft värde och lärdomar att giva för nu levande och kommande släkten, är orsaken därtill. Om jag hade varit den rådande, skulle platsen blivit ännu bättre inhägnad och planterad än den förr varit. En minnessten över förfäders stoft skulle blivit rest, och sittplatser anordnade där de besökande kunnat vila sig,
Över människors tankar kan ingen befalla, men jag skulle velat önska att de besökande tänkt på fädernas mödor, lidanden och sorger och erkänt att vi nu hava det mycket bättre än de, fastän vi icke äro bättre än våra fäder.
Så långt lantbrukaren Anders Olsson. Han säger sig icke kunna vittna om farsotens skördar i de andra Kullasocknarna. Olyckan torde dock ha varit lika stor där. Beträffande pestens härjningar i Arildsläge har professor Ebbe Tuneld samlat några uppgifter, vilka han återger i en uppsats om Arild i ”Kullabygd” för år 1943:
”Jordboken av 1713 angiver, att detta år funnos icke mindre än 22 manlösa tomter i lejet, alltså nästan hälften av hela antalet. Det var pesten och kriget 1710–1712 som så härjat i Arild, liksom i trakten runt omkring; i Jonstorp t.ex. dogo år 1710: 30 personer, år 1711: 44 och år 1712: 24 mot normalt årligen 8–10. Det behövdes en 60 eller 70 år innan Arilds alla 48 tomter hunnit fyllas med folk igen och nya tomter behövde bebyggas. En ökning av 10 nya tomter på hundra år, åren 1777–1867, betyder också i sak ett stillastående eller snarare ett tillbakagående för Arild. Arild hämtade sig icke efter det slag som pesten och kriget gav det.”
Till en jämförelse kan påminnas om, vad C. Grimberg i sitt historiska verk ”Svenska folkets underbara öden” uppgiver om förhållandena i vår provins under denna tid:
”Vad Skåne beträffar, ge landsböckerna vid handen, att ödeshemmanens antal hållit sig nästan oförändrat under hela tiden 1700–1709. Men under danska kriget blev det minst sexdubblat och steg till den fruktansvärda siffran av 1200–1300 gårdar. Vice guvernören Skytte yttrade vid denna tid: ”På femtio år, som jag varit här i Skåne, har jag aldrig sett armodet och eländet så stort.” Pesten förvärrade ytterligare tillståndet. Men sedan minskades ödeshemmanens antal igen, trots de hårda inkvarteringarna, och år 1718 utgjorde det enligt generalguvernörens uppgift 945.”
Kullens hembygdsförening hoppas att under innevarande år kunna resa en enkel sten invid landsvägen vid platsen för den gamla pestkyrkogården, där många av Väsby sockens forna innebyggare fått sitt sista vilorum. Denna sten vill tjäna som en erinran om den svåra olycka som övergick bygden och som satt djupa och förblivande spår i dess liv och utveckling.
Tillbaka